Jag har precis lyssnat klart på “Nazibruden”, en bok av Jessika Devert (utgiven 2017) som berättar den sanna historien om Anna-Lena Joners Larsson, en kvinna som levde sitt liv i den bubbla som är den svenska vit makt-rörelsen men som valde att bryta sig ur rörelsen i samband med att hon blev mamma. Hon har idag tagit ställning mot all form av rasism och boken känns som ett tappert försök att göra upp med sitt förflutna. Jag rekommenderar den, trots att den inte på något sätt är stor litteratur (det är nog ingens intention heller), det är liksom ingen stor läsupplevelse som du borde spara till en ledig dag för maximal njutning, och i början av boken så ger jag nästan upp för jag kan liksom inte ta till mig att människor på riktigt kan vara så ytliga som den unga Anna-Lena. Det känns lite som att hon skulle kunna umgås med hur vidriga och farliga människor som helst, så länge de är kul att festa med. Det är galet. Men jag lyssnade på den i bilen och orkade inte stanna och leta rätt på en annan bok, och nu är jag glad att jag inte bytte. Det absolut bästa med den här boken är att det blir så oerhört tydligt att de som är rasister och nazister, är losers. Det är ingen som mår bra och som känner sig värdefull, som blir nazist. Detta är även min personliga erfarenhet gällande de personer som jag känner/känt som irrat iväg långt ut i rasistträsket. Och när jag säger losers så menar jag inte det som ett skällsord utan som en krass beskrivning.

När Anna-Lena dras med på allvar i rörelsen så plågas hon av ständig värk, Försäkringskassan nekar henne sjukpenning pga att hon missat en teknikalitet som jag tror att många av oss skulle kunnat missa, hon kan inte stämpla, hon har ingen utbildning, ingen stabil framtid. Hon är en av samhällets svaga som faller mellan stolarna. Hon är totalt ekonomiskt beroende av sin sambo, och de nazister som hon lär känna genom honom kommer snabbt att utgöra hela hennes värld. Hon har inga föräldrar som får henne att känna att det är självklart att dra hem till dem med en resväska om hon hamnar i trubbel. Jag tänker att om jag skulle bli så förvirrad så att jag skulle tatuera in ett hakkors, som Anna-Lena gör, så har jag så många omkring mig som skulle göra livet väldigt svårt för mig, nästan omöjligt. Jag ser interventions framför mig, långa diskussioner med många olika vänner, gamla och nya, släktingar som skulle riva upp himmel och jord och aldrig ge sig. När Anna-Lena försvinner ner i det mörka hålet så är det nästan ingen som reagerar. Ja förutom alla andra losers där nere på botten då, som välkomnar henne med öppna armar. Och de utgör en sorglig skara med olika missbruk, funktionshinder och barndomstrauman som ingen tar tag i. Det de har gemensamt är att de inte förmår att ta något som helst ansvar för sina egna liv, det enda de är bra på är att skylla ifrån sig – och de väljer att skylla allt dåligt som händer dem på invandrare. I deras värld är det så enkelt: Inga mörkhyade människor => inga samhällsproblem. Det är så dumt, så okunnigt.

Det som är minst bra med boken är att man aldrig får veta hur illa det var när det var som värst, därinne i Anna-Lenas huvud. Hon berättar om hur hon lade sorgligt mycket tid och energi på att sprida näthat (som losers ofta gör) på sociala medier, men man får aldrig veta exakt vad hon skrev, vilka ståndpunkter hon framhärdade. Jag misstänker att hon skäms alltför mycket, att hon helt enkelt inte klarar att gå hela vägen med sin bekännelse. Det är lite synd för jag tror faktiskt (av naturliga skäl) att många inte riktigt vill tänka på hur vidriga åsikter nazister faktiskt har, men om fler av oss var beredda att stålsätta oss och utbilda oss en aning i det, så skulle kanske också fler av oss reagera starkare vid misstanke om att någon i bekantskapskretsen var på väg i den riktningen. Den nazistiska ideologin är inte, och kommer aldrig att bli, “bara en åsikt”.

Jag inser när jag läser igenom det här inlägget före publicering, att Anna-Lena skulle kunna bli sårad av det jag skrivit om hon tar sig tid att läsa det, och det är självklart inte min mening. Därför vill jag understryka att jag tycker att hon är väldigt modig som skrivit den här boken, hon berättar öppet och ärligt om ett antal ljusskygga personer som ju faktiskt är farliga. En snabb googling visar att hennes ex-sambo inte uppskattar den här boken alls. Och många av de som hon umgicks med när det var som värst är inte de vassaste knivarna i lådan, men som vi vet så kan ju även korkade människor vara farliga. Och det tror jag att Anna-Lena är medveten om, och därmed så har hon min fulla respekt, och mitt fulla stöd på sin resa från loser till ansvarstagande förälder. /K

Ps, guldstjärna till Jenny Lindberg som läst in boken och visar att hon bemästrar ett antal svenska dialekter. Roligt!