Glad Midsommar och döstädning

Godmorgon, idag känns verkligen som en bonusdag eftersom detta är tredje lediga dagen i rad..! Som konsult så blir jag ofta inhyrd under helger och röda dagar (när de anställda optikerna inte vill jobba) men just den här midsommarhelgen så var ingen uppdragsgivare intresserad. Jag hade gärna jobbat men det har varit mysigt att vara ledig samtidigt som Wincent också så jag klagar inte!

Igår hade vi min lillebror, svägerska och brorsöner på besök från Öland. Planen var att vi skulle kommit till dem men som många småbarnsföräldrar så var de i behov av miljöombyte så de tog in på hotell här i stan och lyxade lite. Det är alltid balsam för själen att träffa vem som helst av dem faktiskt. Min brorsa är så lugn och klok och skrattar alltid åt alla mina skämt, min svägerska vet exakt vad som faktiskt är viktigt här i livet och mina brorsöner är ljuvliga! De är så ljuvliga att jag knappt tog ett enda kort, jag hade fullt upp med att springa efter treåringen och klämma på den lille som är åtta månader. Den lille blev väldigt sjuk när han var nyfödd och skrämde oss rejält, det sitter fortfarande i hos mig och det är så skönt att bara få hålla i honom och känna att han är ok.

Onkel Wincents hatt var väldigt intressant, precis som hans skägg och bägge går ju utmärkt att dra i. “Som vilken kväll på krogen som helst”, muttrade Wincent som inte älskar när fulla människor ska envisas med att prova hans hatt. Kolla de små fötterna ❤️

Min svägerska är tyska så för de här barnen är vi Onkel Wincent och Tante Rina. Treåringen blandar tyska och svenska hejvilt och har ännu inte full koll på att alla andra inte förstår bägge språken… oftast förstår jag vad han säger men ibland måste jag be honom att “tala pappas språk” och då byter han lydigt. Jag älskar för övrigt att vara faster, det är precis lagom för mig som inte vill vara någons mamma. Jag kan skämma bort dem hur mycket som helst och slipper konsekvenserna, hehe!

Annars har jag mest döstädat den här helgen, och det låter kanske hemskt med tanke på min cancer. Men faktum är att jag döstädade för första gången långt före jag blev sjuk. Jag har i många år även haft testamente, och jag var inte gammal när jag för första gången skrev ner önskemål kring min begravning. Shit happens, ju. Att döstäda är alltså att bringa ordning bland sina prylar och göra livet lättare för de som blir kvar om man plötsligt trillar av pinn. En del saker läggs ut på Tradera, andra grejer ger jag bort och resten får gå till återvinningscentralen. Vi har bott i det här huset i mer än tio år nu och det märks, när man flyttar så blir ju prylar automatiskt utrensade men vi har inga planer på att flytta och då gäller det att aktivt se över vad man har med jämna mellanrum.

Men visst, jag skulle ljuga om jag sa att vinterns dos av dödsångest inte påverkat mig i detta. En kompis till mig går just nu och väntar på besked huruvida hon har cancer eller ej, och vi pratade om just detta häromdagen. Hon har, precis som jag hade, intensiva och irrationella tankar kring sina ägodelar och vem som ska ta hand om vad när hon dör. Vi var såklart överens om att prylar kanske inte är det man ska lägga energi på om ens tid här på jorden håller på att rinna ut i rask takt, men jag kan ärligt säga att jag känner ett lugn inuti av att veta att min död inte skulle lämna ett kaos av praktiska problem efter sig, när det är min tur så kommer mina nära och kära att kunna koncentrera sig på att sörja.

För övrigt så hörde jag ordet döstädning för första gången i en intervju med Margareta Magnusson, en underbar kvinna som skrivit en bok som heter “Döstädning – ingen sorglig historia”. Jag har inte läst boken men den ska tydligen vara lättsam precis som författarinnan själv, och hon rekommenderade den som gåbortpresent till alla pensionärer. Den är i nuläget översatt till fler än 25 olika språk och har blivit hyllad. Du hittar den för bara 49 spänn här:

https://www.bokus.com/bok/9789100173449/dostadning-ingen-sorglig-historia/?gclid=CjwKCAjwh-CVBhB8EiwAjFEPGd7EFEzIxnsXI7ayU2Ryhrd1Xd3ew936rW1-FghNgMa7nJrpxf104hoCtsUQAvD_BwE

Jag önskar er en skön söndag! En extra puss och kram till alla er som jobbar under helgen och håller samhället igång för oss. /K

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Rammstein i/och Berlin

Godkväll, tänkte att jag skulle bjuda på en liten bildbomb till helgen. För en vecka sedan så befann jag mig nämligen i Berlin med min kompis Andy för att kolla på Rammstein. Biljetterna köptes före pandemin och konserten har blivit uppskjuten så det var nog inte bara jag som längtat..! Wincent skulle också följt med man han fick ett gig med ett av de band han spelar i (The Killbilly 5’ers) och plikten framför allt.

Två extremt taggade konsertbesökare.

Faktum är att vi var så taggade så att vi åkte ut till arenan en dag för tidigt..! Av någon anledning så vägrade de att uppdatera våra biljetter så det stod inte på dem vilket datum de faktiskt gällde, utan det ursprungliga datumet 2020 och vi tog helt enkelt fel på dag. Så vi blev stoppade vid biljettkontrollen och fick beskedet “kom tillbaka imorgon!” På tunnelbanan tillbaka till stan kunde vi konstatera att det inte bara var vi som tagit fel på dag… jag hävdar fortfarande att det hade varit smart att uppdatera biljetterna..! Men inga sura miner från vår sida, vi skulle ju ändå vara kvar i stan så vår miss gjorde absolut ingenting.

Så här fin var Olympiastadion som vi alltså inte fick komma in på…
… förrän nästa dag! Stämningen på området var hög och vi fick nästan lite festivalkänsla när vi gick omkring bland alla som satt i gräset och drack öl.
Vi hade platser i “die feuerzone”, dvs där man blir grillad av all eld som sprutar ur tornen titt som tätt.

Jag brukar sällan filma eller fota när jag är på konsert, faktum är att jag tycker att det är ganska fånigt. Vem vill sitta och glo på det sen liksom? Nån skakig film med kasst ljud? Nej tack.

 

Såhär maffigt var det sen när solen gått ner. Bild snodd från Rammsteins instagram.

Både ljud och ljus var svinbra där vi stod, och jag hade en riktigt lyckorus under hela konserten som fortfarande sitter i lite en vecka senare. Dels så var detta min första stora konsert efter pandemin, det var första gången som jag kunnat klappa händerna ovanför huvudet efter min mastektomi och det var en fantastisk gemenskap på arenan. Rammstein är folkkära i Tyskland och publiken var med på noterna från början till slut. Missa inte Rammstein om ni får chansen att se dem live!

Den här gången bodde vi på ett hotell som heter “nhow” (nä, vi är fortfarande inte helt säkra på hur det uttalas) och det var lite annorlunda..! Väldigt cool inredning, god mat och goda drinkar. Vad mer kan man begära?

När man checkar in kan man få låna upp en gitarr och en liten stärkare på rummet om man vill.
Lobbyn är supermysig!
Det var helt okej att sitta på hotellets terass och dricka drinkar i solen. Många glada partybåtar seglade förbi utanför!
Rummet går i rosa…
…precis som korridorerna.
Telefonen vid sängen påminde mig om filmen “Welcome home Roxy Carmichael”, nån som minns den? Finns på youtube!
Proffsfrukost!
Hotellet utifrån. Man kan alltså betala extra för att bo i nåt av de rum som liksom hänger utanför kanten. Jag säger pass på den!

Hotellet ligger precis vid Kreuzberg, en stadsdel som jag tycker är väldigt representativ för Berlins lite punkigare sida. Bra shopping med mycket secondhand, mycket gatukonst och mycket hantverk. Man behöver inte köpa nåt om man inte vill, det är härligt att gå runt och bara titta.

 

Vi snubblade över en saluhall som hade kvällsöppet.

Jag älskar alla såna här tyska fermenterade grejer!

Oliver och ost är inte heller äckligt!

Det som är lite udda med Berlin är att ålder inte spelar så stor roll där. Du ser 60+ där som blev punkare på 70-talet, och som fortfarande är punkare. Äldre är ute lika sent om kvällarna som yngre och det blir en helt annan stämning när det är så blandat.

Vi besökte också Neue Nationalgalerie och kollade på konst. Det mesta gick mig över huvudet rent betydelsemässigt men det var ändå häftigt. Ovan mark pågick en utställning som heter “Please cry”.

Det står olika ideologiers slagord på golvet. På skärmarna byts ord ut i klassiska slagord och man inser hur annorlunda fraserna låter om man byter ut vissa nyckelord, t.o.m. när man byter ut dem mot synonymer.

Under mark var det mängder och mängder av tavlor av alla från Picasso till Kahlo, samt en massa konstnärer som jag aldrig hört namnet på. Jag fotade en del tavlor men det går ju liksom inte att återge.

Min favorit var dock denna:

och så tyckte jag att detta porträtt var kul, det är alltså någon som målat av sin fru.

ser hon inte väldigt lömsk ut??

Här kommer lite random bilder:

En ståtlig byggnad.
En flamingofåtölj? För närmare 100 papp är den din!
Min favoritbutik i Berlin som ligger i gallerian Bikini. De har ett solglasögonmärke som heter Dress your mind som jag verkligen gillar. Fyra par fick följa med hem den här gången!
Flådig entré till nåt företag.
Potatis, sparris, smör och Riesling! Kan det bli bättre?

Och så avrundar vi med lite gatukonst som det som sagt finns så gott om i Berlin.

Har du inte varit i Berlin – åk dit och inspireras! Smäller högre än både London och New York om du frågar mig. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Bildbomb från Mexico får duga som antidepp tillsvidare

Hej på er! Jag hoppas att ni mår lite bättre idag än vad jag gör, jag har tagit min nya cancermedicin i fem veckor och det är svårt att avgöra vad som är biverkningar från medicinen och vad som är en reaktion på det trauma som det faktiskt är att ta sig igenom en dust med cancer. Jag är trött som en hundraåring trots att jag tränar och tar tupplurar och gör allt som rekommenderas, och jag tänker en massa dystra tankar som definitivt inte är jag. Jag ska vänta en vecka till för då har medicinen full effekt i kroppen, känns det inte bättre då så ska jag kontakta onkologen och se om de kan hjälpa mig. Många behöver ta antidepressiv medicin ovanpå denna och det har jag inga spärrar inför. Men ni behöver inte vara oroliga, jag delar alla konstiga tankar med min man så att han kan vidta åtgärder om det spårar ut fullständigt, vilket det tyvärr gör för en del. Och jag tänker inte ge mig i första taget, den här medicinen förebygger återfall väldigt effektivt och jag försöker tänka att tabletten är min bästa vän varje dag när jag tar den… och om den är jobbig för mig så är den en ännu större pain in the ass för några eventuella cancerceller som försöker sticka upp! Eat this liksom, hehe!

Jag har ju en massa härliga bilder från Mexico som jag missat att lägga upp så de kommer här. Jag är väldigt bra på att se fram emot roliga saker, och på att njuta av dem även när de är över. Wincent och jag pratar om Mexico varje dag och jag kommer att leva på den resan länge!

 

Vi kan ju börja med den här godingen som jag glömde att lägga upp från bröllopet, det här är alltså en del av dessertbordet efter bröllopsmiddagen. Vi åt såklart bröllopstårta också och den var ovanligt god för att vara av amerikansk stil /tårtsnobben som är uppvuxen med Broqvists konditori 😉
Dagfylla ftw! Från vänster Lisa som jag känt sen jag bodde i Chicago på 90-talet, Annie som är brudens tonårsdotter och än så länge tycker att auntie Kat är den coolaste som finns, och så Kim bredvid mig som precis som jag genomlidit bröstcancer så vi hade mycket att prata om. Hon är lite före mig på sin resa och jag frågade om hon hade några goda råd. Hon sa att det bästa råd hon kan ge mig är att skita i alla välmenande råd jag får av människor som inte är pålästa. Inte diskutera utan bara säga tack, för tanken är ju ändå god. Men jag förstår exakt vad hon menar, jag har redan fått ett antal såna… jag visste inte heller hur snabbt cancerforskningen rör på sig innan jag fick cancer och många råd som jag får av folk som inte lever med cancer är hopplöst daterade. Jag har  för övrigt träffat Kim en gång förut för länge sen och när hon såg mig nu så utbrast hon “I know you! You flashed my coworker Jeff!”, dvs hon kommer främst ihåg mig för att jag visade pattarna en gång för hennes jobbarkompis. Det kan jag ju berätta mer om ifall ni är intresserade, haha! Det var inte riktigt som det låter 😉
Med något undantag så tillhör alla ni ser i bild vårat gäng! Många av brudgummens gäster håller på med Cheerleading och jag var tacksam över att jag sett “Cheer” på Netflix för annars hade jag nog inte fattat hur imponerande det är. Någon drev ett cheerleadinggym och jag kände när vi pratade att det fanns paralleller mellan cheerleading och kampsport, som jag själv sysslat med. Bägge sporter är inget för filmare, har generellt sett låg status i samhället och räknas inte som “riktig” sport, och gemenskapen mellan klubbarna är väldigt stark trots att man konkurrerar, man håller liksom ihop mot omvärlden. Det här var tyvärr det enda av alla tricks jag lyckades fånga på bild eftersom jag var strängt upptagen hela dagarna med att dricka drinkar och skratta.

Det här åt jag vid poolen nästan varje dag, ceviche! Det är om jag inte missminner mig ursprungligen en rätt från Peru. Så friskt och gott i värmen, serverat med krispiska minitortillachips som jag tyvärr redan glömt vad de heter.
Den som var sugen på nåt sött fick hasa sig in, det serverades inte ute vid poolen, gissningsvis för att desserter snabbt slokar i värmen. Och med all-inclusivearmbandet var det bara att gå in och peka på vad man ville ha.
Chokladcheesecake! Jättefin.
Cheesecake i en massa varianter! Jag testade dock bara den i choklad, den var så god att jag inte ville sabba det med att råka äta någon som var sådär.
Dagen efter bröllopet var några av oss nere på stranden för att testa färskt kokosvatten med rom.
De lyckliga tu, Esther och Josh.
En ny bekantskap som jag klickade med direkt, Ritch som bor i Arizona. Han sa att jag och Wincent är varmt välkomna dit för att hälsa på och jag varnade honom och sa att svenskar tar sånt bokstavligt. Men han upprepade sitt erbjudande ändå och jag såg till att vittnen hade hört allt. Så förr eller senare så känns det som att vi kommer att åka till Arizona! Och, jag undrar om inte min kompis Glenn har samma keps? Om inte så borde han ha en sån.
Brudparet kom inte så långt med sina kokosdrinkar när de hade satt sig ner, haha! Trots att bröllopet var en informell historia så var det såklart mycket att tänka på och vem är inte trött dagen efter sitt bröllop? Vi låg där tysta en tag allihop och lyssnade på skön musik och havets vågplask.
Livet på en pinne! Jag minns att det kändes surrealistiskt att ligga där, så långt ifrån livet här hemma och märkligt att dessa två världar ständigt existerar parallellt med varandra.
En dag spenderade vi i en stor vattenpark med en massa rutschkanor, poolsurf med mera. Jag var tvungen att vila lite från solen så jag roade mig i skuggan. Och se, pina coladan smakade bra där också!
Lite lunch! Någon driftig beställde in lite mat och sen delade vi som för tillfället var på plats. Ceviche, hamburgare och sallader var mest poppis. Den lilla pinglan till höger var så söt, bruden Esther som är britt kallar alla för “lovvie”. Tjejen frågade Esther varför hon kallade henne för “lovvie” och Esther svarade att hon kallar alla för “lovvie”, att det är vanligt i England. Lilltjejen sa att hon gillade det och sen kallade hon också alla för “lovvie” vilket lät väldigt roligt när det kom ur en knattes mun, det är i vanliga fall lite mer en tantgrej skulle jag säga 😉 Men varför inte? En av mina bästa grejer med att vara i USA är att bli kallad “honey” av främlingar, det känns som att det gör världen till en lite snällare plats.
Ritch, brudgummen Josh och någon som jag tyvärr inte minns namnet på men som var jättetrevlig. Det här var deras stass från svensexan som tog plats före resan, så fruktansvärt fula tanktops haha! Men lämplig för ändamålet antar jag och de hade haft väldigt kul.
Här försöker brudgummen att surfa, det gick sådär hehe! Jag har velat testa det där hur länge som helst, och inbillar mig att jag skulle vara bra på det eftersom jag är helt ok på snowboard. Men med tanke på mina färska operationer så vågade jag helt enkelt inte, och det var ett par i gänget som slog sig ganska rejält så det var nog rätt beslut även om det kändes vuxet på ett jävligt tråkigt sätt. Men det kommer fler chanser har jag bestämt!
Random bild från en av alla toaletter som fanns överallt, väldigt fräscht och rymligt. Resorten var ungefär halvbelagd när vi var där vilket jag såg som en stor bonus. Jag gillar inte att trängas, särskilt inte med tanke på att vi fortfarande lever i pandemins efterdyningar. Eller vem försöker jag lura, jag gillar aldrig att trängas. Haha!
Ännu två cheerleaders, Derek och hans flickvän Amber som klarade alla vattenparkens fysiska aktiviteter bäst av alla! Hon var otroligt atletiskt begåvad. Jag sa till Esther att ta undan sina räliga skoskavsfötter men hon har aldrig varit särskilt lydig! Jag tror att hon är den enda jag känner som får skoskav lika lätt som jag.
Den här bilden tog jag på vägen till flygplatsen, jag blev nästan känslosam inför att lämna eftersom vi haft så kul. Om du vill testa en lite mer flott all-inclusive så kan jag verkligen rekommendera denna resort. Och faktum är att ja, det är dyrt att bo där men jag undrar verkligen om det varit så mycket billigare att bara betala för hotell och sen köpa till all mat, dryck, aktiviteteter… det kändes väldigt prisvärt och den enda utgiften jag hade under hela veckan var lite solskydd som jag köpte i vattenparken. Det är en skön känsla att komma hem från semestern och ha samma pengar på kontot som när man åkte!
På flygplatsen bestämde vi oss för att förlänga semestern maximalt, så vi beställde in Margaritas och lite guac på Margaritaville. Det är ju en kedja men både deras guac (som de gör vid bordet) och deras drinkar är grymma om du frågar mig. Det var två väldigt avslappnade svennar som klev på planet!

Hej då Mexico! Jag känner på mig att vi kommer att ses igen. /K

 

Lämna kommentar (5 st) Dela inlägget:

Ekarna på bröllop i Mexico

Godmorgon! Här sitter vi i Mexico och lever livets glada dagar! Idag är faktiskt tredje dagen vi är här men jag har inte hunnit blogga förrän nu, det har gått i ett med roliga saker och jag hinner faktiskt inte skriva så mycket just nu heller… men här kommer iallafall en massa bilder så att ni ser hur vi har det.

Vi bor alltså på Moon palace i Cancun, en gigantisk all-inclusive resort med 3500 rum. Det är som en liten inhägnad stad och jag tror att man skulle behöva bo här i ett antal veckor för att hinna utforska hela området. Det finns en massa olika poolområden med olika teman, en vattenpark, olika oaser med hängmattor att hänga vid, ett oändligt utbud av restauranger med olika teman. Ett antal golfbilar snurrar stadigt runt och det är bara att hoppa på ifall man inte vill gå i värmen. All-inclusivekonceptet gör allt så oerhört smidigt, allt som finns tillgängligt ingår i priset och man är helt fri att göra och beställa vad man vill! Du har ett armband som även funkar som nyckel till rummet och man behöver inte ha med sig plånbok eller nånting vilket jag älskar. Enda gången som något kostar är ifall du köper något i någon av butikerna och då väljer du själv om du vill betala på plats eller sätta upp på rummet. Servicen är helt fantastisk och för mig som jobbat länge inom service så är det imponerade att se hur många små detaljer som är uppstyrda för att allt ska vara så smidigt och bekvämt som möjligt för oss gäster.

Här är utsikten från vårt rum! Dock har vi inte hängt på balkongen så mycket för det är väldigt varmt, vi befinner oss för det mesta i närheten av någon pool.
Detta är vår favoritpool hittills, den är stor så att man kan simma omkring och mingla, och så finns det två swim-upbarer med finfina drinkar. På andra sidan palmerna finns havet och det fläktar skönt.
Det är väldigt grönt överallt och många roliga växter att glo på. En och annan katt smyger omkring i området och det finns många olika exotiska fåglar. En av dem låter som ett alarm vilket aldrig blir gammalt, haha! Dags för tredje drinken, dags att beställa mer cevice, ja ni fattar.
Här är vår innergård. Så mysigt!
Vi bor bara ett par minuters promenad från stranden och eftersom vi är jetlaggade och uppe i ottan så har vi varit och sett solen gå upp, så fint. Havet är ljummet. Stolar och rena handdukar finns tillgängliga på stranden dygnet runt.

Vi är ju här eftersom våra vänner Esther och Josh (som bor i Chicago) valde att gifta sig här. Bröllopssällskapet består av ca 60 gäster och alla är verkligen jättekul att hänga med, det känns som att alla redan känner alla trots att många av oss aldrig setts. Genom åren har vi såklart hört talas om varandra, jag har t ex aldrig träffat Esthers syskon men jag har ju känt henne i 25 år så jag vet ju massor om dem.

Det här är Stefanie som jag dock känner sedan tidigare, hon var bl a med när jag och Esther firade våra 40-årsdagar i Las Vegas. Hennes pojkvän Arnold har jag aldrig träffat förut men han är redan en av mina favoriter! Stefanie och Arnold är intellektuella nördar, de har “forskarhjärnor” som Wincent säger och Arnold och jag har bl a haft en superintressant diskussion om hudfärg.
Och igår gick bröllopet av stapeln! Här är jag och Wincent strax före ceremonin. Mysigt att gå på bröllop barfota i sanden.
Kort men intensivt och inte ett öga torrt.
Efter ceremonin så var middagen uppdukad ett par hundra meter bort. Hela affären var väldigt informell och vi minglade runt och pratade fritt under middagen.
Så fina!

Efter middagen bytte bruden om till sneakers och sen var det fullt ös på dansgolvet. DJ:n spelade bl a Cupid shuffle och Footloose och GIVETVIS så körde vi då linedance med samma namn så att svetten sprutade.

Fest!
Världens bästa Esther som tog mig under sina vingar när jag kom ensam till USA 1997. En vän för livet.
Room service dygnet runt, bara att beställa i appen vad du vill äta så kommer det raskt. För mig som inte är ett fan av slamriga frukostsalar så är detta perfekt. Idag valde jag guacamole på rostat surdegsbröd, nom nom!

Nu ska jag gå till gymet och svettas lite innan det åter är dags att coola ner sig med drinkar i poolen! Kram på er därhemma. /K

Lämna kommentar (7 st) Dela inlägget:

Nu pallar jag inte fler känslostormar – GLAD PÅSK!

Hej på er, jag har fått så många meddelanden på messenger den senaste veckan att jag kände att det var lika bra att uppdatera bloggen istället! Och som vanligt är jag väldigt tacksam över att så många bryr sig och tänker på mig trots att jag numera är lite dålig på att svara. Många gånger så handlar det inte om brist på varken tid eller energi utan mer om att jag själv vill styra lite när jag ska tänka på min cancer och inte ge den obegränsat med utrymme i mitt liv.

Efter tre operationer på tio veckor så fick jag äntligen komma vidare från operationssalen till onkologen, all cancer är bortopererad nu. Jag visste sedan tidigare att cellgifter troligen inte var ett alternativ för att hålla cancern borta i mitt fall, men att de kunde vara sugna på att strålbehandla mig. Något som jag i min tur inte var så sugen på… än så länge har det inte dykt upp något lymfödem på min stackars arm, men oj vad trasig den är när det numera fattas 21 lymfkörtlar. Jag är faktiskt helt fascinerad av hur ett så litet ingrepp kan göra så stor skada. Ta bort en bröstkörtel på över ett kilo? Visst, du är öm och stel efteråt på en stor yta och det tar tid att återhämta sig, men det är uppenbart att kroppen inte störs nämnvärt över den förlusten. Men ta bort 21 pyttesmå körtlar i armhålan och hela armen är i uppror..!

Det här är alltså entrén till bl a fysioterapin på Växjö Centrallasarett, något jag finner otroligt komiskt. Som tur väl är så speglar den inte min fysioterapeut på något sätt, hon förtjänar egentligen ett mycket bättre öde än ett behandlingsrum i källaren om du frågar mig.

Jag har smärtsensationer av olika slag som kommer sig av nervskador och det går inte att säga hur mycket av det som blir permanent, men andra patienter säger att det är lika bra att jag vänjer mig. Och om man strålar på samma område så blir det betydligt värre än vad det redan är, vilket skrämmer mig. Läkarna menar att de vill göra vad de kan för att hålla cancern borta så länge som möjligt eftersom jag är så ung, men själv känner jag att jag vill nog vara rädd om min kropp rent allmänt just eftersom jag är så ung. Jag vill såklart inte att cancern kommer tillbaka men jag vill också ha två fungerande armar. Snacka om pest eller kolera…

Men så kom jag till onkologen i måndags, och det första han säger är att strålning är inget alternativ för mig. Istället så börjar han prata om cellgifter… mitt hjärta sjönk som en sten. Hela tiden har jag fått höra att det troligen inte kommer att bli aktuellt i mitt fall så jag kan ärligt säga att jag helt hade uteslutit det mentalt. Men så börjar han fiska lite efter vad som sagts tidigare under min behandling, nästan lite som att han ville fråga “vad har du hört?” och jag sa som det var, att jag trodde att vi skulle diskutera strålning och att cellgifter inte var något alternativ för mig. Och att jag inte var så sugen på strålning så min plan var att snacka mig ur det, hehe. Han pratade vidare om risken för återfall i just mitt fall, och på vilket sätt en cellgiftsbehandling skulle minska den risken. I mina öron så lät det som en liten risk för återfall rent generellt, och att cellgifter skulle ytterligare minska den risken högst marginellt. Oavsett vad vi gör så kommer ju inte risken att försvinna helt ändå. Jag tog mod till mig och sa att vet du, jag är beredd att skippa cellgifter och ta den risken. Jag vill inte att cancern kommer tillbaka givetvis, men jag vill inte heller dra på mig behandlingsskador när den positiva effekten av cellgifter är så liten. Och – det visade sig att han höll med mig! Han ville nog bara hålla sig neutral tills han fått veta hur jag själv tänkte och kände. Han sa att han tyckte att jag resonerade väldigt klokt, och även om jag är stor flicka och kan tänka själv så var det såklart skönt att han bekräftade hur jag resonerade. Han berättade att många av hans patienter är så livrädda för återfall att de gör vad som helst för att minska risken bara nån promille, och jag tänkte att många av de där patienterna är någons mamma och då kanske man tänker annorlunda. Själv så tyckte jag att siffrorna talade sitt tydliga språk, och då är jag verkligen ingen gambler rent allmänt. Spiken i kistan för cellgifter var när onkologen använde mitt favoritargument i såna här diskussioner; han sa att om jag vore hans fru så skulle han inte vilja att jag genomgick cellgiftsbehandling. Jag älskar såna argument eftersom då handlar det inte bara om statistik och siffror, utan om den magkänsla jag anar att han utvecklat under sina decennier som onkolog. Så vi bestämde att vi skippar strålning och cellgifter, och går direkt på hormonbehandling istället. Det innebär att jag ska äta tabletter i minst fem år (troligen tio) för att hålla nere östrogenet i min kropp. De kan många gånger ge ganska tuffa biverkningar men jag lovade dyrt och heligt att kämpa på med dem oavsett, nu när jag lyckats ducka för både strålning och cellgifter.

Så jag hämtade ut mina tabletter, Wincent och jag korkade upp champagnen och vi hade svårt att fatta att jag liksom tagit examen från sjukhuset och nu kommer att få sköta mig själv.

Vi firade med ett stopp i solskenet på Bröd & Sovels uteservering.

Och så lyxade jag till det med nya löparskor!

Kändes som ett lämpligt lyxinköp för att fira min goda hälsa!

Vi vaknade i tisdags med smajl från öra till öra och jag kände mig som att jag vunnit på världens bästa lotto. Men så kom onsdagen och plötsligt så hade jag ett missat samtal, och jag såg på numret att det var från sjukhuset. Helvete helvete helvete. Vad har de hittat nu bland alla mina prover?  Min cancer har ju tyvärr inte bjudit på annat än överraskningar hittills, vad fan har den nu hittat på? En läkare från onkologen som jag inte kände till, hade pratat in ett meddelande på mitt mobilsvar. Hon sa att hon skulle vilja prata med mig om ett par saker snarast, och att hon strax skulle ringa igen. Jag kan inte beskriva hur snabbt ångesten slog till, från att vara hur bekymmersfri som helst så satt jag illamående och stirrade på telefonen och väntade på att den skulle ringa igen. Men det gjorde den inte. När jag insåg att hon måste glömt att ringa upp igen så var onkologavdelningen stängd för dagen. Jag var RASANDE. Hur kan man göra så när man jobbar med cancerpatienter?? Wincent och jag bara satt i soffan som bedövade och lättnaden vi känt var som bortblåst. Jag sov oroligt och ringde till sjukhuset så fort de öppnade dagen efter. Då hade ju såklart läkaren som ringt mig gått på påskledighet, och ingen kunde klura ut varför hon ringt mig eller vad hon velat prata med mig om. Men sköterskan som tog emot mitt samtal hörde paniken i min röst och fattade läget direkt. Hon sa att hon ska jaga rätt på läkaren, och lade på. Och det tog inte många minuter innan läkaren ringde upp, och hon var så ångerfull att ilskan rann av mig och jag ville bara veta varför hon ringt mig. Då visade det sig att på samma sätt som jag blivit erbjuden cellgiftsbehandling, så ville hon vara noga med att om jag ville bli strålad så kan de absolut ta upp det för diskussion igen. Så det var verkligen i all välmening som hon hade ringt, för att jag inte skulle missa någon möjlighet. Jag tackade återigen nej och vi önskade varandra en Glad Påsk. Och nu är det väl ändå det, va? Ingen cancer, inget lymfödem, ingen strålning och inga cellgifter. GLAD PÅSK! /K

 

Lämna kommentar (9 st) Dela inlägget:

Tough love hos Maria och blir det något lymfödem?

Godkväll, tänkte mest bara sticka in näsan här och berätta att jag mår bättre nu. Dels så var operation nummer tre ett betydligt mindre ingrepp än själva mastektomin, och dels så slapp jag den där tuffa antibiotikan nu, den där som slog ut min mage förra vändan. Den här gången har jag istället fått blodförtunnande sprutor som ska tas varje dag i två veckor och de är inte heller jättekul – men det allra mesta är bättre än att magen pajar!

Idag var jag hos Maria på Marias hårstudio och fick lite tough love, som vanligt! Hon tycker inte att den gnälliga stilen passar mig riktigt och jag får nog erkänna att hon har rätt. Ibland så måste man gnälla lite men det gäller att inte fastna där. Och efter en klippning hos Maria, lite smink av mig själv och fotvård inne hos Constantin (han huserar i samma lokal som Maria) så kände jag mig faktiskt mer som mig själv än vad jag gjort på månader.

“Du har ju så mycket” sa Maria. “Du har ju t ex jättefint hår!” Och ja, det har jag ju faktiskt.

När jag ändå var nere på byn så passade jag på att gå in på Papperian. När vi bodde på Klostergatan så var jag ofta därinne och köpte olika högtidskort och jag behövde lite handgjorda kuvert till en bröllopspresent. Och de hade så mycket fint..! Väl värt ett besök om ni har vägarna förbi. En kudde fick följa med mig hem idag.

Jag älskar ju färg, och så brukar Wincent sjunga “You are my sunshine” i mitt öra när jag är ledsen. Den här ska bo i mitt arbetsrum.

Jag fick träffa en fysioterapeut innan jag lämnade sjukan, och huruvida jag får lymfödem eller ej kommer inte att visa sig förrän tidigast om några veckor. Men det finns saker jag själv kan göra för att motverka och nu ger jag järnet på de punkterna! Mer om det i ett annat inlägg. Kram på er! /K

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget:

Nu har jag tröttnat och naket och lymfödem

Godkväll, jag önskar att jag hade lite roligare nyheter än att jag ska opereras imorgon för tredje gången. De behöver ta fler lymfkörtlar för att verkligen vara säkra på vilken behandling som blir bäst framledes. Det är ingen jätteviktig grej på kort sikt men på lång sikt kan det göra stor skillnad och de vill ha både livrem och hängslen vilket jag förstår och uppskattar. Min kontaktsköterska förklarade att de hade inte gjort så här om jag varit 65 för då hade risken för återfall varit så liten, men eftersom jag bara är 44 så kan cancern hinna tillbaka om de inte skrämmer iväg den på rätt sätt.

Och varning för gnäll, här kommer det: jag är så jävla TRÖTT på detta nu. Jag är knappt arg eller ledsen idag, jag är bara uttråkad så in i märgen. Jag har inte ens läkt efter förra operationen och nu ska jag sövas igen! Jag har så mycket som jag vill och behöver göra både hemma och på jobbet, men jag bara hasar runt här hemma och kan inte lyfta tungt, kan inte lyfta armen, kan inte sova på mage eller på sidan. Jag får inte träna, inte köra bil, inte dricka alkohol och absolut inte bli sjuk. Och eftersom mitt immunförsvar redan är hårt belastat av de två föregående operationerna så törs jag inte träffa nån heller som skulle kunna muntra upp mig för jag är säkerligen väldigt mottaglig för virus, och om jag blir sjuk så ställs operationen in. Och så blir det ny vecka efter operationen med ny häst-antibiotika och en mage som är paj. Har jag glömt nåt? Jo eftersom jag inte kunnat röra mig ordentligt sen 10 januari så är min kropp ett ras, jag kan inte varken böja mig eller sträcka mig i duschen. Jag som är van vid att skrubba och smörja och raka och fila ser nu ut som nån som är principiellt emot grejer som luktar gott eller nåt. Bara att tvätta håret är en utmaning när man bara kan använda en hand och nu har jag haft det såhär i mer än två månader. JAG HAR TRÖTTNAT.

Promenera får jag göra så det gör jag till förbannelse. Jag går och går och går och det är skönt att vara ute i solen och höra fåglarna kvittra.

Något som piggar upp dock, är att få post – ett trevligt sätt att hålla kontakt när man inte kan ses. Det här söta paketet landade i brevlådan i veckan:

Kolla så fint!
Inuti gömde sig te i glada färger!

Stort tack för det! Jag älskar te. Fun fact; Veronica var den sista (förutom Wincent såklart) som såg mina bröst i livet innan doktorn skar av ett, det var när jag badade näck i hennes badtunna. Det visste vi såklart inte då. Livet är konstigt.

Och på tal om naket, idag när jag satt och kollade på dokumentären om Chippendales så såg jag plötsligt något stort och hårigt i periferin och det var Wincent som krängt på sig de här och kom ut och dansade lite för mig:

Han erbjöd sig att ta på sig dem och posera men jag tänkte att då vill ju alla ha!

En annan grej som är jobbig med morgondagens operation är att med den så finns det risk att jag får lymfödem. Det är ett kroniskt, smärtsamt och allmänt irriterande tillstånd att dras med men den risken går inte att komma runt. Jag vet inte om det märks direkt isåfall när jag vaknat ur narkosen eller om det kommer att ta tid innan jag vet om jag fått det eller inte. Jag sa till Wincent att det känns sorgligt för det blir isåfall den första permanenta skadan som min cancer ger mig. Han höjde på ögonbrynen med tanke på att jag redan opererat bort ett bröst. Men jag känner att huruvida jag har bröst eller ej kommer inte att störa mig i vardagen på sikt, som ett lymfödem skulle göra. Så håll tummarna för att jag slipper det! /K

 

 

 

 

Lämna kommentar (16 st) Dela inlägget:

Mensskydd och blöjor och hej Patientnämnden

Hej på er, long time no hear. Precis som många andra så har jag tyckt att det känts avslaget att uppdatera bloggen och övriga sociala medier med detaljer ur mitt privilegierade liv när det är fullt krig på andra sidan Polen. På ett sätt så är det lite lättare att få perspektiv på min egen process med bröstcancer när jag matas med hemskheter varje dag på nyheterna, men å andra sidan så grät jag redan varje dag som det var och det här kriget har ju knappast hjälpt. Blev lite sänkt när jag insåg att vi numera har näsdukar tillgängliga i varje rum hemma hos oss och undrar hur länge det ska behövas. Men jag försöker att hålla mig till en nyhetssändning varje dag på morgonen och sen släppa den fruktansvärda situationen i Ukraina. Igår så var jag på Kvantum och fyllde en kundkorg med mensskydd som jag sedan droppade på Ulriksbergskyrkan. De släppte en väldigt tydlig och konkret lista på vad de vill ha donerat för att hjälpa ukrainska flyktingar och just tydligheten uppskattar jag enormt. Då vet man att allt man skänker är just vad som behövs, och de behöver inte lägga en massa tid och energi på att para ihop rätt pryl med rätt person utan mycket av det som skänks kommer att funka för väldigt många individer. När jag stod där och rev i hyllorna så såg jag en man som stod och packade upp mensskydd och han hade inga ICA-kläder på sig så jag utgick ifrån att han var säljare. Eftersom jag är jag så kunde jag inte låta bli att prata med honom och det visade sig att han mycket riktigt var säljare för Libresse och Libero. Han sa att han hade en hel del förpackningar med både mensskydd och blöjor där själva designen på förpackningen var föråldrad och inte såldes längre, och att han funderat över vem han skulle kunna lämna dem till så att de verkligen kom till nytta och inte bara hamnade i nåt förråd. Jag tipsade om Ulriksbergskyrkan (eftersom de även bett specifikt om blöjor) och han sken upp som en sol och sa att då ska han fixa det, vilket fick mig att känna mig som en superhjälte för ett ögonblick.

Min operation gick bra i bemärkelsen att allt gick som planerat, de har nu tagit bort mitt vänstra bröst och ersatt det med ett implantat i silikon.

Den här gången fick jag sexiga stay-ups som skulle bäras under operationen och sen sju dygn efteråt. Hett va?

Däremot så hade jag ett signifikativt önskemål i samband med den här operationen som jag blev nekad. I efterhand så har min kontaktsköterska förklarat för mig att jag har lagen på min sida och att de gjorde fel när de sa nej. Jag måste såklart anmäla detta till Patientnämnden, men det kommer jag inte att göra i vredesmod eller för att komma åt någon, utan det gör jag bara för att det ska göras när det blivit fel på det här sättet. Det är viktigt att allt blir korrekt dokumenterat och att rutiner ses över så att detta inte händer någon annan. Mina vårdgivare tar på sig fullt ansvar för det som hänt, och de kommer att göra om och göra rätt utan knot vilket är en stor lättnad. Det trista är att detta kräver ny operation, med ny narkos, ny rehab, ny ärrvävnad, nytt arbetsinkomstbortfall… eftersom detta inte har med själva cancern att göra så har vi kommit överens om att nu ska jag läka ordentligt och hinna träna och pusta lite innan vi tar itu med det. Nu har jag opererats två gånger på tre veckor och det har tagit på krafterna.

Eftersom jag inte kan lyfta ena armen så är Wincent just nu min hårstylist med varierande resultat. Jag skrattade så att det kom en skvätt kiss när han efter några dagar fick hybris och sa att han kände sig mogen för att ge sig på “du vet hon i Napoleon Dynamite”-frisyren. Jag tror i ärlighetens namn att han behöver jobba lite mer på en helt vanlig tofs innan vi ger oss på några fashion statements.

Jag borde nog egentligen vara argare än vad jag är över vårdens miss (Wincent är vrålförbannad) men jag är mest lättad över att de insett att de gjort fel, och att vi inte kommer att behöva bråka om detta. Jag anstränger mig verkligen för att hålla bitterheten i schack eftersom det inte tjänar något till att älta det som inte kan göras ogjort. Istället försöker jag att fokusera på att bröstcancervården i Växjö kommer att bli ännu bättre än vad den redan är, på grund av det som hände mig. Ena foten framför den andra, upprepa!

Och ikväll så ser jag fram emot att ge mig ner till Människobyn för första gången sen operationen och äta och dricka gott med några av mina favoritmänniskor.

Kvällens tema.

Det är mycket i världen som är skit, men det är också väldigt mycket som är bra. Kram på er därute. /K

Lämna kommentar (14 st) Dela inlägget:

Implantat och Börjes och hur fasen ska detta sluta egentligen

Så fick jag äntligen komma till läkare igår för att kontrollera med ultraljud att de fått bort hela tumören, och för att få veta om de hittat cancerceller i de lymfkörtlar de tagit bort. Trodde jag. Ett glädjande besked kring mina lymfkörtlar fick jag, de har inte hittat några cancerceller i dem. Men vad jag inte visste var att när de öppnat mitt bröst så visade det sig vara fullt av tumörer som inte synts på mammografin. Jag var så oförberedd på detta att jag verkligen fick koncentrera mig för att hänga med när de sa att att hela bröstet nu ska opereras bort och de ska sätta in implantat vid samma tillfälle. Av med kläderna, foto mot vita väggen till kirurgen, mäta hur stort implantatet ska vara, vi hör av oss hej då. Jag försökte inte ens att hålla tillbaka tårarna som sprutade under hela mötet, men jag gjorde ett lamt försök att säga att jag vet inte om jag vill ha ett implantat, att jag måste fundera på detta, att jag måste läsa på lite, bolla med människor som kan sånt här. I efterhand så är det så tydligt att jag såklart skulle sagt att ni kan inte förvänta er att jag ska kunna säga nånting om detta på stående fot, men min startsträcka var helt enkelt för lång och min hjärna klarade inte av att processa den här nya informationen och samtidigt göra mig hörd. Och jag kan inte läsa tankar men det kändes som att de tyckte att jag var helt trög som ens tänkte tanken att säga nej till ett gratis implantat*. Och jag vet att det finns kvinnor som förgäves slåss för att få implantat bekostat av landstinget, men det hjälper ju knappast dem att jag tackar ja om jag inte vill ha nåt. För mig är det ingen liten sak att stoppa in något i kroppen som inte behöver vara där, och jag har jättesvårt att se hur det kan bli bra med ett äkta bröst och ett implantat när de är av storlek större.

Och imorse ringde min kontaktsköterska till mig. Och jag vet inte om de själva kände att det inte blev så lyckat igår eller om det var ett rent rutinsamtal, men hon ringde framförallt för att tala om att det är MITT beslut om det ska bli implantat eller ej och det sa hon mer än en gång. Det är upp till mig och jag har möjlighet att ångra mig nära inpå operationsdagen. Hon frågade hur alltihop kändes och jag sa att jag egentligen inte vill läsa min journal på eget bevåg, eftersom jag inte förstår allt som skrivs där, men att jag insett att jag måste göra det för att slippa fler såna här överraskningar. Då blev hon defensiv och sa att de själva hade inte vetat detta förrän i tisdags. Och visst, de kanske fick svaren från biopsierna i tisdags. Men när jag nu går in i min journal och läser kirurgens anteckning från operationen så är det uppenbart att de hittade en massa misstänkta grejer, de har tagit biopsier och färgat in. Om jag läst detta för fem veckor sen så hade jag definitivt fattat att jag nog måste förbereda mig på att de måste ta bort hela bröstet, istället för att gå omkring som en idiot och ha ångest över mitt fula bröst. Som jag nu gett vad som helst för att behålla, haha. Det är synd om människorna.

Men skit i det! Wincent jobbade hemifrån och när jag kom hem lät hans schyssta chef honom stämpla ut så att vi kunde ha lite gråtfest. Jag vet att jag borde känna främst tacksamhet över att cancern inte spritt sig i nuläget, men det är så svårt att komma ifrån känslan av att detta är ett sånt bakslag. Jag börjar liksom undra hur det här kommer att sluta egentligen. Jag hoppas att det bara beror på att jag var så oförberedd. De sa efter operationen att allt gick helt enligt plan och det kommer att ta lite tid för mig att ställa om till en ny plan.

Efter en stund så kände vi oss väldigt rastlösa så vi satte oss i bilen och körde en sväng och lyssnade på bra musik,  grät, pratade. Vi har fått förfrågan om att spela i Sjösås gamla kyrka i sommar med The Oaks, så vi körde ut dit för att reka akustik och lite sånt. Det är en fantastiskt vacker liten kyrka som jag sjungit i flera gånger förut. Den är byggd på 1400-talet så man får huka sig när man går in genom den lilla dörren och den tar bara 100 personer. Jag ser det som en personlig utmaning att den ska vara fullsatt om vi spelar där!

Världens bäste make. Grattis till mig för ett mycket bra val av livskamrat.
Något skadad så tänkte jag att det ser ut som att ängeln genomgått dubbelmastektomi.

Det var ett bra ärende för mig att reka kyrka, särskilt en så gammal. Jag tycker alltid att det är något trösterikt med gamla byggnader när man själv inte är på topp. Jag får lite perspektiv och inser att jag är otroligt oviktig på det stora hela. Och för andra så låter det kanske hemskt att tänka så, men för mig så känns det lite lättare om man inte tar sig själv på alltför stort allvar. Tänk alla människor som passerat den kyrkan, alla problem de haft. Vi är här en så kort stund.

Sjösås gamla kyrka i Braås, strax utanför Växjö.

När vi var klara i kyrkan så sa Wincent att han inte ville åka hem än. Inte jag heller, sa jag, har du nåt förslag? Han funderade lite och sen sa han att han faktiskt aldrig druckit kaffe på Börjes i Tingsryd..! Avgjort. Så vi styrde kosan mot Börjes.

Sta’borna hade lite svårt att fatta att det är gratis att parkera i Tingsryd? Vi hittade åtminstone ingen parkeringsinfo trots ihärdigt letande, och någon bot fick vi inte heller.

Det är i ärlighetens namn ganska sjabbigt på Börjes idag, men jag minns hur fint det var där på 80-talet och det förmedlade jag till Wincent så att han skulle få in rätta känslan. Det var framförallt Börjes som gällde när vi skulle köpa grejer till våra hästar, grimmor och täcken och sånt. En och annan vinterjacka har även inhandlats där genom åren!

Givetvis så åt vi räkmacka i caféet! Kaffet kostar 1,50 kr på Börjes. Jo, du läste rätt. Plastbesticken tog vi såklart med oss och kastade ut genom bilfönstret på vägen hem genom skogen.

Det positiva med att det i nuläget inte blir någon strålning, är att jag inte längre är panikslagen över att hålla mig frisk inför den. Jag hinner med ett varv covid till innan operationen om jag blir smittad, så ikväll ska jag gå ut och äta med en god vän och hans dotter som jag saknat väldans. Vi hörs. /K

*följ gärna @plattnormen på instagram, ett jättebra konto som hjälper till att normalisera beslutet att välja bort implantat efter mastektomi.

 

Lämna kommentar (21 st) Dela inlägget:

Ovisshet är min sämsta gren och tack gode Gud för Mexico

Imorgon är det fem veckor sedan min tumör opererades bort, och jag har fortfarande inte fått någon kallelse för ett återbesök så att de kan kolla om de fick bort allt, och att jag läker som jag ska. Jag är inte mycket för att hymla rent allmänt så jag kan lika gärna säga som det är; jag blir mer och mer nojig för var dag som går. De skulle ju också vid mitt 3-veckorsåterbesök tala om ifall de hittat några gömda cancerceller i mina lymfkörtlar eller ej och i nuläget så spelar min hjärna mig ganska elaka spratt. Egentligen så tror jag att mitt case är försenat pga pandemin, och att andra patienter som det är mer bråttom med har fått gå före. Men det hindrar inte min hjärna från att drömma mardrömmar nästan varje natt, ibland så vaknar jag och väljer att gå upp mitt i natten istället för att somna om för det känns mer vilsamt att inte sova alls än att drömma alla dessa drömmar där jag förlorar kontrollen i olika scenarion.

Men skit i det! Just nu planerar vi att åka till Mexico i maj och vara med när min bästa vän Esther gifter sig, jag tänker på det och längtar varje dag. Jag förstår att cancern kan ställa till det så att vi måste avboka, men jag tar alltid ut glädje i förskott när jag kan, och så även nu. De har bokat ett fantastiskt rum till oss med en underbar balkong och jag tror att det är jättebra för mig att varje dag fantisera lite om hur det kommer att kännas att sitta där med en kall Margarita.

Så här ser vårt hotell ut. Om jag har en massa biverkningar från behandlingen när vi är där så att jag inte orkar med så mycket, så planerar jag att sitta på den där balkongen iförd några glamorösa solglasögon och vinka som Drottningen.

I veckan kom den här fabulösa disktrasan med posten, jag skrattade högt när jag läste det medföljande brevet där avsändaren drev med min bedragare (som ni kan läsa om i tidigare inlägg). Tack A! Jag saknar dig också.

Om ni har några kloka och lugnande tankar kring varför jag inte får några svar kring min cancer, så får ni gärna lämna dem nedan så att jag har nåt att läsa när jag är uppe om nätterna och inte kan tänka klart. /K

 

 

 

Lämna kommentar (7 st) Dela inlägget: