Hej på er, hoppas att ni har det skönt i det vackra septembervädret. Jag har semester nu vilket känns kanske mer välbehövligt än någonsin, och veckan som gått har ägnats åt ren återhämtning. Jag har rensat lite på kontoret och i matkällaren men främst har jag tagit det lugnt och bara slappat. Nästa vecka ska vi resa bort och jag längtar!

Förra helgen fyllde jag år, men jag gjorde ingen affär av det utan vi var bara hemma. Däremot hade Wincent köpt present, och jag kunde klura ut vad paketet innehöll genom en lätt skakning…

… biopopcorn! Mina favoritsnacks som han varit nere på Filmstaden och köpt. Vi trodde länge att vi var de enda som åkte dit bara för att köpa popcorn men så är icke fallet. Många köper sina snacks på biografen för att sen kolla på film hemma. Och så som folk bär sig åt på biograf numera, pratar och håller på med sina telefoner, så tycker jag att det är en högst rimlig utveckling.

Dock så fanns det en överraskning bland popcornen!

Ett paket till! Jag håller innehållet för mig själv men jag kan avslöja att det var nåt väldigt grannt från guldsmeden. Jag vill bara visa för er hur väl Wincent känner mig, han visste att jag aldrig skulle vilja äta snacks där det varit paket nedtryckt som någon slagit in med otvättade fingrar. Så han plastade in presenten, haha! Fem stjärnor.

Under veckan som gått har jag också hunnit med en konsultation hos privat kirurg, för att äntligen få bli platt och smärtfri. Jag bokade en tid hos samme kirurg som gjorde min bröstförminskning 2004, han gjorde ett jättebra jobb då och jag hoppas att vi kan upprepa den succén. Och efter att ha valsat runt inom den offentliga vården så var det ett surrealistiskt möte och jag ska försöka förklara varför. Han liksom… han bryr sig inte. Och jag menar det som något positivt. Han bryr sig inte om varför jag vill bli platt, han bara lyssnar när jag säger att det är vad jag vill, och sen koncentrerar han sig på hur han ska utföra själva ingreppet för att jag ska bli nöjd. Punkt. Jag har efter att ha mailat fram och tillbaka med honom, och nu även träffat honom, fortfarande ingen aning om vad han tycker om att jag vill bli platt. Han håller sina åsikter för sig själv och koncentrerar sig på vad patienten vill. Han vill ha ett intyg från psykolog så att han har ryggen fri ifall jag ångrar mig efter operationen, och jag har inga problem med det. Jag tycker rent allmänt att den offentliga vården skulle ta efter detta; kirurgerna opererar och psykologerna sköter den mentala biten. Som det är idag så är det många kvinnor med bröstcancer som får sitta och tvingas lyssna på läkare och kirurgers personliga åsikter om deras val och det är fan inte klokt. Vilka tror de att de är?

Så jag hörde av mig till Cancer-rehab för att se om Regionen kan hjälpa mig med ett psykolog-intyg, men de står utan psykolog så även det får jag lösa privat och betala för själv. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad.

Hursomhelst, det går framåt och jag försöker att koncentrera mig på den tanken. Jag har några kilon kvar att gå ner innan narkosläkaren är nöjd, men jag valde att göra en konsultation redan nu eftersom jag kände att jag behövde få lite hopp och framtidstro. Och det funkade! Detta kommer att lösa sig. Jag vet inte än vad det kommer att kosta, kirurgen ska skicka offert, men detta kommer att lösa sig och jag kommer att vara bekväm i min egen kropp igen. /K

Idag fick jag verkligen en rivstart på dagen när jag stod och skakade mitt morgonkaffe i en shaker och locket for av… grattis till mig som blev tvungen att torka tak, väggar och golv rena innan jag ens fått mitt kaffe. Det var tur i oturen att jag dels var uppe tidigt och hade gott om tid, dessutom doftar ju ändå kaffe gott. En kompis tappade en sillburk i sitt kök vid midsommar och hos honom luktar det nog sill fortfarande, hehe. Ni vet hur det är när det stänker, det är helt omöjligt att hitta vartenda liten droppe. Jag är mest glad att jag inte brände mig för jag fick en del över mig själv också så det var bara att gå raka vägen in i duschen när jag städat klart.

Hej på er! Här sitter jag på en balkong i Jönköping och lever livets glada dagar. Wincent och jag har ett par spelningar med The Oaks i augusti, och vi kände att det vore kul att kunna presentera lite nytt material. Vi har sedan länge konstaterat att det är väldigt svårt att sitta hemma och skriva… tror att många kan relatera till det. Det är så mycket hemma som hela tiden pockar på uppmärksamhet och vi bestämde oss för att dra iväg nånstans där det inte finns någon tvätt som måste hängas eller diskmaskin som måste plockas ur. Så vi drog till hotellet Vox i Jönköping där vi bott förut, och bokade en lyxig svit med både soffgrupp och balkong så att vi kan välja om vi vill sitta inne eller ute och jobba. Hittills har vi suttit mestadels på balkongen eftersom utsikten ut över Vättern är fabulös!

Och, föga förvånande, har vi skrivit mer idag och igår än vad vi gjort under 2023. Så du som planerar att komma till Dädesjö gamla kyrka 11/8 och/eller Moheda kyrka 26/8 för att lyssna – du kan se fram emot lite nyheter på repertoaren.

Hej på er, jag har sen i slutet av oktober haft så himla ont i min arm på den opererade sidan. Ingen värk när jag varit stilla men så fort jag rört mig så har det gjort ont. I mitt fall så kan smärta i armen (eller ryggen eller armhålan) tyda på canceråterfall så ni kan ju fatta ångestpåslaget tills jag fick komma till min fysioterapeut Helena på sjukan som konstaterade att problemet är muskulärt och inget annat. Hon kollade också efter tecken på lymfödem men hittade inget sånt, även det en stor lättnad. Lymfödem är ju inte farligt men kroniskt och det är klart att jag gärna slipper att dra på mig det om det går.

Men som tur är så har jag ju både pengar på kontot och ett fantastiskt kontaktnät, och nu har jag verkligen dragit i alla trådar för att få bukt med min stackars arm. Först ut var ett besök hos Christina på Växjö Zonterapi som satte igång en massa grejer i kroppen (känner fortfarande effekter en vecka senare), och hon rekommenderade ett besök hos fysioterapeuten Thomas på Solbergets Rehab & Fysio, som numera lyxigt nog huserar i Växjö Träningsfabriks lokaler..! Jag kände mig alltså som hemma hos Thomas trots att jag inte fått behandling av honom förut.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Thomas men oj vilken koll han har. Det kändes verkligen som att jag fick väldigt mycket för pengarna.

Han gick metodiskt igenom kroppen tills han hittade vad han sökte, jag behövde inte säga för mycket för oftast sa han “oj här gör det ont va?” innan jag hann säga till. Och jag trodde att problemet kom sig från en eller två faktorer, men det är nog lite mer invecklat än så. Men när jag frågade om det finns hopp om att bli smärtfri igen så sa han att han var 100% säker på det och det var en sån lättnad. Att ha ont lägger sån sordin på hela tillvaron och jag har haft mina mörka stunder när jag tänkt att jag kanske aldrig blir smärtfri igen efter alla operationer och allt trassel med mitt implantat. Men nu känner jag hopp igen om att det nog kommer att bli bra till slut! Förhoppningsvis så går Landstinget med på att ta ut implantatet igen när vi pratat om saken på min ettårs-kontroll som blir i början av 2023 för jag är säker på att kroppen kommer att vara gladare när det är borta. Och om de inte går med på det så kommer jag att råna spargrisen och göra det privat.

Det är verkligen sorgligt vilken klassfråga detta är. Det är verkligen inte alla som har råd att dels operera sig privat om Landstinget säger nej, men även investera i prylar och behandlingar av olika slag. Jag vill inte veta hur mycket pengar jag lagt på mitt välmående under 2022, det är horribla summor. Och jag ger gärna upp mycket annat för att få vara smärtfri och rörlig, det är svårt att sätta en prislapp på att må bra i sin kropp. Men alla har inte den möjligheten och det gör mig ledsen. /K

Idag begravs Waldo Zapata. Han var en av Sveriges största inom kampsport och han blev 46 år gammal. Givetvis dog han av cancer, denna tjatiga och tröttsamma cancer som mest känns som nån objuden gäst som vägrar gå hem.

Jag kände inte Waldo särskilt väl personligen, vi har varit på samma fest och så vid flera tillfällen för vi hade gemensamma vänner, men främst så kände jag honom som instruktör då jag tränat för honom. Dels när han varit på besök här i Växjö på Växjö Titans, men också på MMA Camp och på hans klubb i Stockholm. Ändå är jag helt knäckt över hans död, som om jag kände honom väl. Vi behandlades ju för cancer samtidigt och han har ofta varit i mina tankar. Han var en sån briljant pedagog och oerhört kunnig. Jag vet att det är sånt man säger när folk dör, men Waldo var verkligen något alldeles extra och mina tankar går såklart främst till hans fru Louise och deras barn som nu måste leva vidare utan honom. Han hade en väldigt speciell blick som inte missade något, och jag misstänker att han kommer att lämna gapande hål efter sig i ett antal olika sammanhang.

Det jag själv tänker främst på när jag tänker på Waldo har dock inte med träning att göra alls faktiskt, jag tänker först och främst på hur jävla rolig han var. Han har berättat så många roliga anekdoter som tyvärr inte är lämpade för en offentlig blogg, hehe. En del av Waldos anekdoter har blivit klassiker i vårt hushåll och när Wincent t ex säger “jag kände mig som Waldo när han öppnade sin julklapp” så vet jag precis vad han menar och vi garvar. Men som sagt, de är svåra att återberätta på ett sätt som gör dem rättvisa. Däremot kan jag bjuda på ett träningsminne som jag håller kärt:

Jag tror att detta utspelade sig vid nåt av alla tillfällen när Waldo var nere i Växjö för att hålla seminarium, och vi tränade både på lördagen och söndagen. När lördagen var slut så gjorde vi en sista grej tillsammans innan vi sa hejdå för dagen, vi ställde oss på händer mot en vägg och kollade vem som kunde stå kvar längst. Många av deltagarna var duktiga fighters som gärna ville visa vad de gick för inför Waldo, jag hade således fått fett med stryk hela dagen och var helt ärligt lite nedtryckt i skorna. Jag gick upp på händer som de andra medan jag mest av allt längtade efter en dusch och något att äta. Men så började de andra trilla ner, en efter en. Till slut var det bara jag och de värsta fysmonstren kvar, och de började också ge upp. Till slut stod jag ensam kvar och Waldo sa till mig att det räcker, du kan komma ner på fötter nu. Alla såg ut som fågelholkar och det var tydligt att mitt utseende inte rimmade med deras bild av styrka. Någon frågade upprört om jag ofta står på händer, och jag svarade sanningsenligt nej. Ni som var med minns hur särskilt en av killarna såg ut som att han skulle börja gråta. Hur fan är det möjligt, muttrade någon i riktning mot Waldo som såg mycket munter ut. Jo det ska jag förklara för er, sa han. Den här typen av statiska övningar kräver en viss typ av mental styrka, det räcker inte att bara ha muskler. Du kan inte fly och du kan inte lindra plågan utan du måste kunna vila i smärtan. Och så frågade han mig, inför gruppen, om jag ofta mediterade eller bad. Ja, sa jag, jag ber varje dag. Och där har ni förmodligen svaret, sa Waldo. Hon har byggt upp en mental råstyrka helt enkelt, i kombo med en stark rygg. Och så skrattade han hjärtligt, helt utan hänsyn till de unga män med åttapack och svällande muskler vars stolthet just fått sig en knäck av att förlora mot knubbisen i en fysutmaning, dessutom inför självaste Waldo Zapata. Och dagen efter så fick jag för mig att jag bemöttes på ett lite annorlunda sätt av de andra deltagarna. Jag fick fortfarande fett med stryk, men på söndagen så gavs jag mer utrymme att testa saker när vi sparrade, och jag kände mig lite mindre som en mänsklig slagpåse. Och nu kommer jag ju aldrig att få veta säkert, men jag har alltid misstänkt att Waldo gjorde en stor affär av min högst ointressanta lilla bedrift, för att han såg att jag behövde det. Och kanske för att några av de där killarna behövde det också. Inget gick nämligen Waldo förbi och idag är en sorgens dag. /K

Hej på er! Eftersom jag fått en del frågor kring hur det gått med min anmälan till Patientnämnden så tänkte jag att jag bloggar om det istället för att svara er en och en. Svaret är att det har inte gått så bra, i meningen att jag har inte hört ett ljud. De flesta får svar inom en månad och detta var i mars… jag ringde Patientnämnden för någon månad sen och frågade om de hört nåt, men de sa att när de väl fört ärendet vidare så ligger det på vårdens bord och Patientnämnden är inte längre med i loopen. Det sista jag hörde var när jag hade ett jättebra samtal med verksamhetschefen för kirurgi på Växjö lasarett några dagar efter att jag skickat min anmälan, och han sa att han skulle ta mitt ärende vidare till berörd avdelning. Ser man glaset som halvfullt så kan man såklart föreställa sig att de jobbar på att ta fram helt nya riktlinjer efter min anmälan, och att det tar tid eftersom de är så uppenbart oense på avdelningen kring hur de ska jobba. Men realisten i mig tänker att det är betydligt mer sannolikt att jag fallit mellan stolarna och/eller blivit nedprioriterad. Och nu är det semestertider så inget lär väl hända före september.

Men vad var det som hände, som gjorde att jag anmälde? Min tanke var egentligen att jag inte skulle göra det officiellt förrän allt var löst men som sagt, det verkar ju dröja och jag är inte mycket för att lida i det tysta, min åsikt är att det inte gynnar någon när det gäller vårdmissar.

Jag anmälde två olika saker:

När de utförde en s.k. partiell mastektomi och opererade bort en del av mitt bröst, så hittade de en massa misstänkta grejer som de tog biopsier på och skickade på analys. Dock var det ingen som sa något om detta till mig, jag trodde att nu var tumören borta och att vi endast väntade på besked kring huruvida cancern var spridd eller ej. Efter fem veckors väntan på provsvar var det såklart en stor lättnad att få veta att nej, cancern var inte spridd. Men det var också en chock att få veta att hela bröstet var fullt av tumörer och måste tas bort, och det brann i knutarna. Jag skulle snabbt bestämma mig huruvida jag ville få det som kallas direktrekonstruktion, dvs de sätter dit ett implantat vid samma operation som de opererar bort bröstet, eller om jag ville att de skulle lämna den sidan platt. Jag valde att lita på vårdpersonalens rekommendation och det blev direktrekonstruktion, vilket visade sig vara helt fel för mig. Hade jag fått de där fem veckorna att fundera, läsa på och hitta andra i samma situation, så hade jag garanterat valt bort implantat. Det var så många saker med implantat som jag inte kände till, så många risker och potentiella komplikationer som jag inte hade någon aning om. Jag insåg inte heller att implantat efter mastektomi är något helt annat än implantat som i bröstförstoring. Så den första punkten i min anmälan var att jag tycker att någon kunde kläckt ut sig långt tidigare att det kanske fanns en risk för att de var tvungna att operera bort hela bröstet. Som det blev nu så fick jag stressa med att fatta ett stort beslut och det blev fel – helt i onödan.

Den andra saken jag anmälde:

När de berättade att de var tvungna att operera bort hela bröstet och började prata om implantat för att få symmetri, så frågade jag om de inte kunde ta bort det friska bröstet istället. Jag tänkte att jag har hellre en platt bröstkorg utan bröst, än ett bröst och ett implantat. Men de sa nej och hänvisade till att de inte skär i frisk vävnad, vilket jag accepterade som en duktig flicka utan att tjafsa trots att jag vet att det där är ett tramsargument som används väldigt godtyckligt inom vården. Så då fick jag välja mellan att vara platt på ena sidan och ha ett bröst på den andra, eller implantat på ena sidan och ett bröst på den andra. Jag ignorerade min magkänsla gällande implantat och valde det sistnämnda för att få symmetri. Jag tyckte också att det kändes jobbigt att gå emot deras starka rekommendationer, jag tänkte att de vet nog bäst. Vad jag inte visste då, och vad jag tycker att de borde upplyst mig om, är att det där är olika i olika regioner. När de sa att vi skär inte i frisk vävnad, så menade de att vi skär inte i frisk vävnad här. Idag vet jag att i Kalmar t ex, en dryg timmes bilresa bort, finns det läkare som hade hjälpt mig med mitt önskemål om att få platt symmetri och jag tycker att min region kunde remitterat mig vidare istället för att neka mig.

Jag vill poängtera att alla som jag träffat under min cancerbehandling, utan undantag, har gett mig ett gott bemötande. Jag är helt övertygad om att alla har velat mitt bästa, och att de rekommenderade direktkonstruktion för att de trodde att det var det bästa alternativet för mig. Ingen har varit dum eller respektlös och jag anmälde inte för att jag är ute efter någon utan för att jag vill hjälpa till med att göra vården bättre, jag vill inte att det som hänt mig ska hända någon annan. Däremot är ju vår svenska bröstcancervård på ett strukturellt plan helt fixerad vid att kvinnor ska ha grejer som står ut på bröstkorgen på ett sätt som är så dumt att det blir komiskt, och det är ju dessa korkade och rent förlegade riktlinjer som alla ska jobba efter. Och jag säger inget om de kvinnor som absolut vill ha rekonstruktion, alla är vi olika. I andra regioner finns det kvinnor som blivit nekade det som jag fick och är olyckliga över det, och det är precis lika synd om dem som det är om mig. Jag har full respekt för de kvinnor som säger att de hellre dör av cancer än lever med en platt bröstkorg, det är vidrigt att behöva vinka av hela kroppsdelar på det här sättet och det är viktigt att det finns olika metoder att rekonstruera bröst så att de som vill, får hjälp med det. Men det måste ju finnas en grundläggande förståelse för att alla patienter är olika! Jag vet idag att en del läkare börjar varje bröstcancerbehandling med att fråga “hur viktigt är det för dig att ha bröst?” vilket är jättesmart i jämförelse med att utgå ifrån att alla kvinnors identitet sitter i brösten.
Så mitt mål är alltså att bli platt, att inte ha några bröst alls. Jag har kontaktat den privata kirurg som gjorde min bröstförminskning en gång i tiden, och han har lovat att hjälpa mig ifall den offentliga vården sviker. Den som lever får se!

Men, tänker säkerligen någon av er nu, ska stackars Wincent ha en fru utan bröst sen? Vad tycker han om det? Ja, det får ni fråga honom. Men när jag oroar mig för honom så är det inte det som stör mig, hur han kommer att känna inför en platt bröstkorg. Jag oroar mig mer över att han är så arg. Jag försöker att inte vara arg eller bitter över det här implantatet som är så obekvämt och stör mig varje natt när jag ska sova och varje dag när jag rör mig, jag försöker att fokusera på att alla ville mitt bästa och att det kommer att bli bra till slut på ett eller annat sätt. Jag har så mycket att vara tacksam för, vissa saker gick fel i min behandling men andra saker gick så otroligt smidigt och jag tycker att jag kom undan jävligt lätt. Men han tycker att jag är alltför generös mot mitt vårdteam, han menar att om de vecklat ut öronen och lyssnat på mig från början så hade jag varit klar för längesen och kunnat gå vidare med mitt liv. Nu går vi istället här i nån slags limbo i väntan på fler besked och fler operationer som ingen av oss ser fram emot, tre operationer på tio veckor i våras satte sina spår hos både Wincent och mig.

Som optiker så är det så självklart för mig att alla patienter med samma problem, trivs inte med samma lösning. Jag ser det varje dag. Jag hoppas att det en dag är lika självklart inom bröstcancervården och jag kommer alltid att stötta alla kvinnors fria val kring sin eftercancerkropp. /K

Godmorgon, idag känns verkligen som en bonusdag eftersom detta är tredje lediga dagen i rad..! Som konsult så blir jag ofta inhyrd under helger och röda dagar (när de anställda optikerna inte vill jobba) men just den här midsommarhelgen så var ingen uppdragsgivare intresserad. Jag hade gärna jobbat men det har varit mysigt att vara ledig samtidigt som Wincent också så jag klagar inte!

Igår hade vi min lillebror, svägerska och brorsöner på besök från Öland. Planen var att vi skulle kommit till dem men som många småbarnsföräldrar så var de i behov av miljöombyte så de tog in på hotell här i stan och lyxade lite. Det är alltid balsam för själen att träffa vem som helst av dem faktiskt. Min brorsa är så lugn och klok och skrattar alltid åt alla mina skämt, min svägerska vet exakt vad som faktiskt är viktigt här i livet och mina brorsöner är ljuvliga! De är så ljuvliga att jag knappt tog ett enda kort, jag hade fullt upp med att springa efter treåringen och klämma på den lille som är åtta månader. Den lille blev väldigt sjuk när han var nyfödd och skrämde oss rejält, det sitter fortfarande i hos mig och det är så skönt att bara få hålla i honom och känna att han är ok.

Min svägerska är tyska så för de här barnen är vi Onkel Wincent och Tante Rina. Treåringen blandar tyska och svenska hejvilt och har ännu inte full koll på att alla andra inte förstår bägge språken… oftast förstår jag vad han säger men ibland måste jag be honom att “tala pappas språk” och då byter han lydigt. Jag älskar för övrigt att vara faster, det är precis lagom för mig som inte vill vara någons mamma. Jag kan skämma bort dem hur mycket som helst och slipper konsekvenserna, hehe!

Annars har jag mest döstädat den här helgen, och det låter kanske hemskt med tanke på min cancer. Men faktum är att jag döstädade för första gången långt före jag blev sjuk. Jag har i många år även haft testamente, och jag var inte gammal när jag för första gången skrev ner önskemål kring min begravning. Shit happens, ju. Att döstäda är alltså att bringa ordning bland sina prylar och göra livet lättare för de som blir kvar om man plötsligt trillar av pinn. En del saker läggs ut på Tradera, andra grejer ger jag bort och resten får gå till återvinningscentralen. Vi har bott i det här huset i mer än tio år nu och det märks, när man flyttar så blir ju prylar automatiskt utrensade men vi har inga planer på att flytta och då gäller det att aktivt se över vad man har med jämna mellanrum.

Men visst, jag skulle ljuga om jag sa att vinterns dos av dödsångest inte påverkat mig i detta. En kompis till mig går just nu och väntar på besked huruvida hon har cancer eller ej, och vi pratade om just detta häromdagen. Hon har, precis som jag hade, intensiva och irrationella tankar kring sina ägodelar och vem som ska ta hand om vad när hon dör. Vi var såklart överens om att prylar kanske inte är det man ska lägga energi på om ens tid här på jorden håller på att rinna ut i rask takt, men jag kan ärligt säga att jag känner ett lugn inuti av att veta att min död inte skulle lämna ett kaos av praktiska problem efter sig, när det är min tur så kommer mina nära och kära att kunna koncentrera sig på att sörja.

För övrigt så hörde jag ordet döstädning för första gången i en intervju med Margareta Magnusson, en underbar kvinna som skrivit en bok som heter “Döstädning – ingen sorglig historia”. Jag har inte läst boken men den ska tydligen vara lättsam precis som författarinnan själv, och hon rekommenderade den som gåbortpresent till alla pensionärer. Den är i nuläget översatt till fler än 25 olika språk och har blivit hyllad. Du hittar den för bara 49 spänn här:

https://www.bokus.com/bok/9789100173449/dostadning-ingen-sorglig-historia/?gclid=CjwKCAjwh-CVBhB8EiwAjFEPGd7EFEzIxnsXI7ayU2Ryhrd1Xd3ew936rW1-FghNgMa7nJrpxf104hoCtsUQAvD_BwE

Jag önskar er en skön söndag! En extra puss och kram till alla er som jobbar under helgen och håller samhället igång för oss. /K

Godkväll, tänkte att jag skulle bjuda på en liten bildbomb till helgen. För en vecka sedan så befann jag mig nämligen i Berlin med min kompis Andy för att kolla på Rammstein. Biljetterna köptes före pandemin och konserten har blivit uppskjuten så det var nog inte bara jag som längtat..! Wincent skulle också följt med man han fick ett gig med ett av de band han spelar i (The Killbilly 5’ers) och plikten framför allt.

Faktum är att vi var så taggade så att vi åkte ut till arenan en dag för tidigt..! Av någon anledning så vägrade de att uppdatera våra biljetter så det stod inte på dem vilket datum de faktiskt gällde, utan det ursprungliga datumet 2020 och vi tog helt enkelt fel på dag. Så vi blev stoppade vid biljettkontrollen och fick beskedet “kom tillbaka imorgon!” På tunnelbanan tillbaka till stan kunde vi konstatera att det inte bara var vi som tagit fel på dag… jag hävdar fortfarande att det hade varit smart att uppdatera biljetterna..! Men inga sura miner från vår sida, vi skulle ju ändå vara kvar i stan så vår miss gjorde absolut ingenting.

Jag brukar sällan filma eller fota när jag är på konsert, faktum är att jag tycker att det är ganska fånigt. Vem vill sitta och glo på det sen liksom? Nån skakig film med kasst ljud? Nej tack.

Både ljud och ljus var svinbra där vi stod, och jag hade en riktigt lyckorus under hela konserten som fortfarande sitter i lite en vecka senare. Dels så var detta min första stora konsert efter pandemin, det var första gången som jag kunnat klappa händerna ovanför huvudet efter min mastektomi och det var en fantastisk gemenskap på arenan. Rammstein är folkkära i Tyskland och publiken var med på noterna från början till slut. Missa inte Rammstein om ni får chansen att se dem live!

Den här gången bodde vi på ett hotell som heter “nhow” (nä, vi är fortfarande inte helt säkra på hur det uttalas) och det var lite annorlunda..! Väldigt cool inredning, god mat och goda drinkar. Vad mer kan man begära?

Hotellet ligger precis vid Kreuzberg, en stadsdel som jag tycker är väldigt representativ för Berlins lite punkigare sida. Bra shopping med mycket secondhand, mycket gatukonst och mycket hantverk. Man behöver inte köpa nåt om man inte vill, det är härligt att gå runt och bara titta.

Vi snubblade över en saluhall som hade kvällsöppet.

Oliver och ost är inte heller äckligt!

Det som är lite udda med Berlin är att ålder inte spelar så stor roll där. Du ser 60+ där som blev punkare på 70-talet, och som fortfarande är punkare. Äldre är ute lika sent om kvällarna som yngre och det blir en helt annan stämning när det är så blandat.

Vi besökte också Neue Nationalgalerie och kollade på konst. Det mesta gick mig över huvudet rent betydelsemässigt men det var ändå häftigt. Ovan mark pågick en utställning som heter “Please cry”.

Under mark var det mängder och mängder av tavlor av alla från Picasso till Kahlo, samt en massa konstnärer som jag aldrig hört namnet på. Jag fotade en del tavlor men det går ju liksom inte att återge.

Min favorit var dock denna:

och så tyckte jag att detta porträtt var kul, det är alltså någon som målat av sin fru.

Här kommer lite random bilder:

Och så avrundar vi med lite gatukonst som det som sagt finns så gott om i Berlin.

Har du inte varit i Berlin – åk dit och inspireras! Smäller högre än både London och New York om du frågar mig. /K