Nu kommer du också att tänka på detta när du ser geléhallon – you’re welcome

Godmorgon mina kära läsare, när jag skriver detta är klockan inte ens fem på morgonen. Nu tänker ni kanske att jag är uppe tidigt för att jag har ont efter min operation igår, men faktum är att jag är uppe för att jag är hungrig som en varg! Jag åt ju bara en macka på uppvaket igår så det är ju inte så konstigt att magen skriker. Jag har ju en himla flax på så vis att jag är opererad i vänster bröst och armhåla, och jag är högerhänt. Det gör såklart att jag inte har lika ont som jag kanske haft annars, nu kan vänster sida vila nästan oavsett vad jag gör och jag kan själv fixa nåt att äta. Höger sida är också min naturliga sovsida så jag har sovit helt ok under omständigheterna. Kompis det går bra nu!

Allt gick enligt plan igår enligt läkaren som jag pratade med på uppvaket vilket såklart känns toppen. Det var lite kaotiskt på sjukan igår, men jag tolkade det som att allt beror på pandemin och det finns absolut inga hard feelings från min sida, tvärtom. Jag träffade flera som pga personalbrist valt att ställa upp och rycka in på en avdelning där de normalt sett inte jobbar, och alla yrkespersoner som är beredda att kliva ur sin bekvämlighetszon för att rädda verksamheten får alltid en guldstjärna av mig. Men visst blev det lite komiskt ibland när jag och olika sköterskor liksom gemensamt fick klura ut vad och hur vi skulle göra, haha! Och nej, det handlade såklart inte om något som rörde patientsäkerheten på något vis utan det var bara olika praktiska småsaker.

Jag fick vänta ganska många timmar från att jag var preppad för operation, till att faktiskt få komma in i operationssalen. Så ska det inte riktigt gå till och olika personer kom och tittade till mig åttielva gånger och beklagade detta, men det gick absolut ingen nöd på mig vilket jag sa varje gång. Jag hade en egen liten skrubb med en skön fåtölj där jag satt och trippade på bl a Oxycontin. Jag är känslig för såna preparat och var verkligen hög som ett hus, jag kunde inte ens ta mig till toaletten själv utan fick be om hjälp. Jag roade mig med att tänka konstiga tankar, ta fula selfies och läsa Petra Medes nya bok som en god vän skickat till mig. Jag läste hela boken i detta dekadenta tillstånd och det var en… intressant läsupplevelse. Tur att jag inte måste skriva referat efteråt som man fick göra i skolan!

Ja ni ser ju. Jag tror att jag försökte åstadkomma någon slags flirtig blink här.

Jag tror dock att jag lyckades hålla de konstigaste drogtankarna inuti huvudet igår – till skillnad från när jag sövdes sist för ca tjugo år sen. Strax före det så var det nån typ av skandal på Karolinska, minns ni det? Som jag kommer ihåg det så var det studenter som skulle öva på att obducera, och de gjorde olika practial jokes med liken som inte var så etiskt lämpliga. Just det prank som avslöjades i tidningen var att de hade stoppat upp geléhallon i underlivet på en död kvinna, för att skämta med en klasskompis som sen skulle obducera just det liket. Och ja, jag vet att så får man absolut inte göra, och alla som känner mig IRL vet att jag aldrig skulle göra en sån grej. Men… jag tyckte, och tycker fortfarande att det där var himla roligt! Det är något så livsbejakande med det hela och jag blir fortfarande fnissig när jag tänker på det. Jag har tänkt många gånger att I wish att någon hittar på nåt kul med mig sen när jag är död, för att roa en kollega!* Så det där med geléhallonen hade jag i huvudet när de rullade in mig på operationssalen den där gången. Jag var även då hög som ett hus och på fantastiskt gott humör, och jag liksom tittade menande på alla maskprydda ansikten omkring mig, pekade med hel hand och deklarerade utan någon som helst kontext “och vill ni hitta på nåt spex medan jag är nedsövd så är det helt okej! Helt okej!”. Jag minns att de skrattade högt och sen somnade jag. Ridå.

Nu har jag långsamt (för att inte bli illamående) ätit ett par surdegsmackor med stekt ägg och känner mig som ny! Jag ska dock vänta en liten stund med att gå in med kaffe på sängen till Wincent, han var helt slut igårkväll och ska få sova så länge som möjligt innan jag skickar iväg honom till jobbet. Stor kram till er alla som är så engagerade i mitt välmående, jag hinner inte svara på alla meddelanden men jag läser varje ord med omsorg och de värmer mer än ni förstår. /K

*Kanske ta med mig på fest?? Weekend at Bernie’s?

Lämna kommentar (16 st) Dela inlägget:

Jag har inte anorexi och vem vill inte jobba på cirkus

Nu börjar det dra ihop sig – imorgon är det dags för min operation! Det som ska utföras är vad de kallar en “partiell mastektomi”, dvs de ska ta bort min tumör samt en del av bröstet. Samtidigt avlägsnas också portvaktskörteln, den första lymfkörteln i armhålan som avleder lymfvätska från tumörområdet. Alltihop känns lite olustigt såklart men än så länge är jag mer rastlös än nervös och jag vill bara få det hela överstökat. Det som känns jobbigast just nu är nog att jag inte riktigt vet hur fult bröstet kommer att vara efteråt. Jag är inte den som brukar spendera en massa tid på att beundra mig framför spegeln, men den sista veckan har jag stått topless framför spegeln flera gånger varje dag och tänkt att fasen, det är synd på så rara ärtor. Wincent menar att det kommer nog bara att bli som ett jack i bröstet efteråt, och egentligen tror jag att han har rätt. Men tänk om det blir helt groteskt fult sa jag i en av mina ynkligare stunder när tårarna trillade. Då kan du ju jobba på cirkus! sa Wincent och helt ärligt så är det svårt att deppa några längre stunder när man är gift med honom, haha!

Jag ska infinna mig på sjukan i svinottan, och det är väl lika bra det för jag kommer nog ändå inte att sova så gott inatt. Jag måste vara där i god tid eftersom de måste ta fler blodprover. En sköterska ringde mig och sa att jag måste själv se till att dessa blodprover blir tagna, dessa är nämligen inte rutin utan extra. Jamen ni har ju tagit en massa blodprover, sa jag. Jo, och det är inget fel på dem, men det står Katarina Gillberg på dem, och vi kan ju inte använda blodprover med ditt gamla efternamn på etiketten, sa sköterskan. Det måste stå Katarina Ek på etiketterna. Men, försökte jag som aldrig uppskattar dubbelarbete, personnumret är väl rätt? Jo, sa sköterskan men det duger inte – det måste tas nya under rätt namn.

Jag fattar inte hur det kan ha blivit så här, gör ni det? Jag förstår att det kan bli konstigt om man precis bytt namn och något system inte hunnit uppdateras – men jag har ju hetat Ek i fem år??

För övrigt så hade det nästan känts säkrare om det stått Katarina Gillberg på proverna eftersom det är betydligt mer ovanligt än Katarina Ek som det finns många av. Vissa märkliga situationer uppstod när jag hette Gillberg just för att det var lite ovanligt. Det mest komiska var väl när de ringde från ett produktionsbolag som gjorde tv-program. Samtalet gick ungefär så här:

– Hej, jag heter X och jag ringer från Y, är det Katarina Gillberg jag talar med?

– Ja?

– Är du hemma nu eller är du kvar på behandlingshemmet?

– Ursäkta?

– Är du kvar på behandlingshemmet? Om du fått komma hem så kommer vi gärna och filmar lite!

– Eh, jag tror att du pratar med fel person.

– Är inte detta Katarina Gillberg?

– Jo, men jag har inte varit på behandlingshem. Vad menar du att jag skulle behandlats för?

– Din anorexi?

Och här började jag skratta, lite olämpligt kanske för det satt ju en annan Katarina nånstans och var så sjuk i anorexi så att folk ville göra tv om henne. Men… ja, ni fattar.

– Nu VET jag att du talar med fel person.

Och här blev samtalet jättekonstigt för hon gav sig inte. Till slut så sa jag nåt i stil med att det är bara att komma hem till mig och se själv att jag definitivt inte lider av anorexi. Tyvärr var detta före smartphonens tid för idag hade jag ju bara kunnat smälla iväg en selfie.

Bröstcancer ja, anorexi nej.

Jag tänker på den där andra Katarinan ibland och hoppas att hon klarade sig. Om jag inte missminner mig så är anorexi den psykiska sjukdom som har allra högst dödlighet. Något att tänka på när nyårshetsen om att gå ner i vikt är i full gång.

På tal om vikt så frågade jag min läkare om han tyckte att jag skulle banta, om det skulle kunna förhindra att min cancer kommer tillbaka när vi väl fått bort den. Då upplyste han mig om att övervikt faktiskt är ett skydd mot min typ av tumör före klimakteriet, och en riskfaktor först efter klimakteriet. Man vet inte varför det är så men det forskas ihärdigt. Och där nånstans kände jag att med en läkare som gladeligen informerar en tjockis om att övervikt ibland är något positivt, så är allt möjligt. /K

Lämna kommentar (18 st) Dela inlägget:

Gamar och kondomer och ska surtanten bli glad nu?

Sedan 5 november när jag upptäckte en indragning i huden (en smilgrop som Humle uttrycker det) på mitt vänstra bröst så har tillvaron varit i det närmaste mardrömslik här hemma. Dygnets alla vakna timmar har upptagits av tanken på att det kanske är så här jag kommer att dö, av bröstcancer. Jag är väl förtrogen med döden sen tidigare, och har aldrig varit en av dem som allmänt resonerar “det händer inte mig” – varför skulle det inte kunna hända mig? Därför är det med en enorm lättnad som jag kan tala om att jag inte kommer att dö av den här bröstcancern. När jag äntligen fick träffa läkare som analyserat alla bilder och prover så tyckte han att han hade ett lite deppigt besked, nämligen att jag har en elakartad tumör som måste opereras bort, och sen måste bröstet strålas, och sen måste jag äta tabletter i fem år så att inte cancern kommer tillbaka. Men för mig så var det som att vinna på lotto – min första fråga var “finns det risk att jag dör av detta?” och det ville han inte svara nej på, men när jag insåg att han nog aldrig vill lova någon patient just det, med tanke på hur konstig en cancer kan bete sig med återfall osv, så omformulerade jag mig. “Kan jag säga till min mamma att min läkare skulle bli mycket mycket mycket förvånad om jag dog av den här cancern?” frågade jag och det fick jag okej på. Och helt ärligt så räcker det för mig! Jag kommer inte att klaga om jag måste opereras mer än en gång, om de måste operera bort hela bröstet (det ser inte ut så i nuläget) eller om jag kommer att behöva cellgifter (vilket de tror att jag ska slippa), jag vill bara inte dö av detta. Och när jag och läkaren pratat klart och jag fått svar på alla mina frågor, så sa han att han är inte ett dugg orolig för mig. Han sa att inställningen är avgörande för hur man mår under behandlingen och jag fick tydligen högsta betyg på den punkten vilket känns jättebra. Vi skrattade en hel del under vårt möte (hur kan man inte skratta när läkaren klämmer på en och säger “det kommer knappt att märkas att vi tar en bit här”?) och när vi var klara och jag skulle gå och lämna fler blodprover så fick jag verkligen behärska mig för att inte hoppsastega genom korridorerna för jag var, och är, så otroligt tacksam över min prognos. Jag har i färskt minne hur jag satt med min och Wincents goda vän på ett liknande möte och hon fick beskedet att just hennes cancer hade en dödlighet på 100%. Ingen behöver tala om för oss vilken tur vi har.

Min tumör är hormonkänslig, och det betyder att jag måste sluta med p-piller och jag får aldrig mer använda något hormonstörande preventivmedel. Så jag tog min sista tablett i veckan och efter att ha ätit p-piller i >25 år så måste jag erkänna att det ska bli lite spännande att se vad som händer. Jag har dessutom ätit en östrogenfri sort de sista kanske 20 åren som gjort att jag inte blött ALLS. Så nu har jag klickat hem en menskopp som jag måste lära mig att använda, såna moderniteter fanns ju inte sist jag blödde så jag känner mig som en fjortis!

(Och för dig som tänker “men har du inte haft mens på 20 år, då är ju nåt fel om man aldrig har mens!” Ja det är inte smart att äta p-piller så länge som jag gjort, jag vet, MEN man har faktiskt aldrig mens när man äter p-piller. Man har något som kallas “bortfallsblödning” om jag inte minns fel, och den har man i princip bara för att normalisera hela grejen med att trycka ner sin hormoncykel på kemisk väg. Till skillnad från mens så är en bortfallsblödning helt meningslös och inget att sakna om den uteblir. Man behöver inte ta på sig nån jättestor foliehatt för att inse att p-piller är en fantastisk uppfinning, men att själva industrin som omger p-pillret är en ganska cynisk apparat.)

Så jag fick säga till Wincent att nu får det bli kondom tillsvidare, och vips så hade han varit på affären och kom hem med det här:

Jag skrattade högt när han packade upp detta! Visst ser detta ut som ett party-kit för ett par som är betydligt yngre än vi? På med lite Netflix bara..!

Vi har såklart pratat en hel del om behandlingen här hemma, vad vi kan förvänta oss, hur mycket jag kommer att kunna jobba osv. Det är inte riktigt samma sak att bli sjuk när man är sin egen arbetsgivare, som när man är anställd nånstans. Jag försöker att inte planera för mycket utan lämna rejäla marginaler, det får bli vad det blir liksom, bara jag blir frisk. Några som däremot fått sina planer grusade i och med läkarens positiva besked, är de s.k. cancergamarna som ofta dyker upp när någon blir svårt sjuk. Jag var förvarnad av vänner som har/har haft cancer att det troligen skulle dyka upp en och annan gam, att det är standard, och det tog inte många dar innan jag blockade den första fåntratten och totalt är jag uppe i en handfull nu. Cancergamar är alltså personer som sårat dig på något sätt, som kanske svikit dig eller sagt upp bekantskapen – det som de har gemensamt är att de har dåligt samvete för nånting de sagt eller gjort (eller något de inte sagt eller gjort), och så passar de på att höra av sig när du är svårt sjuk. Då tänker de att du blir så kåt, glad och tacksam över allt visat intresse när du ligger sjuk så att du låter udda vara jämnt utan att ni ens behöver prata om det där de gjorde en gång (eller inte gjorde). Men jag kommer alltså inte att bli så sjuk så att jag tappar omdömet och glömmer vilka som är mina riktiga vänner. Jag tänker också att folk får faktiskt sköta sina dåliga samveten själva, mitt fokus just nu är att ta mig igenom min behandling och jag kommer inte att ödsla tid och energi på så mycket annat. Och jag vill egentligen skriva att de är välkomna åter när jag är frisk igen men det är ju hela grejen, en gam har inget intresse av dig när du är frisk och mår bra – då är du ju inte längre i underläge. Är det så konstigt att jag är en sån surtant när folk beter sig som de gör?

Och på tal om surtant, jag läste på lite om Tamoxifen, tabletterna som jag ska äta efter behandlingen. Jag upplyste Wincent om att en av biverkningarna från dem är humörsvängningar. Han tänkte lite, och så sa han “betyder det att du kommer att vara lite glad emellanåt? Inte bara sur som vanligt?” Haha! Vi får väl se! /K

 

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Mitt bröst är som Ross soffa och min armé är rasande

Jag har tydligen inte bara fått bröstcancer, jag har även fått cancer-tourettes. Eller jag kallar det så iallafall, jag kan tydligen inte föra ett samtal med någon utan att berätta att jag har fått cancer. Och jag kan meddela att det är något oerhört befriande med att berätta för folk i tid och otid. Inte för att få sympatier (även om de också värmer), utan för att folk ungefär lika ofta som inte, svarar med “jaha! Det har jag också/det har jag också haft, vilken sort har du?”

I lördags spacklade jag upp mig och vi gick på julbord, årets enda. Jag gissar att det tog cirka åtta minuter innan jag upplyst bordsgrannen om att jag hade cancer. Men det hade hen också haft! Och nej det var inte dystert alls att prata om detta, jag fick veta en massa intressant och vi skrattade högt åt hens läkare som hade varit tydlig med att det vi äter inte påverkar vår hälsa alls, cancer eller ej. Det finns en framgångsrik brittisk läkare som heter Dr Rangan Chatterjee, och han kallar detta märkliga blånekande av sambandet mellan livsstil och hälsa som är utbrett inom den västerländska vården för “medical arrogance”. Jag är tacksam över att det inte är så utbrett i min egen bransch, optiker och ögonläkare fegar i regel inte på att upplysa patienten om det finns något hen kan göra för att själv förbättra sin ögonhälsa.

Jag har full respekt för människors integritet men jag kan inte låta bli att tänka att en cancerdiagnos inte vore så skrämmande om alla som fått en, var öppna med den. Det är en sak att veta att en av tre svenskar får någon typ av cancer under sin livstid, det har jag vetat länge. Och att det troligen snart är varannan. Det är en helt annan sak att faktiskt få ansikten och namn till alla dessa “en av tre”. En av tre är väldigt, väldigt många och det är avdramatiserande att inse hur vanligt cancer är och hur skicklig vår vårdapparat är på många håll idag när det gäller att rädda livet på just cancerpatienter.

Såna här fina julkort kan man få om man har fått cancer! Tack för det!

En annan sak som är väldigt befriande är alla mina vänner. Jag visste redan innan att jag är välsignad med fantastiska vänner eftersom många av dem har steppat upp förut (ja jag pratar t ex om dig Spjuth) när livet kärvat. Däremot har jag aldrig riktigt reflekterat över att jag har så väldigt många arga vänner. De är arga på cancer, de är arga på strukturer inom vården och jag har en hel lista med vänner som har lång erfarenhet av den offentliga vården och anmält sig frivilliga att ringa och kräva ut information om jag känner att jag inte får veta vad jag behöver. Jag har även fått en del mycket konkreta och matnyttiga tips från vänner som jobbar inom vården. Ett av dem är att när läkaren frågar något irrelevant/dumt så ska man svara “det är en lång historia”, för då backar de snabbt hem igen, några långa historier har väl de flesta inte tid att lyssna på när de jobbar, oavsett bransch. Jag har redan utnyttjat detta tips och kan meddela att det funkar till 100%!

Och så har jag så roliga vänner. Sprang på en kompis på ICA och vi har redan planerat att gå ut mycket på lokal ifall jag kommer att få cellgifter och tappa håret. “Fatta vilken bra service vi kommer att få! Men då får du inte sminka dig utan du måste se sådär glåmig ut!”. Haha! That’s the spirit!

Den här kom i posten igår från en klok vän och jag är redan beroende. Avslappnande och meditativt. Tack!
Wincent gav mig så mycket beröm för den här och sa så många gånger hur “duktig” jag är på att färglägga så att jag började undra om jag är funktionsvarierad utan att veta om det?

Det är inte så mycket som hänt sen jag skrev sist, jag har tid på tisdag för att få min diagnos/prognos/vårdplan. När jag tänker på det mår jag illa av nervositet så jag försöker att inte tänka på det utan distrahera mig med annat. När det absolut inte går att tänka på annat så googlar jag olika scenarion, jag googlar rekonstruktion av bortopererade bröst, jag följer olika bloggar och instakonton om bröstcancer, jag googlar statistik på allt möjligt och det hjälper. Ju fler överraskningselement jag kan eliminera desto bättre känns det. Alla som känner mig IRL vet att jag sällan uppskattar överraskningar överhuvudtaget, och det gäller i allra högsta grad när det handlar om min hälsa.

Och så har jag och Wincent kommit överens om att aldrig hålla igen nån gråt här hemma, den kommer när den kommer och vi tror inte att det är nyttigt att strypa den.

Jag har varit på ultraljud och tagit biopsi, och det är alltså vad biopsin visade som jag ska få veta på tisdag. Det var lite olustigt att ta biopsi men det gjorde inte ont alls, när jag fått lokalbedövning så kändes det faktiskt inte. Om något så låg jag där på britsen och försökte att hålla mig för skratt bakom munskyddet. Jag har ju, trots en bröstförminskning i bagaget, ganska stora bröst. Och mina bröst är alltså äkta, och jag är över 40. Det innebär att brösten är lite oregerliga. Så när jag kom hem till Wincent så berättade jag att när de skulle ta ultraljud så kom sköterskan med nån form av kilkudde som hon liksom försökte staga upp bröstet med. Och hon fick baxa och stånka som om hon försökte flytta en soffa (PIVOT!). Wincent såg oförstående på mig i ett par sekunder, och sen utbrast han förtjust “Ja! För fläskpatten rinner iväg!” Ja älskling, för fläskpatten rinner iväg när jag ligger på rygg, den står liksom inte rakt upp. Det var otroligt roligt att ligga där och se en läkare och en sköterska kämpa med mitt ostyriga bröst som tydligen inte alls ville bli varken ultraljudat eller stucket med nålar. Sköterskan var ganska nätt och jag ångrar nästan hur jag berättade för Wincent att hon fick hålla emot bröstet med två raka armar när läkaren skulle sticka för han har inte kunnat sluta skratta åt det. Wincent gifte sig ju inte med mig främst för att jag är en lydig själ och jag tror att han tycker att det är otroligt kul att inte ens mina bröst vill rätta sig i ledet.

Sen kan jag inte begripa varför de är så snåla med information inom vården. Är det för att de inte vill säga något förrän de vet 100%? Jag kan förstå att vissa patienter kanske inte vill ha några preliminära besked. Men när man frågar? Efter ultraljudet så frågade jag läkaren om hon kunnat utläsa något direkt. Nej. Men då var jag så uppviglad av mina vänner som jobbar inom vården att jag inte gav mig. Kan du verkligen inte berätta nånting? Nej. Kan du säga om tumören är godartad eller elakartad? Den är elakartad. Okej. Kunde du se någon spridning? Nä, jag kan inte se någon spridning. Det kan finnas enstaka cancerceller i armhålan som jag inte kan se men jag kan inte se någon omfattande spridning. Varför måste jag fråga tre gånger för att få svar? Ett svar som definitivt lindrade dödsångesten dessutom, så märkligt. “Jag vet att det tar emot men du måste vara en jobbig jävel nu!” skriver en kär vän som kuskat runt inom vården hela sitt vuxna liv med sin autoimmuna sjukdom. Och hon har rätt, jag vill mycket sällan vara en jobbig jävel som ställer samma fråga igen när jag redan fått ett svar, men nu känner jag att jag inte har något val. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på alla sjuka som inte klarar att vara en “jobbig jävel” och inte har någon lista med vänner som erbjuder sig att vara det åt dem.

Till dig som fått en cancerdiagnos så kan jag verkligen rekommendera att outa det på sociala medier. Stödet som jag och Wincent fått är överväldigande i ordets rätta bemärkelse och vi pratar varje dag om vilket fantastiskt nätverk vi har med fantastiska människor. Om du skrivit till mig och inte fått svar än så är det enbart för att jag inte hunnit eller orkat, jag läser allt och svarar på allt – så småningom. Och både ni och jag vet ju att det inte är svaga människor som dör av cancer, eller att det är starka människor som överlever. Cancer sorterar inte på det viset. Det är bara att genomgå behandling och se hur tärningen landar. Men det är ändå skönt att läsa kommentarer som “det är inte du som fått cancer, det är cancer som fått dig”, haha! Och oavsett vad man är rädd för så är det svårt att vara skräckslagen när det känns som att man har en hel jävla armé i ryggen. En väldigt arg armé. /K

Lämna kommentar (13 st) Dela inlägget:

Jag har fått bröstcancer

Jag har fått bröstcancer. Så tråkigt och jobbigt och onödigt. Men visst, bara kör på, de flesta omkring mig mår redan dåligt, släng in lite cancer också vettja. Det är utmattning och diskbråck och depressioner och sår som inte vill läka, en del har på utsidan och en del har på insidan. En har återfallit i sin bulimi, en annan kan inte sova och tappar allt hår och en tredje begraver sin man. Jag sitter hemma och är med på begravningen via video-länk för vi kan ju inte resa hur som helst under en pandemi. “Ska det aldrig ta slut” skriver min faster på messenger och nä, det verkar inte så.

Min plan var att inte offentliggöra detta innan jag fått lite mer information, men jag börjar inse att just information är inte den offentliga vårdens starka sida och det känns inte konstruktivt att hålla detta hemligt när både Wincent och jag mår skit. I måndags så tittade en läkare på mina mammografibilder och sa “ja, du har ju en bröstcancer, det är tydligt. Tumören är ca två centimeter och vi måste ta fler prover.” Kan du verkligen inte säga något mer? Inte ens preliminärt, en gissning? Några fler tankar kring bilderna? Nej. Ring inte oss vi ringer dig. Jaha sa jag och gick hem. Och sen dess har jag suttit hemma vid telefonen som är noga laddad och med ljudet på, och väntat som vi gjorde på 80-talet. Det tog ett par dagar innan jag insåg att jag bara antagit att de skulle höra av sig inom kort, för dem kanske det är rimligt att höra av sig igen om sju veckor, jag har ingen aning. Då ringde jag själv och var en sån där jobbig patient som bara ringer för att kolla att folk gör sina jobb. De är inte mina favoriter eftersom de oftast bara tar upp tid som kunde gått till att göra själva jobbet, men jag är ledsen och rädd och nöden har ingen lag. Så jag ringde för att dubbelkolla att mammografibilderna åtminstone kommit fram som de ska, från den ena enheten till den andra. Det fanns ingen som kunde svara på det. Tydligen var det bara en person som kunde svara på en sådan fråga och hon var inte där (vad är det för patientsäkerhet att hänga upp sånt på enskilda individer?). Då ilsknade jag till och lydde det råd som jag själv ofta ger till andra när man anar att folk kan hjälpa en men inte vill, “pressa fram lite gråt!”. Det är något med vuxna människor som förnedrar sig och fulgråter inför främmande människor som gör att den mest stressade person ändå känner att nä, här kan vi nog inte bara säga hej då och lägga på. Och se, helt plötsligt gick det att knappra lite i datorn och jo, mammografibilderna kom fram som de skulle redan i måndags. Kan du säga nåt mer? Nä det kan jag inte, ring inte oss vi ringer dig. Och sen dess har jag väntat och väntat och nu har veckan tagit slut.

Jag försöker att tänka rationellt men det är inte så lätt när luckorna är så stora. Jag vet att jag har en tumör, ok. Men jag antar att min tumör kan vara allt ifrån godartad och behandlingsbar, till en elakartad variant som kommer med metastaser överallt och en sannolik snar död – your guess is as good as mine. Och hur fan ska man kunna lägga upp nån slags mental strategi när det kan vara vilket som? Jag googlar och googlar och blir arg över att jag ska behöva googla detta! Och när dödsångesten river i bröstet så tänker jag att jag kanske överreagerar väldigt nu, de allra flesta överlever ju. Eller så underreagerar jag och borde sätta igång med att ordna upp mina affärer, ringa min revisor, föra över pengar och skriva upp lösenord. Jag vet inte vilken reaktion som är lämplig och timmarna sniglar sig fram.

Sedan hela den här karusellen började så har jag dragit en massa dåliga cancerskämt, och Wincent har inte varit road alls. När hans bil inte startade t ex så muttrade jag “det är lugnt, du kan nog snart ta över min” och sånt har inte fallit i god jord.

Jag skrattade högt när jag hittade den här i min inkorg..! Mycket uppskattat, tack!

Men Wincent börjar komma in i matchen nu vilket gläder mig stort! Dödsångesten må ha flyttat in i vårt hus men jag ska se till att han sover lika dåligt som vi andra. Imorse så fes Wincent så räligt i vårt sovrum att jag flög upp ur sängen och flydde fältet. “Försöker du döda mig” ropade jag från badrummet och när han svarade “ja alltså jag vill inte leva utan dig så jag tänkte att vi kan lika gärna somna in tillsammans” så skrattade jag så att jag tror att grannarna vaknade. Bring it, Dödsångest. Lycka till med att knäcka Ekarnas livsglädje din jävla tönt. Du kanske kan tvinga oss att gråta men du kan inte hindra oss från att garva. /K

 

Lämna kommentar (20 st) Dela inlägget:

Sillen i Nässjö och vems Dumle är du?

Jag har jobbat på Specsavers i Nässjö ett par dar i veckan sedan några månader tillbaka. Det är ju så när man jobbar som konsult att de samarbeten som funkar mindre bra avslutas ofta på ett naturligt sätt genom att rinna ut i sanden (läs ingen av parterna tar initiativ att boka fler datum). Det är inte som en anställning där det mer eller mindre är upp till den anställde om ett samarbete ska fortsätta eller ej utan här har bägge parter makten att avsluta vilket jag tycker är lite mer rättvist om jag ska vara ärlig..! Men i Nässjö har det alltså rullat på eftersom vi trivs med varandra.

En av de nya bekantskaperna som jag gjort genom just detta uppdrag är Sillen. Hon jobbar i butiken och är också syster till en av delägarna. Ja alltså hon heter inte Sillen, hon heter Cecilia och kallas för Cilla. Och Sillen. Sillen Cilla?

Kolla vilka gener! De sköna systrarna Karolina och Cecilia Eisenschmidt.

Det som är lite speciellt med Sillen är att det kändes som att jag redan kände henne när jag träffade henne för första gången. Alltså, på riktigt. Jag kan blanda ihop dagarna här men jag har för mig att Sillen och jag hade en rejält intim konversation redan på min första arbetsdag. Jag ska inte gå in på detaljer men hon vet alltså saker om mig som kanske en handfull människor vet, för att jag helt enkelt inte kände några spärrar utan bara babblade på. Vi jobbar väldigt bra ihop också, vi behöver inte kommunicera så mycket för att det ska rulla. Och om Sillen skulle ringa mig mitt i natten (en ren hypotes eftersom jag stänger av mobilen när jag ska sova) och behöva hjälp så skulle jag inte behöva någon längre startsträcka. Coolt eller hur?

Detta har säkert hänt ett antal gånger i mitt liv men nu på rak arm så kan jag bara komma på några enstaka, och en av dem är min kompis Benita. Vi träffades på Sthlm Pride för… tjugo år sen? Och klickade direkt. Vi klickade så duktigt att min kompis Ullis, som jag egentligen åkt till Sthlm med, syrligt sa nåt om Humle & Dumle och det fastnade. Det är jag som är Dumle. Med Benita har jag inte heller några spärrar, jag litar på henne blint i både stort och smått. Hon har dessutom sett mig i några av mina sämsta stunder men accepterar mig som jag är och jag behöver aldrig låtsas med henne att nåt i mitt liv är bättre än vad det faktiskt är.

Här är Benita och jag och käkar på Rost i Ängelholm. Benitas son Alex i bakgrunden, han jobbar där. God mat och goda drinkar, rekommenderas!

Har du också en Humle i ditt liv, någon som du redan kände första gången ni träffades? Berätta! /Dumle

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Svenska powerkvinnor – flipp eller flopp?

Just nu så rullar det en serie på tv som heter “Svenska powerkvinnor” där vi får följa fem svenska kvinnor som alla är framgångsrika inom sin respektive bransch. Det är inte alls min typ av tv-serie men jag läste så många åsikter och synpunkter på sociala medier att jag kände att jag måste nog se den själv och bilda mig en egen uppfattning. Berömmet kommer från människor som älskar att se kvinnor ta plats, ta risker, jobba hårt och tjäna egna pengar. Kritiken kommer från människor som tycker att “power” inte nödvändigtvis är synonymt med pengar, fokus på utseende och lyxkonsumtion.

Personligen så är min första tanke att projektet känns lite daterat, serien borde kommit ungefär när den första Sex and the city-filmen hade premiär. Jag gäspar inombords när de stylas “glamoröst” som Hollywoodfruar. Alltså folk kommer alltid att vilja ha svallande hår och dyra skor men är det idag så himla spännande att få titta in i en rik persons walk in-closet och tråna, har vi inte gjort det hur mycket som helst? Till och med jag (som uppskattar både dyra skor och dyr inredning) sitter och snabbspolar när det ska gås husesyn genom de olika flådiga hemmen som ser påfallande likadana ut.

De som är mest intressanta att följa i serien är Laila Bagge och Camilla Läckberg. Bagge har jag alltid gillat, jag förstår varför många människor vill jobba med henne. Hon skrattar ofta och gärna, inte minst åt sig själv, och så verkar hon ganska krass och opretentiös. Hon verkar också vara väldigt pragmatisk, precis som jag själv. Hon är tydlig med att i musikbranschen så handlar det inte bara om att ha eller inte ha talang, det är så otroligt många faktorer som måste klaffa för att man ska lyckas försörja sig som artist – inte minst tur. Det här är såklart ingen hemlighet men det är inte så många i branschen som så glatt slår hål på myten om att de som slår igenom är de som är bäst på att skriva låtar, sjunga, dansa. Hon säger i programmet att hennes drivkraft som manager är att hon vill vara den där managern som hon själv hade behövt när hon var 25 och försökte slå igenom som artist, och det tycker jag är en riktigt bra inställning.

Läckberg är också en intressant person, och någon som mitt hjärta faktiskt ömmar lite för. Det låter kanske konstigt eftersom hon är rik som ett troll och verkar leva sitt drömliv på så många sätt, men… hon vill liksom så gärna vara med. Hon har uttryckt många gånger på olika sätt att det skaver när hon blir påmind om att de böcker hon skriver inte räknas som fin litteratur, “riktig” litteratur osv, oavsett hur många ex hon säljer i hur många olika länder. När jag såg henne i “Min sanning” så berättade hon om den tatuering hon har i nacken och jag fick plocka fram skämskudden för det var så ledsamt. Hon har alltså tatuerat in Svenska akademiens valspråk i nacken, som ett fuck you till den delen av Sveriges litterära bransch som hon skulle vilja tillhöra, men som ständigt ratar henne. Hon verkar tro att de ska bli provocerade av att hon, drottningen av skräplitteratur, har snott deras valspråk och tatuerat in det – när de såklart inte bryr sig om vad hon gör med sin kropp. Ouch. Men bara för att mitt hjärta ömmar lite för henne så tycker jag inte synd om henne. Jag gissar nämligen att det här komplexet är en stor del av hennes drivkraft, samma drivkraft som gör att hon ständigt tar sig utanför sin bekvämlighetszon och ständigt slår igenom på nya arenor. “När fjärilarna i magen försvinner, då har man slutat att utvecklas”, säger hon i programmet och jag tror inte att det är så många som har kapaciteten att arbeta på en så hög nivå som hon gjort, i så många år.

Sen är det lite intressant att både Bagge och Läckberg lever med yngre män, precis som många andra väldigt framgångsrika kvinnor. Jag är säker på att det inte är någon slump men jag har svårt att sätta ord på varför jag är så säker.

Vad kan vi säga om “power”-faktorn då? Personligen så tycker jag att reality-tv andas allt annat än power. Människor med verklig makt vet vi i regel inte så mycket om, de visar varken upp sig själva eller sina hem i tv. Däremot så verkar samtliga kvinnor i serien älska sina jobb och det tycker jag är en riktig power-faktor på det personliga planet, att lyckas skapa sig en vardag som man inte behöver ta semester ifrån. Så nej, jag kommer inte att kolla på fler avsnitt men heja heja alla kvinnor därute som jagar sina drömmar. /K

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Träning och trans och Kian Sigge

Jag har haft en idé ett tag, nämligen att jag skulle ta mig i kragen vad det gäller min träning och vad jag äter. Det är inte så att jag inte rör på mig och/eller bara äter skräp, men för mig och min kropp så springer det snabbt iväg på vågen om jag ofta äter mat som jag inte lagat själv, inte får in mina 10′ dagliga steg osv – och nu har det sprungit iväg så att jag inte kommer i några av mina kläder och jag har knappast råd att köpa en helt ny garderob inför hösten. Jag har ju också gig med Zebrakings inplanerade och det är tufft att sjunga och dansa samtidigt nu när jag är så här tung i gumpen..!

 

Jag och Wincent har myntat termen snockis = snygg tjockis. Jomen visst kvalificerar jag? Iallafall i mina snygga polariserande solglasögon som jag fyndade på Synsams online-rea i somras.
Och när man ska dra igång såna här projekt så är det ju lyckosamt att jag har ett fantastiskt nätverk vad det gäller just kroppen! Det är faktiskt spektakulärt när jag tänker efter. Jag har alltså nära vänner som håller på med zonterapi, massage, KBT, reiki, kostlära, galna sporter på elitnivå, psykologi, mental träning och mycket mer. Det är bara att plocka ur buketten vad jag behöver när jag behöver det, och jag är oerhört tacksam för det.
Jag vet dock att det kommer att bli jobbigt att komma igång, det är det alltid när jag slackat ett tag. Jobbigast är dock inte träningen för mig utan mat-preppandet. Planera, skriva listor, handla hem, göra matlådor osv. Jag kan säga att jag kände mig väldigt hemma i Frankrike där många går ut på lunchen och köper sig en perfekt persika, ett nybakat bröd och nån liten god yoghurt, det är egentligen min grej att leva lite mer i nuet när det gäller mat. Men nu får det bli lite mer storkok och struktur med matlåda.
Jag skrev till min vän Kian Sigge på messenger och bad om hjälp. Jag var lite lätt salongsberusad mitt i veckan vid tillfället, men lyckades ändå bli godkänd som klient och nu har det landat ett upplägg i mailen som är gjort bara för mig enligt mina önskemål.
Ni som känner mig tänker kanske, men du kan väl lägga upp din träning själv eller? Och jo, självklart kan jag det. Jag har gjort det så många gånger åt andra, men jag känner mig själv och vet att jag får ett bättre resultat om jag:
1. Betalar en kännbar summa (snål smålänning ni vet, inget får förfaras!)
2. Måste rapportera löpande till någon, och jag vet att Kian vill ha rapport varje söndag.
3. En annan persons engagemang kan inte överskattas, det kan göra susen när mitt eget dippar – som det såklart kommer att göra från och till.
4. Trots att jag vet mycket så är jag endast en amatör, och Kian är ett überkompetent proffs vilket är bra om jag under resans gång t ex skulle åka på någon typ av skada.
Kian Sigge, bild skamlöst snodd från hans fb. Jag älskar linnet från Styrkelabbet, haha! Kians humor i ett nötskal.
Den största anledningen till att jag valde just Kian för just detta, är att just nu vill jag träna på egen hand och inte behöva passa några tider med en PT (personlig tränare), och Kian är van vid och skicklig på att jobba runt klienters olika begränsningar. Tyvärr så anar jag att denna kompetens delvis uppstått av en sorglig anledning. En del av Kians klienter är transpersoner eller på något annat sätt avvikande i könsuttryck, och för denna grupp är det inte alltid ett alternativ att träna på gym omringad av främlingar, av uppenbara skäl. Jag brukar säga att transpersoner är den sista minoriteten som det är fritt fram att skratta åt öppet, särskilt om det är en transkvinna för “en man i klänning” eller peruk är ju såå roligt HAHAHA TITTA PÅÅ HAN! Jag följer t ex @Mikaelikjol på instagram (tror inte att han är trans men han har skägg och trivs i klänning och högklackade skor) och vissa dagar vill jag avfölja honom för jag pallar knappt att läsa hur elaka främmande människor är mot honom så fort han sticker näsan utanför dörren. Folk pekar, skrattar och är hotfulla i grupp på ett sätt som gör mig helt förfärad. Och så sänder jag en tacksam tanke till min mamma för jag tänker att de här människorna har inte haft någon som lärt dem hur man uppför sig bland folk. Om mamma Berit kom på mig med att öppet håna en person med avvikande utseende så… ja jag vet inte vad hon hade gjort men spontant så känner jag att jag nog hade fått stå upp och skriva det här inlägget.
Så om du är en person som av någon anledning inte känner dig bekväm på typiska träningsanläggningar och kanske hellre tränar hemma i vardagsrummet eller utomhus, eller har andra mål med din träning än vad som är norm idag, eller “bara” är på jakt efter en väldigt kompetent PT, då kan jag varmt rekommendera Kian Sigge. Du hittar Kian på TransForm och hemsida med info och kontaktuppgifter hittar du här: https://www.transformtraining.se/om-oss/kian-sigge-1399770
Jag önskar er en skön söndag! /K
Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag har fått hjälp med mina torra ögon!

Som en del av er kanske minns så sökte jag mig till min kollega (och före detta klasskompis på optikerutbildningen) Andreas på Synkliniken i Växjö för att få hjälp med mina torra ögon. Jag har nog haft lite torra ögon under hela mitt vuxna liv, men de sista kanske fem åren har det blivit betydligt sämre och periodvis har det påverkat min vardag i tråkigt hög grad. Det gör inte ont men det är starkt obehagligt och det tar på krafterna på ett sätt som är svårt att förklara för den som aldrig upplevt det. När det är som värst så är det enda som funkar att blunda – ja ni kan säkert tänka er hur roligt det är att t ex sitta på en middag med vänner när det enda man tänker på är att få gå hem så att man kan blunda! Många är gångerna som jag ursäktat mig för att gå och pudra näsan, när jag egentligen bara låst in mig på toa för att sitta och blunda en stund. För andra så rinner ögonen när de är torra, tack och lov har jag sluppit det för det är nog inte heller så kul rent socialt när folk tror att man sitter och är ledsen. En del får även röda ögon och det är ju inte heller nån höjdare. Tyvärr är torra ögon väldigt vanligt framförallt hos kvinnor, och det tenderar att bli värre med åldern. Jag har hankat mig fram med hjälp av massivt användande av ögondroppar med hyaluronsyra, men nu kände jag att det var dags för en ordentlig utredning. Skälen till att en patient har torra ögon kan vara olika, och det är inte så lätt alltid att avgöra vilken faktor som är det största problemet och vilken behandling som därmed är den mest effektiva. Men Andreas är expert!

Andreas Asplund, leg optiker som jobbar på Synkliniken i Växjö.

Han undersökte mina ögon och föreslog att vi skulle prova en teknologi som kallas E-eye. Metoden går ut på att man skjuter ljusblixtar i ansiktet (på kinderna) som stimulerar en viss nerv. Det gör inte ont men det hettar lite i huden just när ljusblixten träffar. Den nerven skickar i sin tur vidare en signal till den del av ögat som står för produktionen av tårfilmens lipider. När detta funkar som planerat så blir det alltså lite fart på lipiderna i tårfilmen som blir mer fet och smörjande och ögonen känns (och är) mindre torra.

Innan han fyrar av ljusblixtar i nyllet på en så smetar han ut sån här jättetjock gel på kinderna. Mitt tips är att komma osminkad…
… och här ser ni själva maskinen.
På med ögonskydd för både patient och optiker och sen kör vi! Det är viktigt att patienten blundar trots ögonskydd och Andreas är noga med att påminna innan han fyrar av.

 

Behandligen kräver fyra sessioner så det var ett tag sen vi började, och jag har hela tiden tänkt att jag väntar med att skriva om detta tills jag är klar – men det har varit svårt när jag kände stor effekt redan efter första behandlingstillfället! Andreas sa att det är vanligt att man känner effekt direkt och jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk till det, men han hade rätt. Det kändes som trolleri när jag redan samma dag kunde sitta med hakan mot bröstet och låta blicken vandra upp mot taket utan att det kändes som att någon blåser en i ansiktet med en hårfön. Efterföljande tre sessioner är till för att effekten ska hålla i sig så vi har varit noga med att boka in dem med optimala intervaller för bästa resultat.

Idag blev jag emottagen av Marie Krantz i receptionen, och hon har också testat E-eye med goda resultat. Hon upplevde att resultatet svajade lite under själva behandlingsperioden, men var nöjd med resultatet när allt var klart! Hon kunde på rak arm komma på att hon pratat med en enda patient som testat utan att känna någon positiv effekt alls.

E-eye kostar såklart en slant, en snabb googling visar att de flesta kliniker tar runt 5000 kr för fyra sessioner. På Synkliniken kostar fyra sessioner 3750 kr så vi som bor nära Växjö har det väl förspänt. Och ja, det är såklart mycket pengar även det, men nu är jag inte längre storkonsument av ögondroppar som ju inte heller är gratis – och jag har en högre livskvalitet som är svår att sätta ett pris på. Enligt E-eye så består effekten längre än 3 år för 60% av patienterna som genomgår alla fyra sessioner, och jag kan ärligt säga att om det känns så här bra om ett år så är jag mer än nöjd. Jag kan fortfarande känna mig torr i ögonen ibland men numera är det vid högst rimliga tillfällen som i slutet av en lång dag eller när jag befinner mig nånstans där luften är väldigt torr. Andreas lovade att höra av sig om ett år, om inte effekten hållt i sig helt så kommer vi då att skjuta någon enstaka blixt igen, troligen kommer det att räcka för att stimulera nerven på nytt.

För dig som finns i Växjötrakten och är intresserad av E-eye så har du kontaktuppgifter till Synkliniken här: https://synkliniken.se/

Och för dig som vill läsa mer om E-eye eller veta var din närmaste E-eye finns så hittar du hemsidan här: https://www.esw-vision.com/

Och sist men inte minst; för dig som också lider av torra ögon men kanske inte så allvarligt så att du känner att du behöver E-eye så hittar du olika produkter som lindrar torra ögon här: https://www.careofeyes.se/

Och visst kan man få hjälp med lättare besvär på Apoteket men min erfarenhet är att deras kunskap (och produktutbud) om just torra ögon är minst sagt varierande, och det är ingen diss för det är såklart omöjligt att vara expert på allt. Om du däremot slänger iväg en fråga till Care of eyes ovan så är det alltid en erfaren optiker som svarar och därför rekommenderar jag just den webshopen. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Runar gör mig snäll

För ett tag sen så kommunicerade Carola via sina sociala medier att hon tyckte att det kändes jättejobbigt att hennes exman Runar Sögaard skulle släppa en bok eftersom hon visste att han hade skrivit om henne i den. Och helt ärligt så har jag full förståelse för det – jag hade inte velat att min exman skrev en bok om mig och jag hade inte velat ha Runar Sögaard som exman. Men jag känner samtidigt att det är svårt att ha en starkt negativ åsikt om en bok som jag inte läst, så i samma anda som jag läste Kajsa Ekis Ekmans bok “Om könets existens” så har jag nu tagit mig igenom Runars bok.

Bild skamlöst stulen från Aftonbladet.

Och faktum är att särdeles motbjudande ter han inte sig i bokform. Visst har han en del egenskaper som jag absolut inte uppskattar, t ex inställningen att regler gäller andra men inte honom. Det som han kallar “spontanitet” kallar jag en mycket dålig impulskontroll som inte klär en vuxen man, osv. Men han skriver många kloka saker också. Jag tycker egentligen inte att det är så flott att nämna Carola alls eftersom alla vet vem hon är, men han skriver inte elakt eller snaskigt, tvärtom skulle jag säga. Enligt honom var det hans fel att äktenskapet gick i kras, och han förbannar sin manliga stolthet som förbjöd honom att följa med till parterapi när frun föreslog det. Han skriver många fina saker om bägge sina exfruar och jag gissar att han tänkt mycket på barnen när han skrivit, att han ska kunna stå för boken inför dem.

Någon som däremot får storstryk i boken är Ulf Ekman. Ja inte bara Ulf Ekman, alla andliga ledare som enligt Runar får hybris och gör sig själva viktiga utan självrannsakan. Han tycker inte att någon andlig ledare har mandat att bestämma över andras liv, och han skriver att han skäms aldrig för att vara kristen men han skäms ofta för andra kristna – något jag definitivt kan relatera till! Jag blir rent paff när han skriver att “ingen, absolut ingen har rätt att döma någon som väljer att göra en abort” eftersom mina fördomar mot kristna med frikyrkobakgrund är starka på den punkten. Något som känns väldigt fräscht är hans totala brist på beröringsskräck, den ligger ju annars som en våt filt över alla offentliga samtal numera. Runar är inte rädd för att kopplas ihop med någon oavsett rykte, han bestämmer själv vem han gillar och inte, och han behöver inte uppskatta precis ALLT med någon för att synas ihop med den personen. Bokens fokus ligger definitivt på misslyckanden och vikten av att kunna både ge och ta emot förlåtelse. Och till min stora förvåning så blev jag nog lite snällare av att läsa den. /K

Lämna kommentar Dela inlägget: