Något som jag reflekterat över oftare ju äldre jag själv blir, är hur vanligt det är att människor är nonchalanta med sin hälsa. När jag gör synundersökningar så frågar jag alla om de tar medicin och isåfall mot vad (jag måste fråga men du som patient har ingen skyldighet att svara om du inte vill), och jag får ofta svaret “det vanliga”. Jaha, säger jag då, vad är det vanliga? Och här kan svaren variera. En del tycker att “det vanliga” är att ha diabetes typ 2 och att ta tabletter för det. Någon tycker att blodtrycksmedicin är så vanligt att det inte riktigt räknas som medicin. En del medicinerar för blodtryck, kolesterol, blodförtunnande, sköldkörteln och depression men menar att “det gör ju alla”, och nej, den kombon är förvisso inte ovanlig. Eller så vet man inte alls varför man tar medicin varje dag, man bara gör det av vana och vet inte varför den skrevs ut till att börja med. Och visst är det fint att det går att ha en nedsatt hälsa utan att ligga vaken om nätterna och oroa sig för det, men var går gränsen? Vad är det som gör att vi får trösta vissa av våra patienter som fått något tjall med ögonen och oroar sig orimligt mycket för det, och att vi nästan får sträcka upp andra patienter som har allvarliga ögonsjukdomar som kan leda till blindhet, men klagar över sin ännu näst intill perfekta syn? Är det ett personlighetsdrag, har det med uppfostran att göra eller vad? Beror det på vilken läkare man har? Jag träffade en gång en ögonläkare på konferens som var utled på att bli utskälld av rökande patienter, när han helt enkelt informerade vissa rökande patienter om att just deras ögonsjukdomsförlopp påskyndades drastiskt av deras rökning. Personligen så hade jag varit väldigt tacksam över den informationen, oavsett om jag valde att försöka sluta röka eller ej..!

Själv behöver jag inga mediciner just nu och är så klart tacksam för det. Jag skulle inte vara bekväm med att ständigt medicinera mot något som jag kan motverka själv t ex med kost eller någon annan livsstilsförändring. Inte för att jag är emot mediciner på något sätt alls, utan för att jag tänker att ju längre jag klarar mig utan att ta till mediciner, desto längre kommer jag att bibehålla en hög livskvalitet. När jag däremot råkar ut för något som kräver medicin och där inget annat funkar, ja då tar jag den alltid precis som läkaren ordinerat utan knot – jag är alltid tacksam över medicin som funkar!

Nähä nu är det dags för långpass i spinning på Träningsfabriken! Ett vanligt pass är 45 minuter och ett långpass är 90 minuter. I de längre passen ligger man såklart inte lika högt i puls som på de kortare så det blir en lite annorlunda känsla efteråt. Idag är det Anna Augustsson som är instruktör, tjoho!

Ha en skön söndag! /K