Mitt bröst är som Ross soffa och min armé är rasande

Jag har tydligen inte bara fått bröstcancer, jag har även fått cancer-tourettes. Eller jag kallar det så iallafall, jag kan tydligen inte föra ett samtal med någon utan att berätta att jag har fått cancer. Och jag kan meddela att det är något oerhört befriande med att berätta för folk i tid och otid. Inte för att få sympatier (även om de också värmer), utan för att folk ungefär lika ofta som inte, svarar med “jaha! Det har jag också/det har jag också haft, vilken sort har du?”

I lördags spacklade jag upp mig och vi gick på julbord, årets enda. Jag gissar att det tog cirka åtta minuter innan jag upplyst bordsgrannen om att jag hade cancer. Men det hade hen också haft! Och nej det var inte dystert alls att prata om detta, jag fick veta en massa intressant och vi skrattade högt åt hens läkare som hade varit tydlig med att det vi äter inte påverkar vår hälsa alls, cancer eller ej. Det finns en framgångsrik brittisk läkare som heter Dr Rangan Chatterjee, och han kallar detta märkliga blånekande av sambandet mellan livsstil och hälsa som är utbrett inom den västerländska vården för “medical arrogance”. Jag är tacksam över att det inte är så utbrett i min egen bransch, optiker och ögonläkare fegar i regel inte på att upplysa patienten om det finns något hen kan göra för att själv förbättra sin ögonhälsa.

Jag har full respekt för människors integritet men jag kan inte låta bli att tänka att en cancerdiagnos inte vore så skrämmande om alla som fått en, var öppna med den. Det är en sak att veta att en av tre svenskar får någon typ av cancer under sin livstid, det har jag vetat länge. Och att det troligen snart är varannan. Det är en helt annan sak att faktiskt få ansikten och namn till alla dessa “en av tre”. En av tre är väldigt, väldigt många och det är avdramatiserande att inse hur vanligt cancer är och hur skicklig vår vårdapparat är på många håll idag när det gäller att rädda livet på just cancerpatienter.

Såna här fina julkort kan man få om man har fått cancer! Tack för det!

En annan sak som är väldigt befriande är alla mina vänner. Jag visste redan innan att jag är välsignad med fantastiska vänner eftersom många av dem har steppat upp förut (ja jag pratar t ex om dig Spjuth) när livet kärvat. Däremot har jag aldrig riktigt reflekterat över att jag har så väldigt många arga vänner. De är arga på cancer, de är arga på strukturer inom vården och jag har en hel lista med vänner som har lång erfarenhet av den offentliga vården och anmält sig frivilliga att ringa och kräva ut information om jag känner att jag inte får veta vad jag behöver. Jag har även fått en del mycket konkreta och matnyttiga tips från vänner som jobbar inom vården. Ett av dem är att när läkaren frågar något irrelevant/dumt så ska man svara “det är en lång historia”, för då backar de snabbt hem igen, några långa historier har väl de flesta inte tid att lyssna på när de jobbar, oavsett bransch. Jag har redan utnyttjat detta tips och kan meddela att det funkar till 100%!

Och så har jag så roliga vänner. Sprang på en kompis på ICA och vi har redan planerat att gå ut mycket på lokal ifall jag kommer att få cellgifter och tappa håret. “Fatta vilken bra service vi kommer att få! Men då får du inte sminka dig utan du måste se sådär glåmig ut!”. Haha! That’s the spirit!

Den här kom i posten igår från en klok vän och jag är redan beroende. Avslappnande och meditativt. Tack!
Wincent gav mig så mycket beröm för den här och sa så många gånger hur “duktig” jag är på att färglägga så att jag började undra om jag är funktionsvarierad utan att veta om det?

Det är inte så mycket som hänt sen jag skrev sist, jag har tid på tisdag för att få min diagnos/prognos/vårdplan. När jag tänker på det mår jag illa av nervositet så jag försöker att inte tänka på det utan distrahera mig med annat. När det absolut inte går att tänka på annat så googlar jag olika scenarion, jag googlar rekonstruktion av bortopererade bröst, jag följer olika bloggar och instakonton om bröstcancer, jag googlar statistik på allt möjligt och det hjälper. Ju fler överraskningselement jag kan eliminera desto bättre känns det. Alla som känner mig IRL vet att jag sällan uppskattar överraskningar överhuvudtaget, och det gäller i allra högsta grad när det handlar om min hälsa.

Och så har jag och Wincent kommit överens om att aldrig hålla igen nån gråt här hemma, den kommer när den kommer och vi tror inte att det är nyttigt att strypa den.

Jag har varit på ultraljud och tagit biopsi, och det är alltså vad biopsin visade som jag ska få veta på tisdag. Det var lite olustigt att ta biopsi men det gjorde inte ont alls, när jag fått lokalbedövning så kändes det faktiskt inte. Om något så låg jag där på britsen och försökte att hålla mig för skratt bakom munskyddet. Jag har ju, trots en bröstförminskning i bagaget, ganska stora bröst. Och mina bröst är alltså äkta, och jag är över 40. Det innebär att brösten är lite oregerliga. Så när jag kom hem till Wincent så berättade jag att när de skulle ta ultraljud så kom sköterskan med nån form av kilkudde som hon liksom försökte staga upp bröstet med. Och hon fick baxa och stånka som om hon försökte flytta en soffa (PIVOT!). Wincent såg oförstående på mig i ett par sekunder, och sen utbrast han förtjust “Ja! För fläskpatten rinner iväg!” Ja älskling, för fläskpatten rinner iväg när jag ligger på rygg, den står liksom inte rakt upp. Det var otroligt roligt att ligga där och se en läkare och en sköterska kämpa med mitt ostyriga bröst som tydligen inte alls ville bli varken ultraljudat eller stucket med nålar. Sköterskan var ganska nätt och jag ångrar nästan hur jag berättade för Wincent att hon fick hålla emot bröstet med två raka armar när läkaren skulle sticka för han har inte kunnat sluta skratta åt det. Wincent gifte sig ju inte med mig främst för att jag är en lydig själ och jag tror att han tycker att det är otroligt kul att inte ens mina bröst vill rätta sig i ledet.

Sen kan jag inte begripa varför de är så snåla med information inom vården. Är det för att de inte vill säga något förrän de vet 100%? Jag kan förstå att vissa patienter kanske inte vill ha några preliminära besked. Men när man frågar? Efter ultraljudet så frågade jag läkaren om hon kunnat utläsa något direkt. Nej. Men då var jag så uppviglad av mina vänner som jobbar inom vården att jag inte gav mig. Kan du verkligen inte berätta nånting? Nej. Kan du säga om tumören är godartad eller elakartad? Den är elakartad. Okej. Kunde du se någon spridning? Nä, jag kan inte se någon spridning. Det kan finnas enstaka cancerceller i armhålan som jag inte kan se men jag kan inte se någon omfattande spridning. Varför måste jag fråga tre gånger för att få svar? Ett svar som definitivt lindrade dödsångesten dessutom, så märkligt. “Jag vet att det tar emot men du måste vara en jobbig jävel nu!” skriver en kär vän som kuskat runt inom vården hela sitt vuxna liv med sin autoimmuna sjukdom. Och hon har rätt, jag vill mycket sällan vara en jobbig jävel som ställer samma fråga igen när jag redan fått ett svar, men nu känner jag att jag inte har något val. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på alla sjuka som inte klarar att vara en “jobbig jävel” och inte har någon lista med vänner som erbjuder sig att vara det åt dem.

Till dig som fått en cancerdiagnos så kan jag verkligen rekommendera att outa det på sociala medier. Stödet som jag och Wincent fått är överväldigande i ordets rätta bemärkelse och vi pratar varje dag om vilket fantastiskt nätverk vi har med fantastiska människor. Om du skrivit till mig och inte fått svar än så är det enbart för att jag inte hunnit eller orkat, jag läser allt och svarar på allt – så småningom. Och både ni och jag vet ju att det inte är svaga människor som dör av cancer, eller att det är starka människor som överlever. Cancer sorterar inte på det viset. Det är bara att genomgå behandling och se hur tärningen landar. Men det är ändå skönt att läsa kommentarer som “det är inte du som fått cancer, det är cancer som fått dig”, haha! Och oavsett vad man är rädd för så är det svårt att vara skräckslagen när det känns som att man har en hel jävla armé i ryggen. En väldigt arg armé. /K

 

13 kommentarer

  1. Hahaha, jag hade gett vad som helst för att vara en liten fluga på väggen hemma hos dig och Wincent efter biopsin. Eller faktiskt vilken vanlig dag som helst! Ni är underbara och cancern hade gjort bäst i att inte mucka med er!

    1. Jag skulle säga att vi har lika roligt här, som du och jag och Fia har hos dig..! Vad kan jag säga, jag älskar roliga människor 😀

  2. Inför operation, efter operation och alla återbesök så fotograferas brösten som att man vore fotomodell! 1000 bilder i journalen 😂

  3. Att vara en jobbig jävel är kanske man inte skriver i sin CV. Men om den egenskapen kombineras med att vara smart, humoristisk, generös och omtänksam är den bara ytterligare en superkraft, som t.ex. röntgensyn, flygförmåga och dödsstrålar. Så grattis till den superhjältedräkten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *