Gamar och kondomer och ska surtanten bli glad nu?

Sedan 5 november när jag upptäckte en indragning i huden (en smilgrop som Humle uttrycker det) på mitt vänstra bröst så har tillvaron varit i det närmaste mardrömslik här hemma. Dygnets alla vakna timmar har upptagits av tanken på att det kanske är så här jag kommer att dö, av bröstcancer. Jag är väl förtrogen med döden sen tidigare, och har aldrig varit en av dem som allmänt resonerar “det händer inte mig” – varför skulle det inte kunna hända mig? Därför är det med en enorm lättnad som jag kan tala om att jag inte kommer att dö av den här bröstcancern. När jag äntligen fick träffa läkare som analyserat alla bilder och prover så tyckte han att han hade ett lite deppigt besked, nämligen att jag har en elakartad tumör som måste opereras bort, och sen måste bröstet strålas, och sen måste jag äta tabletter i fem år så att inte cancern kommer tillbaka. Men för mig så var det som att vinna på lotto – min första fråga var “finns det risk att jag dör av detta?” och det ville han inte svara nej på, men när jag insåg att han nog aldrig vill lova någon patient just det, med tanke på hur konstig en cancer kan bete sig med återfall osv, så omformulerade jag mig. “Kan jag säga till min mamma att min läkare skulle bli mycket mycket mycket förvånad om jag dog av den här cancern?” frågade jag och det fick jag okej på. Och helt ärligt så räcker det för mig! Jag kommer inte att klaga om jag måste opereras mer än en gång, om de måste operera bort hela bröstet (det ser inte ut så i nuläget) eller om jag kommer att behöva cellgifter (vilket de tror att jag ska slippa), jag vill bara inte dö av detta. Och när jag och läkaren pratat klart och jag fått svar på alla mina frågor, så sa han att han är inte ett dugg orolig för mig. Han sa att inställningen är avgörande för hur man mår under behandlingen och jag fick tydligen högsta betyg på den punkten vilket känns jättebra. Vi skrattade en hel del under vårt möte (hur kan man inte skratta när läkaren klämmer på en och säger “det kommer knappt att märkas att vi tar en bit här”?) och när vi var klara och jag skulle gå och lämna fler blodprover så fick jag verkligen behärska mig för att inte hoppsastega genom korridorerna för jag var, och är, så otroligt tacksam över min prognos. Jag har i färskt minne hur jag satt med min och Wincents goda vän på ett liknande möte och hon fick beskedet att just hennes cancer hade en dödlighet på 100%. Ingen behöver tala om för oss vilken tur vi har.

Min tumör är hormonkänslig, och det betyder att jag måste sluta med p-piller och jag får aldrig mer använda något hormonstörande preventivmedel. Så jag tog min sista tablett i veckan och efter att ha ätit p-piller i >25 år så måste jag erkänna att det ska bli lite spännande att se vad som händer. Jag har dessutom ätit en östrogenfri sort de sista kanske 20 åren som gjort att jag inte blött ALLS. Så nu har jag klickat hem en menskopp som jag måste lära mig att använda, såna moderniteter fanns ju inte sist jag blödde så jag känner mig som en fjortis!

(Och för dig som tänker “men har du inte haft mens på 20 år, då är ju nåt fel om man aldrig har mens!” Ja det är inte smart att äta p-piller så länge som jag gjort, jag vet, MEN man har faktiskt aldrig mens när man äter p-piller. Man har något som kallas “bortfallsblödning” om jag inte minns fel, och den har man i princip bara för att normalisera hela grejen med att trycka ner sin hormoncykel på kemisk väg. Till skillnad från mens så är en bortfallsblödning helt meningslös och inget att sakna om den uteblir. Man behöver inte ta på sig nån jättestor foliehatt för att inse att p-piller är en fantastisk uppfinning, men att själva industrin som omger p-pillret är en ganska cynisk apparat.)

Så jag fick säga till Wincent att nu får det bli kondom tillsvidare, och vips så hade han varit på affären och kom hem med det här:

Jag skrattade högt när han packade upp detta! Visst ser detta ut som ett party-kit för ett par som är betydligt yngre än vi? På med lite Netflix bara..!

Vi har såklart pratat en hel del om behandlingen här hemma, vad vi kan förvänta oss, hur mycket jag kommer att kunna jobba osv. Det är inte riktigt samma sak att bli sjuk när man är sin egen arbetsgivare, som när man är anställd nånstans. Jag försöker att inte planera för mycket utan lämna rejäla marginaler, det får bli vad det blir liksom, bara jag blir frisk. Några som däremot fått sina planer grusade i och med läkarens positiva besked, är de s.k. cancergamarna som ofta dyker upp när någon blir svårt sjuk. Jag var förvarnad av vänner som har/har haft cancer att det troligen skulle dyka upp en och annan gam, att det är standard, och det tog inte många dar innan jag blockade den första fåntratten och totalt är jag uppe i en handfull nu. Cancergamar är alltså personer som sårat dig på något sätt, som kanske svikit dig eller sagt upp bekantskapen – det som de har gemensamt är att de har dåligt samvete för nånting de sagt eller gjort (eller något de inte sagt eller gjort), och så passar de på att höra av sig när du är svårt sjuk. Då tänker de att du blir så kåt, glad och tacksam över allt visat intresse när du ligger sjuk så att du låter udda vara jämnt utan att ni ens behöver prata om det där de gjorde en gång (eller inte gjorde). Men jag kommer alltså inte att bli så sjuk så att jag tappar omdömet och glömmer vilka som är mina riktiga vänner. Jag tänker också att folk får faktiskt sköta sina dåliga samveten själva, mitt fokus just nu är att ta mig igenom min behandling och jag kommer inte att ödsla tid och energi på så mycket annat. Och jag vill egentligen skriva att de är välkomna åter när jag är frisk igen men det är ju hela grejen, en gam har inget intresse av dig när du är frisk och mår bra – då är du ju inte längre i underläge. Är det så konstigt att jag är en sån surtant när folk beter sig som de gör?

Och på tal om surtant, jag läste på lite om Tamoxifen, tabletterna som jag ska äta efter behandlingen. Jag upplyste Wincent om att en av biverkningarna från dem är humörsvängningar. Han tänkte lite, och så sa han “betyder det att du kommer att vara lite glad emellanåt? Inte bara sur som vanligt?” Haha! Vi får väl se! /K

 

 

 

 

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *