Så fick jag äntligen komma till läkare igår för att kontrollera med ultraljud att de fått bort hela tumören, och för att få veta om de hittat cancerceller i de lymfkörtlar de tagit bort. Trodde jag. Ett glädjande besked kring mina lymfkörtlar fick jag, de har inte hittat några cancerceller i dem. Men vad jag inte visste var att när de öppnat mitt bröst så visade det sig vara fullt av tumörer som inte synts på mammografin. Jag var så oförberedd på detta att jag verkligen fick koncentrera mig för att hänga med när de sa att att hela bröstet nu ska opereras bort och de ska sätta in implantat vid samma tillfälle. Av med kläderna, foto mot vita väggen till kirurgen, mäta hur stort implantatet ska vara, vi hör av oss hej då. Jag försökte inte ens att hålla tillbaka tårarna som sprutade under hela mötet, men jag gjorde ett lamt försök att säga att jag vet inte om jag vill ha ett implantat, att jag måste fundera på detta, att jag måste läsa på lite, bolla med människor som kan sånt här. I efterhand så är det så tydligt att jag såklart skulle sagt att ni kan inte förvänta er att jag ska kunna säga nånting om detta på stående fot, men min startsträcka var helt enkelt för lång och min hjärna klarade inte av att processa den här nya informationen och samtidigt göra mig hörd. Och jag kan inte läsa tankar men det kändes som att de tyckte att jag var helt trög som ens tänkte tanken att säga nej till ett gratis implantat*. Och jag vet att det finns kvinnor som förgäves slåss för att få implantat bekostat av landstinget, men det hjälper ju knappast dem att jag tackar ja om jag inte vill ha nåt. För mig är det ingen liten sak att stoppa in något i kroppen som inte behöver vara där, och jag har jättesvårt att se hur det kan bli bra med ett äkta bröst och ett implantat när de är av storlek större.

Och imorse ringde min kontaktsköterska till mig. Och jag vet inte om de själva kände att det inte blev så lyckat igår eller om det var ett rent rutinsamtal, men hon ringde framförallt för att tala om att det är MITT beslut om det ska bli implantat eller ej och det sa hon mer än en gång. Det är upp till mig och jag har möjlighet att ångra mig nära inpå operationsdagen. Hon frågade hur alltihop kändes och jag sa att jag egentligen inte vill läsa min journal på eget bevåg, eftersom jag inte förstår allt som skrivs där, men att jag insett att jag måste göra det för att slippa fler såna här överraskningar. Då blev hon defensiv och sa att de själva hade inte vetat detta förrän i tisdags. Och visst, de kanske fick svaren från biopsierna i tisdags. Men när jag nu går in i min journal och läser kirurgens anteckning från operationen så är det uppenbart att de hittade en massa misstänkta grejer, de har tagit biopsier och färgat in. Om jag läst detta för fem veckor sen så hade jag definitivt fattat att jag nog måste förbereda mig på att de måste ta bort hela bröstet, istället för att gå omkring som en idiot och ha ångest över mitt fula bröst. Som jag nu gett vad som helst för att behålla, haha. Det är synd om människorna.

Men skit i det! Wincent jobbade hemifrån och när jag kom hem lät hans schyssta chef honom stämpla ut så att vi kunde ha lite gråtfest. Jag vet att jag borde känna främst tacksamhet över att cancern inte spritt sig i nuläget, men det är så svårt att komma ifrån känslan av att detta är ett sånt bakslag. Jag börjar liksom undra hur det här kommer att sluta egentligen. Jag hoppas att det bara beror på att jag var så oförberedd. De sa efter operationen att allt gick helt enligt plan och det kommer att ta lite tid för mig att ställa om till en ny plan.

Efter en stund så kände vi oss väldigt rastlösa så vi satte oss i bilen och körde en sväng och lyssnade på bra musik,  grät, pratade. Vi har fått förfrågan om att spela i Sjösås gamla kyrka i sommar med The Oaks, så vi körde ut dit för att reka akustik och lite sånt. Det är en fantastiskt vacker liten kyrka som jag sjungit i flera gånger förut. Den är byggd på 1400-talet så man får huka sig när man går in genom den lilla dörren och den tar bara 100 personer. Jag ser det som en personlig utmaning att den ska vara fullsatt om vi spelar där!

Det var ett bra ärende för mig att reka kyrka, särskilt en så gammal. Jag tycker alltid att det är något trösterikt med gamla byggnader när man själv inte är på topp. Jag får lite perspektiv och inser att jag är otroligt oviktig på det stora hela. Och för andra så låter det kanske hemskt att tänka så, men för mig så känns det lite lättare om man inte tar sig själv på alltför stort allvar. Tänk alla människor som passerat den kyrkan, alla problem de haft. Vi är här en så kort stund.

När vi var klara i kyrkan så sa Wincent att han inte ville åka hem än. Inte jag heller, sa jag, har du nåt förslag? Han funderade lite och sen sa han att han faktiskt aldrig druckit kaffe på Börjes i Tingsryd..! Avgjort. Så vi styrde kosan mot Börjes.

Det är i ärlighetens namn ganska sjabbigt på Börjes idag, men jag minns hur fint det var där på 80-talet och det förmedlade jag till Wincent så att han skulle få in rätta känslan. Det var framförallt Börjes som gällde när vi skulle köpa grejer till våra hästar, grimmor och täcken och sånt. En och annan vinterjacka har även inhandlats där genom åren!

Det positiva med att det i nuläget inte blir någon strålning, är att jag inte längre är panikslagen över att hålla mig frisk inför den. Jag hinner med ett varv covid till innan operationen om jag blir smittad, så ikväll ska jag gå ut och äta med en god vän och hans dotter som jag saknat väldans. Vi hörs. /K

*följ gärna @plattnormen på instagram, ett jättebra konto som hjälper till att normalisera beslutet att välja bort implantat efter mastektomi.