Hej på er, long time no hear. Precis som många andra så har jag tyckt att det känts avslaget att uppdatera bloggen och övriga sociala medier med detaljer ur mitt privilegierade liv när det är fullt krig på andra sidan Polen. På ett sätt så är det lite lättare att få perspektiv på min egen process med bröstcancer när jag matas med hemskheter varje dag på nyheterna, men å andra sidan så grät jag redan varje dag som det var och det här kriget har ju knappast hjälpt. Blev lite sänkt när jag insåg att vi numera har näsdukar tillgängliga i varje rum hemma hos oss och undrar hur länge det ska behövas. Men jag försöker att hålla mig till en nyhetssändning varje dag på morgonen och sen släppa den fruktansvärda situationen i Ukraina. Igår så var jag på Kvantum och fyllde en kundkorg med mensskydd som jag sedan droppade på Ulriksbergskyrkan. De släppte en väldigt tydlig och konkret lista på vad de vill ha donerat för att hjälpa ukrainska flyktingar och just tydligheten uppskattar jag enormt. Då vet man att allt man skänker är just vad som behövs, och de behöver inte lägga en massa tid och energi på att para ihop rätt pryl med rätt person utan mycket av det som skänks kommer att funka för väldigt många individer. När jag stod där och rev i hyllorna så såg jag en man som stod och packade upp mensskydd och han hade inga ICA-kläder på sig så jag utgick ifrån att han var säljare. Eftersom jag är jag så kunde jag inte låta bli att prata med honom och det visade sig att han mycket riktigt var säljare för Libresse och Libero. Han sa att han hade en hel del förpackningar med både mensskydd och blöjor där själva designen på förpackningen var föråldrad och inte såldes längre, och att han funderat över vem han skulle kunna lämna dem till så att de verkligen kom till nytta och inte bara hamnade i nåt förråd. Jag tipsade om Ulriksbergskyrkan (eftersom de även bett specifikt om blöjor) och han sken upp som en sol och sa att då ska han fixa det, vilket fick mig att känna mig som en superhjälte för ett ögonblick.

Min operation gick bra i bemärkelsen att allt gick som planerat, de har nu tagit bort mitt vänstra bröst och ersatt det med ett implantat i silikon.

Däremot så hade jag ett signifikativt önskemål i samband med den här operationen som jag blev nekad. I efterhand så har min kontaktsköterska förklarat för mig att jag har lagen på min sida och att de gjorde fel när de sa nej. Jag måste såklart anmäla detta till Patientnämnden, men det kommer jag inte att göra i vredesmod eller för att komma åt någon, utan det gör jag bara för att det ska göras när det blivit fel på det här sättet. Det är viktigt att allt blir korrekt dokumenterat och att rutiner ses över så att detta inte händer någon annan. Mina vårdgivare tar på sig fullt ansvar för det som hänt, och de kommer att göra om och göra rätt utan knot vilket är en stor lättnad. Det trista är att detta kräver ny operation, med ny narkos, ny rehab, ny ärrvävnad, nytt arbetsinkomstbortfall… eftersom detta inte har med själva cancern att göra så har vi kommit överens om att nu ska jag läka ordentligt och hinna träna och pusta lite innan vi tar itu med det. Nu har jag opererats två gånger på tre veckor och det har tagit på krafterna.

Jag borde nog egentligen vara argare än vad jag är över vårdens miss (Wincent är vrålförbannad) men jag är mest lättad över att de insett att de gjort fel, och att vi inte kommer att behöva bråka om detta. Jag anstränger mig verkligen för att hålla bitterheten i schack eftersom det inte tjänar något till att älta det som inte kan göras ogjort. Istället försöker jag att fokusera på att bröstcancervården i Växjö kommer att bli ännu bättre än vad den redan är, på grund av det som hände mig. Ena foten framför den andra, upprepa!

Och ikväll så ser jag fram emot att ge mig ner till Människobyn för första gången sen operationen och äta och dricka gott med några av mina favoritmänniskor.

Det är mycket i världen som är skit, men det är också väldigt mycket som är bra. Kram på er därute. /K