Hej på er, här kommer sent omsider en liten rapport från Paris där jag var och jobbade under några dagar för att bevaka en stor optikmässa. Det är alltid lite trist att resa ensam men samtidigt så är det svårt att inte njuta av några dagars sensommar i Frankrike!

Jag bodde på ett väldigt mysigt hotell som jag kan rekommendera, 25 hours hotel.

Brandlarmet gick en av kvällarna vilket var väldigt obehagligt. Och jag måste säga att jag var inte så imponerad av de andra hotellgästerna eftersom jag bodde på sjätte våningen och var först ut på gatan av alla. Först..! Jag hoppade i mina skor, tog min telefon och nyckelkortet och sprang genom de tomma korridorerna. Jo, jag vet att många brandlarm på hotell är falsklarm, men eftersom jag befann mig så högt upp så var jag inte beredd på att ta några risker genom att söla utan jag följde raskt nödutgångsskyltarna och kom så småningom ut i en restaurang på byggnadens bottenplan. Efter några minuter kom mycket riktigt beskedet att det var just ett falsklarm och vi kunde gå in igen. Otäck upplevelse men bra att med jämna mellanrum få bekräftat att hjärnan funkar utmärkt när det är skarpt läge.

Mitt rum kändes enormt franskt, jag bodde längst upp med snedtak och utsikt över takåsarna.

Jag blev full i skratt när jag skulle åka hiss för den påminde om vårt hiss-trauma i Gdansk som jag skrev om i förra inlägget. Och i sann fransk anda var den här hissen snålare än den i Gdansk som ju faktiskt godkände 4 personer eller 500 kg – åtminstone på pappret.

Jag vet att många stör sig på fransmän som är så måna om sin egen kultur och som kan ha en ganska trist attityd mot turister, men jag tycker faktiskt att det har sin charm i en tid där så få av oss sätter värde på sin egen historia eller kultur. Jag talar tyvärr inte franska och jag visste på förhand att det inte alltid är populärt eftersom jag varit en del i Frankrike förut. Så första kvällen när jag skulle gå ut och leta rätt på ett ställe för middag så blev jag inte förvånad när servitören nästan himlade med ögonen när han insåg att jag inte talar franska. Han ryckte den eleganta menyn ur mina händer, och gick och hämtade en på engelska som såg ut som en barnmeny i jämförelse med sin stora text och fula typsnitt. Jag lyckades förmedla att jag ville ha gratinerad löksoppa och ett glas vitt vin, vilket fanns på den franska menyn men inte på den engelska. Jag tyckte mig se en glimt i hans ögon, som att jag kanske inte är riktigt så kulturellt förtappad som han trodde, haha. Han trodde säkert att jag skulle beställa hamburgare med pommes. Men icke!

Soppan var så, så god. Jag förmedlade detta så gott jag kunde, betalade och tackade för mig. Dagen efter när det var dags att äta middag igen så såg jag ingen anledning att gå någon annanstans, utan jag gick tillbaka till samma taverna. Helt annat bemötande nu när personalen kände igen mig. Och jag var ganska nöjd med mig själv som tänkt på att fota den engelska menyn kvällen innan, så jag behövde inte förnedra mig med den nu utan kunde beställa den sallad jag ville ha – på franska. Uttalet var såklart skit men servitören var uppenbart mycket nöjd med mig och servicen var under kväll nr 2 oklanderlig och artiga leenden utbyttes i plural.

Salladen var lika god som löksoppan, så när det var dags för min tredje och sista kväll i Paris så såg jag återigen ingen anledning att leta reda på något annat ställe än min prisvärda kvarters-taverna. Och nu kändes det som att det var nära att hovmästaren kramade om mig när jag dök upp, haha. Han och servitören pratade en massa med mig på franska, jag fattade ingenting men log glatt och beställde pasta.

Servitören ville nu veta var jag kom ifrån och så hade han några engelska ord som han ville att jag skulle lära honom att uttala korrekt vilket jag såklart gärna hjälpte till med.

Så de är liksom inte otrevliga egentligen, det är mer att man själv liksom måste bevisa sig lite först innan de också bjuder till. Och det kan man ju tycka är töntigt, men jag tycker som sagt att det har sin charm. Deras temperament kan också vara lite tröttsamt, känslor svallar lätt och de låter ofta upprörda även när de inte är det vilket är väldigt långt ifrån mig själv. Men när det kom en tattare och började prata med (läs besvära) gäster på uteserveringen så kom hovmästaren som ett skott och ställde sig emellan och pratade med tattaren tills han dröp av. Och det där kan jag sakna ibland här hemma, ni vet när man kanske sitter på en restaurang och ett sällskap missköter sig och stör alla andra som försöker äta,  men personalen vågar inte säga något. Då önskar jag ibland att jag kunde plocka fram en fransk hovmästare med lite klipp i.

Något jag aldrig saknar dock, är cigarettrök. Det röks fortfarande friskt i Paris och det är faktiskt lite påfrestande för mig när jag numera är helt ovan, inte av moraliska skäl utan för att jag lätt blir illamående av rökdoft. Allt i min resväska luktade rök när jag kom hem, och då såg jag ändå ingen som rökte inomhus.

Varje gång jag befann mig utomhus var jag omringad av rökare och det kändes lite som att resa bakåt i tiden… men också lite livsbejakande, hur paradoxalt det kan låta. Mitt intryck är att fransmännen generellt sett lever mer i stunden än vad vi gör, på gott och ont. Jag gillar det. /K