Jag har fått bröstcancer. Så tråkigt och jobbigt och onödigt. Men visst, bara kör på, de flesta omkring mig mår redan dåligt, släng in lite cancer också vettja. Det är utmattning och diskbråck och depressioner och sår som inte vill läka, en del har på utsidan och en del har på insidan. En har återfallit i sin bulimi, en annan kan inte sova och tappar allt hår och en tredje begraver sin man. Jag sitter hemma och är med på begravningen via video-länk för vi kan ju inte resa hur som helst under en pandemi. “Ska det aldrig ta slut” skriver min faster på messenger och nä, det verkar inte så.
Min plan var att inte offentliggöra detta innan jag fått lite mer information, men jag börjar inse att just information är inte den offentliga vårdens starka sida och det känns inte konstruktivt att hålla detta hemligt när både Wincent och jag mår skit. I måndags så tittade en läkare på mina mammografibilder och sa “ja, du har ju en bröstcancer, det är tydligt. Tumören är ca två centimeter och vi måste ta fler prover.” Kan du verkligen inte säga något mer? Inte ens preliminärt, en gissning? Några fler tankar kring bilderna? Nej. Ring inte oss vi ringer dig. Jaha sa jag och gick hem. Och sen dess har jag suttit hemma vid telefonen som är noga laddad och med ljudet på, och väntat som vi gjorde på 80-talet. Det tog ett par dagar innan jag insåg att jag bara antagit att de skulle höra av sig inom kort, för dem kanske det är rimligt att höra av sig igen om sju veckor, jag har ingen aning. Då ringde jag själv och var en sån där jobbig patient som bara ringer för att kolla att folk gör sina jobb. De är inte mina favoriter eftersom de oftast bara tar upp tid som kunde gått till att göra själva jobbet, men jag är ledsen och rädd och nöden har ingen lag. Så jag ringde för att dubbelkolla att mammografibilderna åtminstone kommit fram som de ska, från den ena enheten till den andra. Det fanns ingen som kunde svara på det. Tydligen var det bara en person som kunde svara på en sådan fråga och hon var inte där (vad är det för patientsäkerhet att hänga upp sånt på enskilda individer?). Då ilsknade jag till och lydde det råd som jag själv ofta ger till andra när man anar att folk kan hjälpa en men inte vill, “pressa fram lite gråt!”. Det är något med vuxna människor som förnedrar sig och fulgråter inför främmande människor som gör att den mest stressade person ändå känner att nä, här kan vi nog inte bara säga hej då och lägga på. Och se, helt plötsligt gick det att knappra lite i datorn och jo, mammografibilderna kom fram som de skulle redan i måndags. Kan du säga nåt mer? Nä det kan jag inte, ring inte oss vi ringer dig. Och sen dess har jag väntat och väntat och nu har veckan tagit slut.
Jag försöker att tänka rationellt men det är inte så lätt när luckorna är så stora. Jag vet att jag har en tumör, ok. Men jag antar att min tumör kan vara allt ifrån godartad och behandlingsbar, till en elakartad variant som kommer med metastaser överallt och en sannolik snar död – your guess is as good as mine. Och hur fan ska man kunna lägga upp nån slags mental strategi när det kan vara vilket som? Jag googlar och googlar och blir arg över att jag ska behöva googla detta! Och när dödsångesten river i bröstet så tänker jag att jag kanske överreagerar väldigt nu, de allra flesta överlever ju. Eller så underreagerar jag och borde sätta igång med att ordna upp mina affärer, ringa min revisor, föra över pengar och skriva upp lösenord. Jag vet inte vilken reaktion som är lämplig och timmarna sniglar sig fram.
Sedan hela den här karusellen började så har jag dragit en massa dåliga cancerskämt, och Wincent har inte varit road alls. När hans bil inte startade t ex så muttrade jag “det är lugnt, du kan nog snart ta över min” och sånt har inte fallit i god jord.
Men Wincent börjar komma in i matchen nu vilket gläder mig stort! Dödsångesten må ha flyttat in i vårt hus men jag ska se till att han sover lika dåligt som vi andra. Imorse så fes Wincent så räligt i vårt sovrum att jag flög upp ur sängen och flydde fältet. “Försöker du döda mig” ropade jag från badrummet och när han svarade “ja alltså jag vill inte leva utan dig så jag tänkte att vi kan lika gärna somna in tillsammans” så skrattade jag så att jag tror att grannarna vaknade. Bring it, Dödsångest. Lycka till med att knäcka Ekarnas livsglädje din jävla tönt. Du kanske kan tvinga oss att gråta men du kan inte hindra oss från att garva. /K
Jävla skitcancer. 🤬
Och vilken olidlig väntan, inte klokt ju…. 😪🤯 Inte ens ett svar innan helgen?
Kramar i massor från en av de tre
Nope, inga svar. Och jag menar såklart inte att jag hade krävt raska svar på allt MEN om det är långa väntetider så kan man kanske få en tid bokad åtminstone? Så att man har ett datum att förhålla sig till? Och försöka leva fram tills dess för då vet man att inget händer ändå förrän det datumet? Nej det hade varit för mänskligt 😉
Underbara , fantastiska, världsbästa du!
Fortsätter knäppa händerna för dig och åkarna universums alla högre makter.
Älskar dig och älskar att du tom i detta skitläge bjussar på ett gapskratt. Kramar Åza
Tack snälla Åza! Jag älskar dig också och det är så skönt att det inte bara är jag som skrattar vid “fel” tilfällen..! Och om fler visste hur befriande det är att blogga öppet om svåra saker så skulle fler göra det! Det kvittar nästan vad man går igenom, via bloggen så blir det så tydligt att man aldrig är ensam. KRAM
Skit mög. Fuckcancer.
Hoppas du får besked inom kort. Jag vet att ovissheten är jävlig. Jag hade otroligt kort period men inte roligt. Tusen tankar per sekund.
Hoppas du får en lika smidig och lycklig resa genom sjukvården som jag. Jag hade en alltigen så bra upplevelse man kan ha tror jag. Önskar dig all lycka och styrka. Kram.
Tack Hörberg! Ja det är verkligen en speciell erfarenhet detta, svårt att fatta innan man själv är där. Underbart att höra att det gick smidigt för dig! KRAM
Nä. Nä. Nä. Så läskigt besked och sedan tystnad. Det verkar ju rimligt att någon ringer upp efter någon dag och bara förklarar processen om inte annat. Det ångrar jag ofta när jag e hos doktorn, att jag glömmer fråga hur lång tid saker tar. Innan medicinen ska börja verka, innan provsvaren kommer etc.
Tack för du berättar. Skulle vilja va hos dig å fika nu. Klura ut några roliga skämt. Kram på dig. Det låter ju bisarrt just nu men jag skickar med ett: Trevlig helg ! <3
Tack för ditt stöd Åsa! Så konstigt med de där vännerna som du, som man knappt träffat IRL men som alltid finns där när livet kärvar. Jag måste säga att jag blir stolt över vår egen bransch när jag nu snurrar runt inom den offentliga vården. Så många som är rädda och oroliga för olika ingrepp hos oss, och aldrig att vi bara skjutsar ut dem. Vet inte hur många gånger jag lämnat ut mitt privata nummer och sagt till dem att ringa om de känner att oron springer iväg med dem. Någon enstaka har utnyttjat det men de flesta blir lugna bara de får veta att det finns nånstans att ringa om en fråga dyker upp. KRAM
Älskade underbara Katta, lider med dig och Wincent men det kommer att gå bra. Du finns i mina tankar.
Gunilla ❤️❤️
Tack snälla Gunilla, vi ska ses snart! Ska vi kanske dricka det där vinet då som vi alltid tjatar om?? KRAM
Finns det någon som fixar detta så är det du Katta!! 😎 sorgligt att vården är som den är och låter dig vänta på besked. Be strong Woman you are a amazon! ( not the car my dear but the Woman) 😉🙃🙂❤️❤️
Haha!! Jag är kurvig som bilen 😛 Tack för ditt stöd! KRAM
Världens finaste och bästa Katta! Jag tror att humor är bland det bästa som finns mot dödsångest. Svart humor är väldigt förlösande! Hatar cancer så jävla mycket, men det vet du redan. Jag är glad att du har Wincent, och att han har dig!
Du gör helt rätt i att vara en jobbig patient. Tyvärr är det faktiskt helt nödvändigt. Massor med kärlek! <3
Ja usch du och knattarna har verkligen fått er beskärda del och mer därtill! Massor med kärlek tillbaka Fredde <3
Hej,
Har precis som du fått reda på att de hittat en tumör i bröstet, men jag hade ett brev i brevlådan dagen efter första mammografin för att komma tillbaka 2 dagar senare och komplettera med fler bilder, ultraljud och biopsi. Redan då fick jag återbesökstid 6 dagar senare för besked och dom meddelade då att det var en tumör och jag fick operationstid 6 dagar efter det, vilket var i torsdags.
Nu är alltså skiten ute ur kroppen och jag väntar på återbesök om ca 2 veckor för att se vilken efterbehandling det kommer att bli.
Så inom knappt 3 veckors tid från första mammografin så är jag opererad.
Hoppas verkligen att du snart får besked, väntan och ovissheten är det absolut värsta!
Men vi klarar detta 💪
Stor kram till dig ❤️
Tack Malin, stor kram till dig tillbaka! Uppdatera mig gärna om efterbehandlingen! /K
Stark text, det här fixar du och på vägen tycker jag du ska fortsätta vara en jobbig patient – man kan gott kräva lite grundläggande info om hur gången kommer se ut i varje fall, det är inte mkt begärt. Nu har jag aldrig haft besök av något så räligt som cancer, men minns sjukhusbesök där läkaren försökt lugna min oro med orden “lugn, det här har jag gjort hundratals gånger” men då missat poängen att för mig var det premiär och jag vill veta vad som kommer att hända typ. Lite samma sak här, dom borde se det ur patientvinkel och kunna vara åtminstone så transparenta som möjligt. Styrkekramar till dig och Wincent.
Tack Martin! Ja alltså i mitt fall handlar det liksom inte om att jag inte tror att de vet vad de gör, jag vill bara som du skriver veta vad som händer. Jag vet inte om det är så mycket begärt..? KRAM
Katarina. Jag vet precis vad du går igenom. När jag skulle göra mammografi och kom in i väntrummet satt där fem kvinnor som stirrade på mig och tänkte: nu har han väl gått fel. Vi är ju bara 40 män om året, och ni är 8500. Bara femton procent av er avlider, medan 50% av oss män gör det. Jag började skriva veckobrev om min behandling, annars hade 300 av mina 600 facebook vänner ringt varje vecka för att höra hur det gick. Det blev som en god rehabilitering att göra detta. Varmt rekommenderbart. Jag tänker på dig! Hälsar Åzas pappa Kent.
Tack Kent! Ja alltså nu när du säger det så satt det faktiskt en man i väntrummet när jag var där och jag förstår inte varför folk måste stirra? Man vet ju faktiskt aldrig varför någon sitter i ett väntrum nånstans, det kan ju finnas en rad olika anledningar… ja jag har läst många av dina veckobrev med stor behållning, utan att veta att vi snart skulle ha cancern gemensamt..! Tack för ditt stöd! KRAM