Jag kommer ut som kroppsaktivist

Jag vet inte om det är för att jag kollade klart igår på den utmärkta dokumentären om Jane Fonda som ligger på HBO, eller om det beror på det här rabaldret om Lizzos rumpa (upplyser alldeles strax om du inte är med i loopen) men idag känner jag mig lite aktivist-aktig. Och egentligen är det ju så att om du är tjock, och visar dig bland folk, så är du aktivist vare sig du vill eller inte. Din blotta uppenbarelse är provocerande för många människor och du kan inte välja bort det. Och som tjockis har jag självklart fått höra min beskärda del av korkade kommentarer och helt ärligt så börjar jag tröttna på att folk låter munnen gå om grejer när de är pinsamt opålästa.

Jane Fonda, vilket badass! Jag kände till att hon var aktiv och kontroversiell i fredsrörelsen under Vietnam-kriget, och jag har inte missat att hon nu är aktiv i klimatrörelsen – men jag visste inte att hon varit aktiv i så många olika rörelser mellan dessa två.

Jo, Lizzo. Hon är en amerikansk sångerska/rappare/flöjtist/skådespelerska/låtskrivare och dansare. Och så är hon tjock. Men hon är inte tjock på det där självutplånande sättet som allmänheten kan tolerera, där tjockisen alltid döljer sin kropp i största möjliga mån, är väldigt ödmjuk och främst verkar tacksam över att bara få vara med. Lizzo är kaxig, hon beter sig som om hon vore smal. Hon har samma baddräktsuniform på scen som smala sångerskor har (Hur blev det så? Bagaren har bagarmössa, sotaren har svarta kläder och sångerskan har baddräkt? Jag har funderat mycket över det) och hon dansar lika ohämmat och sexigt som smala artister. Och nu har hon gått över alla gränser när hon skakat rumpan i samband med en basketmatch (hon satt alltså i publiken), och som extra grädde på moset så hade hon ett hål bak i klänningen där den stringbeklädda rumpan satt, så hon hängde liksom ut rumpan genom hålet och skakade loss framför kamerorna. Stor. Skandal. Och helt plötsligt så svämmas sociala medier över av människor som förfasas över hennes övervikt och bara måste skriva om hur dåligt det är för hennes hälsa att vara så där tjock. Som om folks upprördhet över Lizzo grundas i omtanke om henne och hur hon mår! HAHAHAHHAHAHAHAHHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAHAHA säger jag bara! Please. Det är aldrig omtanke att kommentera någons kropp i negativa ordalag på sociala medier.

“Jamen jamen det äääär ju dåligt för hälsan att vara tjock!” tänker du nu – öpp öpp öpp! Ta ett djupt andetag och sitt ner i båten. Andas. Och så lyssnar du nu på mig: det finns ingen tjock person som inte känner till det. Jag är väldigt tveksam till om det nånsin funnits någon som varit smal, och aktivt gått in för att bli tjock och tänkt att det kommer nog att göra susen för hälsan, karriären, mina hobbies och mina relationer! Det finns ingen tjock person som gått genom livet och missat budskapet att smal är bra, tjock är dåligt. Varannan vuxen svensk bantar, och närmare hälften av de som bantar har barn som är medvetna om att mamma och pappa bantar (källa Svenska Dagbladet). Det är alltså inte troligt att Lizzo sitter hemma nu och läser alla kommentarer om diabetes och hjärtproblem och ledproblem och ba “Whaat?? Är det sant?!” och nu börjar vi komma till kärnan av kroppsaktivismen, som är brett missförstådd: Den handlar nämligen inte om huruvida det är bra eller dåligt att vara tjock. Det handlar inte huruvida det är hälsosamt eller ej att vara tjock. Den “hyllar” inte fetma. Det handlar om att få finnas trots att man är tjock. Att få bada i simhallen eller på stranden utan att folk stirrar, pekar, skrattar. Att kunna äta en bit tårta på bröllop utan att andra gäster pratar om att du gjorde det så fort du vänder ryggen till. Att handla mat i affären utan att folk glor ner i vagnen för att se vad tjockisen egentligen stoppar i sig för att vara så där tjock. Att ha rätt till samma service som en smal person när du köper tjänster och varor. Att kunna gå till läkare och bli lyssnad på (det sjukaste exemplet jag hört om i Sverige var kvinnan som hade halsfluss och fick rådet att banta istället för ett recept på antibiotika, hon anmälde läkaren med framgång). Och tyvärr så lever vi en kultur som har en så stark smal norm, att när en tjock person tar plats socialt på samma sätt som en smal person, då tolkar vi det som att “hylla” eller “uppmuntra” fetma. En tjock person som inte skäms för sig anses överdriven. Att skämmas och ligga lågt är det neutrala läget, så långt har det gått. När det egentligen är hemskt att folk skäms över att visa sig offentligt, och det neutrala läget borde vara att kunna dansa eller bada eller flirta om man känner för det, oavsett storlek.

Men, men tänker du – man kan ju inte nöja sig med att vara tjock! Man måste bekämpa övervikten! Man får inte ge upp! Vi får inte acceptera övervikt! Tjaa. Vissa människor lever i kassa äktenskap hela livet, andra är tjocka hela livet, en del slutar aldrig snusa, en del fortsätter att gå till ett jobb där de vantrivs. Det är svårt som utomstående att göra något åt andras livsval. Personligen får jag behärska mig ibland för att inte ge vuxna människor oombedda råd om mobilanvändande. Dessutom är övervikt komplext. Förr trodde vi att det var energi in, energi ut. Idag vet vi att det är betydligt fler faktorer som spelar in. En rejäl övervikt kan bero på så många saker; stress, depression, övergrepp, självhat, sorg. Den kan också bero på en låg ämnesomsättning, osunda kortisolhalter, allergier, näringsbrist.  En naturligt smal person som levt med en tjockis och ätit samma mat vet också att det till stor del kan vara genetiskt. Det här med att bara titta på en tjock person och dra en massa slutsatser om hur hen lever eller mår måste fan upphöra, det är för dumt.

Så nu tar jag ett aktivt beslut att bemöta den här typen av trams när jag hör det, det är slut med att ignorera och byta ämne som varit min strategi hittills. Är du i mitt sällskap och vill prata om en tjock person för att du är så himla mån om dens hälsa – då kommer jag att hänga på! Hälsa är ju ett ämne som jag är jätteintresserad av och jag fegar inte på att t ex:

Analysera din andning. Hur mår ditt lymfsystem egentligen?

Granska dina ansiktsporer. Hur ofta dricker du alkohol? Hur ofta konsumerar du komjölkprodukter?

Den här ovanan du har när du äter ute, att alltid kommentera vad på menyn/tallriken som är nyttigt/onyttigt, var kommer den ifrån? Har du kanske en ätstörning som borde tas om hand?

Prata om din magkatarr, dina sömnproblem, din stress, en dålig relation du har – ja du fattar. Dra inte igång en diskussion om hälsa med mig om du egentligen bara vill få fram att det är dåligt att vara tjock och bra att vara smal. /K

 

16 kommentarer

  1. Väldigt bra som vanligt Katarina. Det enda jag egentligen saknar i debatten är ju sorgen, självhatet och många gånger förlust av potential för oss som är överviktiga. Då jag antar att de flesta av oss överviktiga precis som jag inte är särskilt nöjda med oss själva och man många gånger håller tillbaka sig själv för att kanske dejta, våga söka nytt jobb, uppfylla sina drömmar osv. När jag väl orkar ta tag i min kost så får jag mer energi, jag blir gladare och jag blir ju mer nöjd med mig själv. Och jag vill ju absolut inte se ut som nån hemsk Victoria Secret modell (huvva!) utan trivs ju med att vara stark och kurvig. Men jag tycker alla är värda att få trivas med sig själva om du förstår vad jag menar. Och alla har inte den kärleken till sina kroppar som Lizzo har.

    1. Tack Maria! Riksförbundet HOBS vittnar om att överviktiga barn ofta mår psykiskt dåligt, men när de går ner i vikt så mår de inte psykiskt bättre utan snarare sämre. Vad är då hönan och vad är ägget? Är det kanske så att de är feta för att de mår dåligt, snarare än att de mår dåligt för att de är feta? Jag har inga synpunkter på att någon bantar men jag tycker att alla som märker en markant skillnad i psykiskt mående beroende av siffran på vågen, förtjänar en paus för att reflektera över vad det är som egentligen ligger bakom självhatet. Är det verkligen bara de där kilona som är boven i dramat? (pratar allmänt nu, inte om dig)

    1. Tack Åsa! Det var lite klurigt och jag fick sitta med inlägget ett tag för att minska risken för missförstånd!

  2. Håller med fullständigt Katarina, en erfarenhet som jag har genom hela livet. Kommentarer som ”Vad snygg du har blivit” när man gått ner några kilon. Vadå blivit??? Menar du att jag var ful innan eller?? Om den kommentaren kommer idag har jag tillräckligt med skinn på näsan för att säga ifrån…både för min men även för alla andra vackra människor, tjocka, smala, långa, korta, you name it! Som du säger hälsan sitter inte alltid i formen. Kram 🥰

    1. Många människor med ätstörningar vittnar om att en av utmaningarna med att bli frisk, är att så fort de tar ett återfall och börjar svälta sig/spy så haglar komplimangerna från omgivningen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *