Idag högg det till ordentligt i hjärteroten när facebook påminde mig om att för ett år sen, ja då var jag i Tokyo på semester och levde livets glada dagar. Jag hade aldrig varit i Japan förut och fullkomligt förälskade mig i Tokyo och människorna som bor där..! Jag har tidigare i mitt liv mött japaner som menar att Sverige och Japan är väldigt kompatibla på många sätt, och jag håller med. Jag trivdes som fisken i vattnet!

I Japan så ger det såklart, precis som överallt annars, hög status att ha pengar eller att vara normsnygg osv. Men de har också en kultur där något av det som smäller absolut högst – är att vara respektfull. De är liksom befriade från “coolhets-kulturen” eller hur jag ska uttrycka det. Det är eftersträvansvärt att bry sig, att vara hövlig, försiktig, hänsynsfull. Jag kände att jag blev väldigt snäll av att vara där, eftersom alla andra var så snälla mot mig.

Vi åkte till Tokyo med vänner för att kolla på rugby-VM, och jag hade såklart lite förutfattade meningar innan jag åkte hemifrån. Flera hade sagt att jag kommer säkert inte att vara välkommen överallt på restauranger osv eftersom jag har tatueringar som är svåra att dölja, och tatueringar är starkt förknippat med organiserad brottslighet i Japan. Det visade sig inte vara något problem, gissningsvis för att jag uppenbarligen var en turist, och så brukar jag också försöka att inte se sjavig ut när jag semestrar utomlands. Jag upplever att man kommer långt med att vara hel och ren och proper. I Tokyo såg jag inte många européer alls, men de var tyvärr lätta att spotta eftersom de såg sjavigast ut av alla. Lite trist faktiskt. Visst är det skönt att klä sig bekvämt men ibland tycker jag verkligen att vi har dragit det där ett steg för långt. Sen var det lite kul för jag kommenterade att ingen verkar bry sig om mina tatueringar, men då sa Wincent att jo, många tittar och pekar – men alla var så diskreta att jag själv aldrig såg det. Det är klass!

De japanska mytomspunna toaletterna levde verkligen upp till sitt rykte och jag såg inte en enda toalett som inte hade en massa fancy funktioner. Det billigaste och enklaste lunchhaket hade liknande panel. Och helt ärligt, varför har inte alla i-länder såna här toaletter? Med uppvärmd sits, som kan spela musik om man vill prutta lite utan att alla hör, där du kan välja att spola varmt vatten fram eller bak när du är klar och en massa annat. VARFÖR? Det kändes fattigt att komma hem när man vant sig vid detta kan jag säga. Vi kan väl åtminstone ta tillbaka bidén??

Några minuters promenad från hotellet hade vi den här vackra parken:

Vi träffade de här flotta herrarna i parken, och det tog lite tid att få dem att förstå att jag ville ta kort på dem. 

När du tar fram kameran i Tokyo så flyttar nämligen människor omedelbart på sig för de vill inte vara i vägen. Men jag ville alltså ta kort på dem för jag tyckte att de var så stylish! Sen var de så söta för när jag tagit kort på dem, då ville de ta kort på oss. Det var så uppenbart att de bara var artiga och ville visa intresse tillbaka men vi poserade såklart för dem!

Rätt som det var så fick jag en stark känsla av att vara iakttagen när jag gick där och glodde på blommor och spännande insekter, och jag hade inte fel.

Här är vi på plats inför rugbymatch!

Vi åkte tunnelbana och tåg till arenan, och som allt annat så är kollektivtrafiken välorganiserad, även om det såklart märktes att många som nyttjade den kring rugby-VM inte var japaner… det är t ex förbjudet att springa i tunnelbanan, och det finns pilar på golvet som visar var du ska gå beroende på vart du är på väg, så att det flyter på så smidigt som möjligt när många människor reser samtidigt. Tåget var för övrigt en märklig upplevelse för oss svenskar, det avgick på minuten från alla stationer och med risk för att låta bitter så är vi ju inte riktigt vana vid det. Det fanns också ett antal minuters marginal på varje station, gissningsvis baserat på statistik kring hur många som brukar kliva av eller på just där.

Sen finns det såklart mycket shopping i Tokyo, som i alla världsstäder. Mitt bästa köp var fräsiga sneakers, och om jag hade gjort lite research i förväg så hade jag kunnat gå loss på hudvård och smink men jag orkade inte sätta mig in i det, asiatisk hudvård är en hel vetenskap.

Någon som däremot hade energi att ta sig till stadsdelen “Guitar city” för att shoppa, ja alltså en hel stadsdel med endast gitarrer, var såklart Wincent. Om jag inte hade tagit med honom hem igen så hade han säkert suttit där än idag.

Och när jag var i Tokyo så var jag lika insnöad på Maria Borelius böcker om att leva antiinflammatoriskt, som jag är nu. Jag hade läst om hennes resa till Okinawa, där människor är friska länge, lever länge, och har en mycket god livskvalitet långt upp i ålder. En av de saker som hon fick att äta när hon besökte Okinawa, var “bitter gourd”, eller bittergurka på svenska. Det är en grönsak som bl a sänker blodsockret och den är en stapelvara i traditionell kost på Okinawa. Eftersom Wincent har diabetes så läste jag såklart om denna grönsak med stort intresse, och blev väldigt upphetsad när jag såg den här restaurangen:

Till min stora glädje så hade de en meny på engelska (det var inte så många ställen som hade, de flesta kör med japansk text och bilder på maten) och tadaa – bitter gourd! Så spännande!

Jag hyser definitivt en längtan att åka tillbaka. Jag minns när vi satt på en uteservering och drack kaffe, och helt plötsligt kände vi att det luktade rök. Min kompis Andy skulle bara se var röken kom ifrån, så han vände sig om och konstaterade att någon tänt en cigarett – och ingen av oss hade något emot det. Men så fort Andy vände sig om så fimpade mannen sin nytända cigarett direkt. Hela tiden denna hänsyn och det var så fint. “Och fast vägen verkar lång så ska jag gå med lätta steg, så sayonara, nu är jag på väg!” /K