Eddie och Errol och Volvo

Jag är som så många andra uppvuxen med Eddie Meduza (Errol Norstedt), jag har aldrig varit nåt jättefan men han har liksom alltid funnits med nånstans ute i periferin. Däremot så har jag inte vetat så mycket om honom förrän nu när jag läst Börge Lundgrens utmärkta biografi “Bara man é fantastisk” som utkom 2015. Många som stod Errol nära har bidragit till boken, inte minst hans syster Maritza.

Och alltså, jag visste att han var mobbad i skolan när han växte upp, men jag hade ingen aning om vilka fruktansvärda hemförhållanden han hade. Jag har alltid tänkt att han inte var som alla andra men med facit i hand så känns han ju otroligt välanpassad med tanke på omständigheterna. Idag hade barnen omhändertagits av myndigheter tvärt och det är bitvis plågsam läsning.

Men sen lyfter det lite när framgångarna kommer, och jag skrattar högt när Errols kompis fakiren förklarar för Errol att man absolut inte ska bjuda kvinnor på rom eftersom “jag bjöd en kvinna på rom en gång och hon började ta långa steg och slå näven i bordet som en karl!”. Errol själv är verkligen inte det enda originalet i umgängeskretsen, kaka söker maka antar jag.

Som alltid när någon är så extremt produktiv och kreativ som Errol var, så är väldigt mycket av det han gjorde jättekul och mycket är rent skräp (tycker jag). Han formligen spottade ur sig olika karaktärer, sketcher, låtar, monologer. Det är möjligt att han hittade på allt, men tyvärr så misstänker jag att en del av hans galna karaktärer bygger på riktiga personer som fanns i hans närhet när han var liten och då fastnar skrattet lite i halsen. Ibland är karaktärerna riktigt obehagliga och det svider i hjärtat när jag inser att åtminstone en del av allt han gjorde kanske var hans sätt att bearbeta olika trauman. Vem vet?

Trots att boken inte hymlar med hans brister så tycker jag ändå att Errol Norstedt verkar ha varit en väldigt sympatisk person och det är sorgligt att han dog i förtid 2002, med en kropp märkt av alkoholism, endast 54 år gammal. Det enda som skaver lite för mig var hans totala oförmåga att hantera att bli ratad, han klarade verkligen inte att få nobben eller att någon kritiker inte gillade det han gjorde, och det där är en egenskap som jag har otroligt svårt för. Och nu måste jag verkligen understryka att Errol absolut inte var våldsam på något sätt, men jag associerar just den egenskapen med de män som slår ihjäl kvinnor. Var tredje vecka så blir en kvinna ihjälslagen i Sverige i snitt, och nästan alltid av en man som fått nobben och som inte kan hantera det. Och som sagt, Errol var väldigt snäll och inte alls våldsam och ska inte blandas ihop med de män som dödar kvinnor, men jag funderar lite över hur tankegångarna gick när t ex en recensent sågade något han gjort och han blev sådär jättearg och jättebitter. Hur kan man räkna så kallt med att alla andra ska gilla det man gör? Det är väl ingens självklara rättighet att vara populär?

Så de senaste dagarna har jag lyssnat på en del Eddie Meduza-låtar som jag rotat fram på Spotify (Wincent hann bli orolig innan jag förklarade att jag precis läst boken) och jag kan konstatera att “Volvo” är min bästa Eddie-låt. Dels så tycker jag nästan att texten är ännu roligare nu än när jag var liten (samma bil och samma bonnafaaaaaan!) men nu kan jag också uppskatta svänget i den, det är lite bluegrass-känsla (tänk Mule skinner blues á la Dolly Parton) och bandet spelar svinbra. Eddie Meduza är definitivt med i historieböckerna för att stanna. /K

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *