Runar gör mig snäll

För ett tag sen så kommunicerade Carola via sina sociala medier att hon tyckte att det kändes jättejobbigt att hennes exman Runar Sögaard skulle släppa en bok eftersom hon visste att han hade skrivit om henne i den. Och helt ärligt så har jag full förståelse för det – jag hade inte velat att min exman skrev en bok om mig och jag hade inte velat ha Runar Sögaard som exman. Men jag känner samtidigt att det är svårt att ha en starkt negativ åsikt om en bok som jag inte läst, så i samma anda som jag läste Kajsa Ekis Ekmans bok “Om könets existens” så har jag nu tagit mig igenom Runars bok.

Bild skamlöst stulen från Aftonbladet.

Och faktum är att särdeles motbjudande ter han inte sig i bokform. Visst har han en del egenskaper som jag absolut inte uppskattar, t ex inställningen att regler gäller andra men inte honom. Det som han kallar “spontanitet” kallar jag en mycket dålig impulskontroll som inte klär en vuxen man, osv. Men han skriver många kloka saker också. Jag tycker egentligen inte att det är så flott att nämna Carola alls eftersom alla vet vem hon är, men han skriver inte elakt eller snaskigt, tvärtom skulle jag säga. Enligt honom var det hans fel att äktenskapet gick i kras, och han förbannar sin manliga stolthet som förbjöd honom att följa med till parterapi när frun föreslog det. Han skriver många fina saker om bägge sina exfruar och jag gissar att han tänkt mycket på barnen när han skrivit, att han ska kunna stå för boken inför dem.

Någon som däremot får storstryk i boken är Ulf Ekman. Ja inte bara Ulf Ekman, alla andliga ledare som enligt Runar får hybris och gör sig själva viktiga utan självrannsakan. Han tycker inte att någon andlig ledare har mandat att bestämma över andras liv, och han skriver att han skäms aldrig för att vara kristen men han skäms ofta för andra kristna – något jag definitivt kan relatera till! Jag blir rent paff när han skriver att “ingen, absolut ingen har rätt att döma någon som väljer att göra en abort” eftersom mina fördomar mot kristna med frikyrkobakgrund är starka på den punkten. Något som känns väldigt fräscht är hans totala brist på beröringsskräck, den ligger ju annars som en våt filt över alla offentliga samtal numera. Runar är inte rädd för att kopplas ihop med någon oavsett rykte, han bestämmer själv vem han gillar och inte, och han behöver inte uppskatta precis ALLT med någon för att synas ihop med den personen. Bokens fokus ligger definitivt på misslyckanden och vikten av att kunna både ge och ta emot förlåtelse. Och till min stora förvåning så blev jag nog lite snällare av att läsa den. /K

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *