Godkväll, jag önskar att jag hade lite roligare nyheter än att jag ska opereras imorgon för tredje gången. De behöver ta fler lymfkörtlar för att verkligen vara säkra på vilken behandling som blir bäst framledes. Det är ingen jätteviktig grej på kort sikt men på lång sikt kan det göra stor skillnad och de vill ha både livrem och hängslen vilket jag förstår och uppskattar. Min kontaktsköterska förklarade att de hade inte gjort så här om jag varit 65 för då hade risken för återfall varit så liten, men eftersom jag bara är 44 så kan cancern hinna tillbaka om de inte skrämmer iväg den på rätt sätt.

Och varning för gnäll, här kommer det: jag är så jävla TRÖTT på detta nu. Jag är knappt arg eller ledsen idag, jag är bara uttråkad så in i märgen. Jag har inte ens läkt efter förra operationen och nu ska jag sövas igen! Jag har så mycket som jag vill och behöver göra både hemma och på jobbet, men jag bara hasar runt här hemma och kan inte lyfta tungt, kan inte lyfta armen, kan inte sova på mage eller på sidan. Jag får inte träna, inte köra bil, inte dricka alkohol och absolut inte bli sjuk. Och eftersom mitt immunförsvar redan är hårt belastat av de två föregående operationerna så törs jag inte träffa nån heller som skulle kunna muntra upp mig för jag är säkerligen väldigt mottaglig för virus, och om jag blir sjuk så ställs operationen in. Och så blir det ny vecka efter operationen med ny häst-antibiotika och en mage som är paj. Har jag glömt nåt? Jo eftersom jag inte kunnat röra mig ordentligt sen 10 januari så är min kropp ett ras, jag kan inte varken böja mig eller sträcka mig i duschen. Jag som är van vid att skrubba och smörja och raka och fila ser nu ut som nån som är principiellt emot grejer som luktar gott eller nåt. Bara att tvätta håret är en utmaning när man bara kan använda en hand och nu har jag haft det såhär i mer än två månader. JAG HAR TRÖTTNAT.

Något som piggar upp dock, är att få post – ett trevligt sätt att hålla kontakt när man inte kan ses. Det här söta paketet landade i brevlådan i veckan:

Stort tack för det! Jag älskar te. Fun fact; Veronica var den sista (förutom Wincent såklart) som såg mina bröst i livet innan doktorn skar av ett, det var när jag badade näck i hennes badtunna. Det visste vi såklart inte då. Livet är konstigt.

Och på tal om naket, idag när jag satt och kollade på dokumentären om Chippendales så såg jag plötsligt något stort och hårigt i periferin och det var Wincent som krängt på sig de här och kom ut och dansade lite för mig:

En annan grej som är jobbig med morgondagens operation är att med den så finns det risk att jag får lymfödem. Det är ett kroniskt, smärtsamt och allmänt irriterande tillstånd att dras med men den risken går inte att komma runt. Jag vet inte om det märks direkt isåfall när jag vaknat ur narkosen eller om det kommer att ta tid innan jag vet om jag fått det eller inte. Jag sa till Wincent att det känns sorgligt för det blir isåfall den första permanenta skadan som min cancer ger mig. Han höjde på ögonbrynen med tanke på att jag redan opererat bort ett bröst. Men jag känner att huruvida jag har bröst eller ej kommer inte att störa mig i vardagen på sikt, som ett lymfödem skulle göra. Så håll tummarna för att jag slipper det! /K