Nu pallar jag inte fler känslostormar – GLAD PÅSK!

Hej på er, jag har fått så många meddelanden på messenger den senaste veckan att jag kände att det var lika bra att uppdatera bloggen istället! Och som vanligt är jag väldigt tacksam över att så många bryr sig och tänker på mig trots att jag numera är lite dålig på att svara. Många gånger så handlar det inte om brist på varken tid eller energi utan mer om att jag själv vill styra lite när jag ska tänka på min cancer och inte ge den obegränsat med utrymme i mitt liv.

Efter tre operationer på tio veckor så fick jag äntligen komma vidare från operationssalen till onkologen, all cancer är bortopererad nu. Jag visste sedan tidigare att cellgifter troligen inte var ett alternativ för att hålla cancern borta i mitt fall, men att de kunde vara sugna på att strålbehandla mig. Något som jag i min tur inte var så sugen på… än så länge har det inte dykt upp något lymfödem på min stackars arm, men oj vad trasig den är när det numera fattas 21 lymfkörtlar. Jag är faktiskt helt fascinerad av hur ett så litet ingrepp kan göra så stor skada. Ta bort en bröstkörtel på över ett kilo? Visst, du är öm och stel efteråt på en stor yta och det tar tid att återhämta sig, men det är uppenbart att kroppen inte störs nämnvärt över den förlusten. Men ta bort 21 pyttesmå körtlar i armhålan och hela armen är i uppror..!

Det här är alltså entrén till bl a fysioterapin på Växjö Centrallasarett, något jag finner otroligt komiskt. Som tur väl är så speglar den inte min fysioterapeut på något sätt, hon förtjänar egentligen ett mycket bättre öde än ett behandlingsrum i källaren om du frågar mig.

Jag har smärtsensationer av olika slag som kommer sig av nervskador och det går inte att säga hur mycket av det som blir permanent, men andra patienter säger att det är lika bra att jag vänjer mig. Och om man strålar på samma område så blir det betydligt värre än vad det redan är, vilket skrämmer mig. Läkarna menar att de vill göra vad de kan för att hålla cancern borta så länge som möjligt eftersom jag är så ung, men själv känner jag att jag vill nog vara rädd om min kropp rent allmänt just eftersom jag är så ung. Jag vill såklart inte att cancern kommer tillbaka men jag vill också ha två fungerande armar. Snacka om pest eller kolera…

Men så kom jag till onkologen i måndags, och det första han säger är att strålning är inget alternativ för mig. Istället så börjar han prata om cellgifter… mitt hjärta sjönk som en sten. Hela tiden har jag fått höra att det troligen inte kommer att bli aktuellt i mitt fall så jag kan ärligt säga att jag helt hade uteslutit det mentalt. Men så börjar han fiska lite efter vad som sagts tidigare under min behandling, nästan lite som att han ville fråga “vad har du hört?” och jag sa som det var, att jag trodde att vi skulle diskutera strålning och att cellgifter inte var något alternativ för mig. Och att jag inte var så sugen på strålning så min plan var att snacka mig ur det, hehe. Han pratade vidare om risken för återfall i just mitt fall, och på vilket sätt en cellgiftsbehandling skulle minska den risken. I mina öron så lät det som en liten risk för återfall rent generellt, och att cellgifter skulle ytterligare minska den risken högst marginellt. Oavsett vad vi gör så kommer ju inte risken att försvinna helt ändå. Jag tog mod till mig och sa att vet du, jag är beredd att skippa cellgifter och ta den risken. Jag vill inte att cancern kommer tillbaka givetvis, men jag vill inte heller dra på mig behandlingsskador när den positiva effekten av cellgifter är så liten. Och – det visade sig att han höll med mig! Han ville nog bara hålla sig neutral tills han fått veta hur jag själv tänkte och kände. Han sa att han tyckte att jag resonerade väldigt klokt, och även om jag är stor flicka och kan tänka själv så var det såklart skönt att han bekräftade hur jag resonerade. Han berättade att många av hans patienter är så livrädda för återfall att de gör vad som helst för att minska risken bara nån promille, och jag tänkte att många av de där patienterna är någons mamma och då kanske man tänker annorlunda. Själv så tyckte jag att siffrorna talade sitt tydliga språk, och då är jag verkligen ingen gambler rent allmänt. Spiken i kistan för cellgifter var när onkologen använde mitt favoritargument i såna här diskussioner; han sa att om jag vore hans fru så skulle han inte vilja att jag genomgick cellgiftsbehandling. Jag älskar såna argument eftersom då handlar det inte bara om statistik och siffror, utan om den magkänsla jag anar att han utvecklat under sina decennier som onkolog. Så vi bestämde att vi skippar strålning och cellgifter, och går direkt på hormonbehandling istället. Det innebär att jag ska äta tabletter i minst fem år (troligen tio) för att hålla nere östrogenet i min kropp. De kan många gånger ge ganska tuffa biverkningar men jag lovade dyrt och heligt att kämpa på med dem oavsett, nu när jag lyckats ducka för både strålning och cellgifter.

Så jag hämtade ut mina tabletter, Wincent och jag korkade upp champagnen och vi hade svårt att fatta att jag liksom tagit examen från sjukhuset och nu kommer att få sköta mig själv.

Vi firade med ett stopp i solskenet på Bröd & Sovels uteservering.

Och så lyxade jag till det med nya löparskor!

Kändes som ett lämpligt lyxinköp för att fira min goda hälsa!

Vi vaknade i tisdags med smajl från öra till öra och jag kände mig som att jag vunnit på världens bästa lotto. Men så kom onsdagen och plötsligt så hade jag ett missat samtal, och jag såg på numret att det var från sjukhuset. Helvete helvete helvete. Vad har de hittat nu bland alla mina prover?  Min cancer har ju tyvärr inte bjudit på annat än överraskningar hittills, vad fan har den nu hittat på? En läkare från onkologen som jag inte kände till, hade pratat in ett meddelande på mitt mobilsvar. Hon sa att hon skulle vilja prata med mig om ett par saker snarast, och att hon strax skulle ringa igen. Jag kan inte beskriva hur snabbt ångesten slog till, från att vara hur bekymmersfri som helst så satt jag illamående och stirrade på telefonen och väntade på att den skulle ringa igen. Men det gjorde den inte. När jag insåg att hon måste glömt att ringa upp igen så var onkologavdelningen stängd för dagen. Jag var RASANDE. Hur kan man göra så när man jobbar med cancerpatienter?? Wincent och jag bara satt i soffan som bedövade och lättnaden vi känt var som bortblåst. Jag sov oroligt och ringde till sjukhuset så fort de öppnade dagen efter. Då hade ju såklart läkaren som ringt mig gått på påskledighet, och ingen kunde klura ut varför hon ringt mig eller vad hon velat prata med mig om. Men sköterskan som tog emot mitt samtal hörde paniken i min röst och fattade läget direkt. Hon sa att hon ska jaga rätt på läkaren, och lade på. Och det tog inte många minuter innan läkaren ringde upp, och hon var så ångerfull att ilskan rann av mig och jag ville bara veta varför hon ringt mig. Då visade det sig att på samma sätt som jag blivit erbjuden cellgiftsbehandling, så ville hon vara noga med att om jag ville bli strålad så kan de absolut ta upp det för diskussion igen. Så det var verkligen i all välmening som hon hade ringt, för att jag inte skulle missa någon möjlighet. Jag tackade återigen nej och vi önskade varandra en Glad Påsk. Och nu är det väl ändå det, va? Ingen cancer, inget lymfödem, ingen strålning och inga cellgifter. GLAD PÅSK! /K

 

 

9 kommentarer

  1. Jag önskar dig så mycket välförtjänt sinnesro och även flera glas champagne dennn storhelg. Glad Påsk bästa K💛💛💛

  2. Underbara Katarina vad du (och även Vincent)får gå igenom! Ibland undrar man om läkare och deras anhöriga aldrig drabbas av sjukdomar och väntan på besked av sjukvården……då kanske dom tänkt efter före när det gäller behandlingen av patienterna….Så superskönt att du slipper strålning o cellgifter och att du i talande stund kan kalla dig cancerfri! Håller tummarna för att du ska kunna säga så för all framtid. Många varma kramar/Sylvia

  3. Glad Påsk finaste Katta! Glad för din skull, och kan verkligen känna din ångest och din lättnad när jag läser! <3

  4. Glad Påsk Katta önskar dig frid och ro och tid för återhämtning
    Du är i mina tankar, bamsekramar. ❤️❤️

  5. Jag hoppas att din påsk har varit underbar min Puma❤️🐣
    Det var en jobbig men samtidigt positiv läsning …sådär när man slutar andas nästan du vet.
    Du är så grym i hur du tänker och resonerar och orkar dela med dej av allt❤️ kärlek i massor till dej🥰

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *