Idag begravs Waldo Zapata

Idag begravs Waldo Zapata. Han var en av Sveriges största inom kampsport och han blev 46 år gammal. Givetvis dog han av cancer, denna tjatiga och tröttsamma cancer som mest känns som nån objuden gäst som vägrar gå hem.

Jag kände inte Waldo särskilt väl personligen, vi har varit på samma fest och så vid flera tillfällen för vi hade gemensamma vänner, men främst så kände jag honom som instruktör då jag tränat för honom. Dels när han varit på besök här i Växjö på Växjö Titans, men också på MMA Camp och på hans klubb i Stockholm. Ändå är jag helt knäckt över hans död, som om jag kände honom väl. Vi behandlades ju för cancer samtidigt och han har ofta varit i mina tankar. Han var en sån briljant pedagog och oerhört kunnig. Jag vet att det är sånt man säger när folk dör, men Waldo var verkligen något alldeles extra och mina tankar går såklart främst till hans fru Louise och deras barn som nu måste leva vidare utan honom. Han hade en väldigt speciell blick som inte missade något, och jag misstänker att han kommer att lämna gapande hål efter sig i ett antal olika sammanhang.

Waldo tillsammans med Växjö Titans ordförande Ulf Elm, detta är ett gammalt foto från när Uffe tog svart bälte i BJJ som jag hittade på nätet. Uffe och Waldo och deras respektive familjer var/är väldigt tajta och mitt hjärta blöder för Uffe som nu tvingas kampsporta vidare utan sin ständige parhäst Waldo.

Det jag själv tänker främst på när jag tänker på Waldo har dock inte med träning att göra alls faktiskt, jag tänker först och främst på hur jävla rolig han var. Han har berättat så många roliga anekdoter som tyvärr inte är lämpade för en offentlig blogg, hehe. En del av Waldos anekdoter har blivit klassiker i vårt hushåll och när Wincent t ex säger “jag kände mig som Waldo när han öppnade sin julklapp” så vet jag precis vad han menar och vi garvar. Men som sagt, de är svåra att återberätta på ett sätt som gör dem rättvisa. Däremot kan jag bjuda på ett träningsminne som jag håller kärt:

Jag tror att detta utspelade sig vid nåt av alla tillfällen när Waldo var nere i Växjö för att hålla seminarium, och vi tränade både på lördagen och söndagen. När lördagen var slut så gjorde vi en sista grej tillsammans innan vi sa hejdå för dagen, vi ställde oss på händer mot en vägg och kollade vem som kunde stå kvar längst. Många av deltagarna var duktiga fighters som gärna ville visa vad de gick för inför Waldo, jag hade således fått fett med stryk hela dagen och var helt ärligt lite nedtryckt i skorna. Jag gick upp på händer som de andra medan jag mest av allt längtade efter en dusch och något att äta. Men så började de andra trilla ner, en efter en. Till slut var det bara jag och de värsta fysmonstren kvar, och de började också ge upp. Till slut stod jag ensam kvar och Waldo sa till mig att det räcker, du kan komma ner på fötter nu. Alla såg ut som fågelholkar och det var tydligt att mitt utseende inte rimmade med deras bild av styrka. Någon frågade upprört om jag ofta står på händer, och jag svarade sanningsenligt nej. Ni som var med minns hur särskilt en av killarna såg ut som att han skulle börja gråta. Hur fan är det möjligt, muttrade någon i riktning mot Waldo som såg mycket munter ut. Jo det ska jag förklara för er, sa han. Den här typen av statiska övningar kräver en viss typ av mental styrka, det räcker inte att bara ha muskler. Du kan inte fly och du kan inte lindra plågan utan du måste kunna vila i smärtan. Och så frågade han mig, inför gruppen, om jag ofta mediterade eller bad. Ja, sa jag, jag ber varje dag. Och där har ni förmodligen svaret, sa Waldo. Hon har byggt upp en mental råstyrka helt enkelt, i kombo med en stark rygg. Och så skrattade han hjärtligt, helt utan hänsyn till de unga män med åttapack och svällande muskler vars stolthet just fått sig en knäck av att förlora mot knubbisen i en fysutmaning, dessutom inför självaste Waldo Zapata. Och dagen efter så fick jag för mig att jag bemöttes på ett lite annorlunda sätt av de andra deltagarna. Jag fick fortfarande fett med stryk, men på söndagen så gavs jag mer utrymme att testa saker när vi sparrade, och jag kände mig lite mindre som en mänsklig slagpåse. Och nu kommer jag ju aldrig att få veta säkert, men jag har alltid misstänkt att Waldo gjorde en stor affär av min högst ointressanta lilla bedrift, för att han såg att jag behövde det. Och kanske för att några av de där killarna behövde det också. Inget gick nämligen Waldo förbi och idag är en sorgens dag. /K

 

 

 

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *