Hej på er, bättre sent än aldrig och nu ska ni få veta vad jag åt på min enda frukost i Gdansk trots att det nu är ett antal dagar sen jag kom hem därifrån. Det är lite kaosartat här hemma vilket påverkar bloggandet, och jag ska strax förklara varför.

Wincent var helt lyrisk över frukostkorvarna som serverades på det här stället så han beställde in såna vid sidan av sin frukost, kanske de godaste som nånsin recenserats i Chorizobladet! De smakade lite som isterband fast ändå inte, de var rökiga och smakade grillat.

Efter frukosten så var det dags att packa och göra oss redo för avfärd till flygplatsen. Samme trevliga chaufför hämtade oss vid dörren precis där han lämnade oss när vi anlände. Så skönt att inte behöva stressa om sånt!

Sen när vi kom hem så hade vi en ynka, lugn kväll där vi fick sova i egen säng och röra oss fritt i vårt eget hus. Men dagen efter dök hantverkare upp i ottan för att renovera vårt badrum så då var friden över! Vi har dessutom bara en toalett så vi kan inte bo hemma när detta görs och har fått flytta in hos mamma, som turligt nog sitter husvakt åt en tredje part så vi är åtminstone inte i vägen för henne för hon är inte hemma… men ni fattar nog hur kul detta är för mig som bott i resväska sen maj. Inte alls!

Något som känns bra i röran är dock att det är Bergmans VVS som utför alltihop. Lasse Bergman känner både Wincent och mig sen tidigare, och snickaren bor några hus bort från oss. Det känns tryggt på alla sätt. Och när de dök upp för att börja riva så var grabbarna på gott humör och skrattade mycket, vilket också kändes bra. Man vill ju ha ett arbetslag som trivs ihop, eller hur? Jag är helt säker på att det blir finare badrum av det. Däremot kändes det inte konstruktivt för mina stressnivåer att stanna och se på när de rev ut alltihop så jag flydde fältet.  De drog igång med en jäkla fart så medan jag packade min väska så hann de med en hel del:

Eftersom vi bodde i Familjen Brennanders lägenhet när vi var i Gdansk så blev det naturligt att de fanns i mina tankar under vistelsen. Mamma Brennander är ju numera dement, något som barnen Åza och Fredrik berättar så öppet och fint om i sin podd “Snyggbrorsan & Supersyrran” (som du hittar på Spotify). Jag väntade mig faktiskt att de skulle få en del skit för att de “hänger ut” sin mamma i podden, men vad jag sett har reaktionerna varit överväldigande positiva. Jag tror helt enkelt att vi som samhälle är mogna för att bryta stigmat kring demens, som ofta kommer med skam för de anhöriga och en ständig känsla av att inte räcka till. Sen är ju demens så konstigt på det viset att den personen som är sjuk är hos en, fast ändå inte. Sist jag träffade på mamma Brennander var när jag var nånstans och sjöng, och hon var där och lyssnade tillsammans med personal från det boende som hon numera bor på. Efter konserten kom hon fram till mig och jag tyckte att det var så roligt att se henne, men så fort hon öppnade munnen så insåg jag att hon hade ingen aning om vem jag var. Hon minns fortfarande alla som hon en gång känt väl, men jag var som hennes dotters kompis mer en bekantskap och hann uppenbarligen inte fastna i minnet. Hon sa att hon tyckte att jag sjöng så bra, och att det varit en sån njutning att lyssna på. Jag blev helt gråtfärdig för det kändes så sorgligt. Jag ville liksom säga, “Men det är ju jag! Du känner ju mig!” men jag fattade att det såklart var meningslöst så jag bara tackade för de fina orden och sa vad jag sagt till vilken främling som helst. Samtidigt så var det härligt att se att trots att hon inte längre är sig själv, så är ändå vissa bitar kvar. Det är långt ifrån alla som kommer fram efter en konsert för att tala om hur bra de tyckte att det var, men det är typiskt den generösa mamman Brennander och tydligen kan inte ens demens rå på just den biten av hennes personlighet. En liten seger tycker jag. /K