Varför Paris Hilton är en hjälte och de flesta päron gör nog sitt bästa

Vad vet du egentligen om Paris Hilton? Jag visste inte så mycket innan jag såg filmen “This is Paris” som nu är släppt på Youtube. Jag visste att hon är barnbarn till hotellmagnaten Conrad Hilton som grundade hotellkedjan Hilton, och jag visste att hon är en väldigt framgångsrik affärskvinna med ett antal olika bolag och uppdrag, och jag visste att hon jobbar väldigt mycket. Det sistnämnda har jag koll på eftersom jag följer henne på instagram och shit vilket schema hon har, år ut och år in. Hon är ständigt på resande fot och något som är väldigt charmigt är hennes kontakt med sina fans, precis som Taylor Swift så lägger hon mycket tid på att umgås med dem. Om någon rest 30 timmar för att se en skymt av henne när hon checkar in på sitt hotell så kan hon liksom säga “du måste vara jättetrött och hungrig” och bjuda med den stackarn på middag.

Sen har jag såklart ibland tänkt att, har hon liksom inga kompisar? Ingen familj? Alltså, hon fyller snart 40 och det måste vara svårt att skapa meningsfulla relationer när man aldrig är på samma plats mer än ett par dar. Jag har också fått känslan av att hon aldrig riktigt blivit vuxen. I den här filmen är det mycket som klarnar och om du inte vill bli spoilad så ska du sluta läsa här!

Helt OT men jag har alltid tyckt att hon är så jäsikens grann!

Kort resumé av filmen; det visar sig att när Paris Hilton var tonåring, så var hon ett riktigt wild child och föräldrarna var väldigt oroliga för henne. Hon var ett kändisbarn i LA med falskleg som älskade att gå på klubbar hela nätterna, och folk stod såklart på kö för att utnyttja hennes kändisstatus på olika sätt. Föräldrarna klarade inte att hantera henne, och de var rädda för att hon skulle fastna i droger, ta en överdos, bli våldtagen, kidnappad mot lösen, mördad. De fattade då det korkade beslutet att skicka henne till en sån där galen “skola” där de knäcker barnen till lydnad. De här skolorna ligger av praktiska skäl i de amerikanska stater där barnaga är tillåtet. Hela upplägget går ut på att barnen ska må så dåligt så att de längtar hem och inser hur bra de har det där hemma och aldrig vara olydiga igen. Ja alltså, det är nog inte så skolorna säljer in sitt koncept utan det är min egen formulering.

På de här skolorna så får barnen stryk, de tvingas ta lugnande medicin, de blir isolerade om de missköter sig, de blir tvångsmatade om de inte äter, ja det är det ena övergreppet efter det andra. Och föräldrarna har ingen insyn, skolorna menar att föräldrarna måste lita på deras “expertis” och om barnen skvallrar om vad som händer på skolan så säger skolan bara att de ljuger, och straffar barnen för att de berättat. Och tyvärr så har ju barnen redan ljugit väldigt mycket för sina föräldrar innan de blir bortskickade så föräldrarna tror dem inte alltid även om de vågar skvallra.

Men nu som första offentliga person, steppar Paris upp och berättar om hur skolan påverkat henne. Under hashtaggen #breakcodesilence hittar du nu på instagram en massa överlevare som poserar med skyltar där det står namnet på skolan, och vilka problem som skapades för dem där.

Det som gör störst intryck på mig är när hon berättar om hur hon blir hämtad till skolan (Sopranos, någon?). För maximal skrämseleffekt så kommer främmande män in i ditt sovrum när du ligger och sover mitt i natten, drar dig ur sängen och handfängslar dig och tar med dig i en skåpbil. De kommer och tar dig liksom. Alltså det är ju så jävla sjukt. Vilken idiot som helst fattar ju att den typen av dödsångest kan bli ett livslångt trauma, och det har det verkligen blivit för Paris Hilton. Svårt att sova, mardrömmar, svårt att lita på människor. Hon beskriver hur hennes driv att tjäna pengar är en jakt på trygghet, hur mycket pengar behöver hon för att känna sig säker?

Dessa “skolor” är i full gång fortfarande, och barn så unga som 8 år gamla skickas dit. Paris förhoppning med att tala ut om sina erfarenheter, är såklart att dessa skolor stängs för gott.

Sen tycker jag att det är bonus att ingen i filmen hänger ut sina föräldrar som onda, även fast de gjorde ett val som på många sätt förstörde deras barns liv. Fokuset är på de övergrepp som begås på skolorna och inte på det otroligt dåliga beslut som deras föräldrar en gång tog. Jag uppskattar det eftersom min övertygelse är att de allra, allra flesta föräldrar gör så gott de kan. Och jag kan förstå att man blir desperat till slut när inget man gör fungerar och man fruktar för sitt barns liv. Paris mamma är med i filmen och hon säger att rädsla är en sån otroligt stark drivkraft och kan få dig att göra saker som du inte trodde var möjligt.

Avslutningsvis så vill jag också kommentera Paris “sex tape”, när hon var 18 så smygfilmade hennes pojkvän henne när de hade sex och sålde filmen till en tidning. Det har såklart också bidragit till att hon har svårt att lita på människor, och hon beskriver hur dåligt hon mådde när filmen kom ut och hur hon inte kunde sluta tänka på alla som såg filmen och skrattade åt henne. Jag önskar att hon visste att många av oss som såg filmen bara konstaterade att hon var snygg naken och att hennes pojkvän var ett riktigt rövhål som svek henne så där. Vi satt ett helt kompisgäng och kollade på den när det begav sig och ingen av oss skrattade åt henne. Team Paris! /K

 

 

 

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Tokyo jag tänker på dig nu

Idag högg det till ordentligt i hjärteroten när facebook påminde mig om att för ett år sen, ja då var jag i Tokyo på semester och levde livets glada dagar. Jag hade aldrig varit i Japan förut och fullkomligt förälskade mig i Tokyo och människorna som bor där..! Jag har tidigare i mitt liv mött japaner som menar att Sverige och Japan är väldigt kompatibla på många sätt, och jag håller med. Jag trivdes som fisken i vattnet!

Se så glad den är! Den fantastiska klänningen kommer såklart från Camilla Thulin.

I Japan så ger det såklart, precis som överallt annars, hög status att ha pengar eller att vara normsnygg osv. Men de har också en kultur där något av det som smäller absolut högst – är att vara respektfull. De är liksom befriade från “coolhets-kulturen” eller hur jag ska uttrycka det. Det är eftersträvansvärt att bry sig, att vara hövlig, försiktig, hänsynsfull. Jag kände att jag blev väldigt snäll av att vara där, eftersom alla andra var så snälla mot mig.

Och maten..! Don’t get me started. För er som varit på Izakaya moshi i Växjö så kan jag meddela att deras mat känns väldigt autentisk nu när jag ätit i Japan och kan jämföra. Här någon sorts fisk som var fantastiskt lätt och smörig.
Små musslor.
Fantastiskt fint kött serverade med någon typ av svamp.

Vi åkte till Tokyo med vänner för att kolla på rugby-VM, och jag hade såklart lite förutfattade meningar innan jag åkte hemifrån. Flera hade sagt att jag kommer säkert inte att vara välkommen överallt på restauranger osv eftersom jag har tatueringar som är svåra att dölja, och tatueringar är starkt förknippat med organiserad brottslighet i Japan. Det visade sig inte vara något problem, gissningsvis för att jag uppenbarligen var en turist, och så brukar jag också försöka att inte se sjavig ut när jag semestrar utomlands. Jag upplever att man kommer långt med att vara hel och ren och proper. I Tokyo såg jag inte många européer alls, men de var tyvärr lätta att spotta eftersom de såg sjavigast ut av alla. Lite trist faktiskt. Visst är det skönt att klä sig bekvämt men ibland tycker jag verkligen att vi har dragit det där ett steg för långt. Sen var det lite kul för jag kommenterade att ingen verkar bry sig om mina tatueringar, men då sa Wincent att jo, många tittar och pekar – men alla var så diskreta att jag själv aldrig såg det. Det är klass!

och här har vi panelen till toaletten på hotellet!

De japanska mytomspunna toaletterna levde verkligen upp till sitt rykte och jag såg inte en enda toalett som inte hade en massa fancy funktioner. Det billigaste och enklaste lunchhaket hade liknande panel. Och helt ärligt, varför har inte alla i-länder såna här toaletter? Med uppvärmd sits, som kan spela musik om man vill prutta lite utan att alla hör, där du kan välja att spola varmt vatten fram eller bak när du är klar och en massa annat. VARFÖR? Det kändes fattigt att komma hem när man vant sig vid detta kan jag säga. Vi kan väl åtminstone ta tillbaka bidén??

Några minuters promenad från hotellet hade vi den här vackra parken:

Japp, klänning från Camilla Thulin. Ej reklam. I wish!

Vi träffade de här flotta herrarna i parken, och det tog lite tid att få dem att förstå att jag ville ta kort på dem. 

När du tar fram kameran i Tokyo så flyttar nämligen människor omedelbart på sig för de vill inte vara i vägen. Men jag ville alltså ta kort på dem för jag tyckte att de var så stylish! Sen var de så söta för när jag tagit kort på dem, då ville de ta kort på oss. Det var så uppenbart att de bara var artiga och ville visa intresse tillbaka men vi poserade såklart för dem!

Ännu en vacker vy från parken. Det var alltså ganska mycket folk i parken denna vackra höstdag, men alla flyttade på sig så fort jag tog upp kameran för att inte vara i vägen.

Rätt som det var så fick jag en stark känsla av att vara iakttagen när jag gick där och glodde på blommor och spännande insekter, och jag hade inte fel.

En katt! Katter är symboler för lycka i Japan. Att ge bort något med en katt på betyder ungefär att önska välgång, och du hittar katter på servetter och lite allt möjligt.

Här är vi på plats inför rugbymatch!

Lugnet före stormen! Wincent glad som en lärka när han vet att han strax ska få se rugby i världsklass.

Vi åkte tunnelbana och tåg till arenan, och som allt annat så är kollektivtrafiken välorganiserad, även om det såklart märktes att många som nyttjade den kring rugby-VM inte var japaner… det är t ex förbjudet att springa i tunnelbanan, och det finns pilar på golvet som visar var du ska gå beroende på vart du är på väg, så att det flyter på så smidigt som möjligt när många människor reser samtidigt. Tåget var för övrigt en märklig upplevelse för oss svenskar, det avgick på minuten från alla stationer och med risk för att låta bitter så är vi ju inte riktigt vana vid det. Det fanns också ett antal minuters marginal på varje station, gissningsvis baserat på statistik kring hur många som brukar kliva av eller på just där.

Sen finns det såklart mycket shopping i Tokyo, som i alla världsstäder. Mitt bästa köp var fräsiga sneakers, och om jag hade gjort lite research i förväg så hade jag kunnat gå loss på hudvård och smink men jag orkade inte sätta mig in i det, asiatisk hudvård är en hel vetenskap.

Någon som däremot hade energi att ta sig till stadsdelen “Guitar city” för att shoppa, ja alltså en hel stadsdel med endast gitarrer, var såklart Wincent. Om jag inte hade tagit med honom hem igen så hade han säkert suttit där än idag.

Jag vet inte hur länge han satt här men jag hann gå en lång runda, äta lunch och gå en runda till innan han kände sig säker på vilken pedal han ville ha med sig hem. Jag ville köpa den till honom som en födelsedagspresent, och kortet krånglade. Personalen försvann med mitt kort och ringde samtal och alltihop kändes väldigt olustigt faktiskt, jag förstod ju inte ett ord av vad de sa och tänkte att nu blir jag blåst deluxe. Men till slut gick köpet igenom och med facit i hand så vet jag att det bara var vanligt terminalstrul och ingen som försökte luras!

Och när jag var i Tokyo så var jag lika insnöad på Maria Borelius böcker om att leva antiinflammatoriskt, som jag är nu. Jag hade läst om hennes resa till Okinawa, där människor är friska länge, lever länge, och har en mycket god livskvalitet långt upp i ålder. En av de saker som hon fick att äta när hon besökte Okinawa, var “bitter gourd”, eller bittergurka på svenska. Det är en grönsak som bl a sänker blodsockret och den är en stapelvara i traditionell kost på Okinawa. Eftersom Wincent har diabetes så läste jag såklart om denna grönsak med stort intresse, och blev väldigt upphetsad när jag såg den här restaurangen:

Kan man äta bittergurka här?

Till min stora glädje så hade de en meny på engelska (det var inte så många ställen som hade, de flesta kör med japansk text och bilder på maten) och tadaa – bitter gourd! Så spännande!

Bittergurkan är alltså det gröna, och den smakade – bittert haha! Ja alltså det visste jag ju på förhand. Jag har inte alltid uppskattat bittra smaker men jag har lärt mig, sen jag förstått hur bra det är för mig att äta bittra grejer. Nu tycker jag att det är jättegott och kanske blir bittergurka mitt första ätbara odlingsprojekt?

Jag hyser definitivt en längtan att åka tillbaka. Jag minns när vi satt på en uteservering och drack kaffe, och helt plötsligt kände vi att det luktade rök. Min kompis Andy skulle bara se var röken kom ifrån, så han vände sig om och konstaterade att någon tänt en cigarett – och ingen av oss hade något emot det. Men så fort Andy vände sig om så fimpade mannen sin nytända cigarett direkt. Hela tiden denna hänsyn och det var så fint. “Och fast vägen verkar lång så ska jag gå med lätta steg, så sayonara, nu är jag på väg!” /K

 

 

 

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Se hit alla som jobbar vid skärm (och sen ut genom fönstret)

Godmorgon! Idag tänkte jag förmedla lite kunskap som jag sitter på. Jag jobbar ju som optiker och i perioder så träffar jag sorgligt många patienter som har problem när de sitter vid skärm, det kan vara både när de arbetar och när de håller på med privata projekt. Jag menar, det är så sorgligt att datorer som är så fantastiska på så många sätt, är lite kämpiga för våra ögon. Och även om det aldrig är optimalt för ögonen (eller  någon del av dig) att sitta så mycket vid en skärm som många av oss gör, så går det åtminstone att se till att du har så lite besvär som möjligt.

Steg 1. Gå till optikern. Det låter kanske självklart men många tänker att om de ser bra, alltså har bra skärpa, så behöver de inte glasögon. Men grejen är den att dina ögon kanske måste jobba jättehårt för att få till den där skärpan, och med rätt glasögon så kan ögonen koppla av lite – och det brukar påverka hela huvudet. Ibland t ex så upplever patienten inte att den ser bättre med sina nya glasögon, men är piggare på kvällen efter jobbet. Och det är väl inte fy skam? Och här slår jag såklart ett slag för Specsavers där jag själv jobbar, eftersom våra priser är spektakulära. Säger du till optikern att du inte vill spendera mer än nödvändigt så kommer det inte att kosta många kronor att fixa ett par enkelslipade skärmglasögon. Dessutom läste jag senast igår på sociala medier att en konkurrent hävdar att man kan skada sina näthinnor om man inte köper till en viss (och gissningsvis dyr?) ytbehandling till sina skärmglasögon. Det är rent ljug och bara ett sätt att skrämma människor till att spendera pengar och jag skäms över att det finns legitimerade optiker därute som håller på så.

Steg 2. Gör “The twenty twenty twenty rule” till en del av din vardag, jobba in den så att du gör den utan att tänka på det. Man brukar skriva den som “20/20/20 rule” och den funkar så här:

Vad tjugonde minut ska du titta på något som är “20 feet away” under tjugo sekunder – och avståndet är inte så noga utan du ska se på något som är en bit bort! Bild snodd från Specsavers sociala medier.

Vi tar det igen:

Var 20:e minut, kolla under 20 sekunder, på något som är lite längre bort. Sitter du vid ett fönster – grattis! Det är bara att glo ut och njuta av kanske en grådaskig parkering eller nån trafikerad gata eller vad man nu har utanför sitt jobb. Om du inte har ett fönster, passa på när du ändå måste lyfta på rumpan för att t ex hämta något i skrivaren eller fylla på vattenglaset. Stanna till vid ett fönster och stirra ut lite. Stirra helst inte på enskilda personer (jag säger detta i all välmening).

Och såklart, när du har rast – jag vet att det är frestande men försök att inte spendera den med att glo på mobilen för det är ingen vila alls för ögonen. Gå gärna ut en sväng för vi tittar automatiskt på långt håll när vi är utomhus.

Avslutningsvis kommer även ett knep i samma anda för dig med barn som sitter mycket vid skärm: tänk inte så mycket “skärmtid”, att du ska begränsa den. Det är viktigt att barn som har svårt att somna inte tittar på skärmar 45 minuter före läggdags, men annars är det tråkigt med skärmförbud tycker jag (och jag har inga barn så du behöver inte bli provocerad om du har en annan åsikt). Tänk istället att barnen ska vara utomhus en viss tid. Försök att hitta något som ni lätt kan göra hemma där ni bor, hitta en lagom lång promenad efter middagen eller ett ställe där ni kan stå en stund och kasta frisbee – ja ni fattar. Det är viktigt för både små och stora att vara utomhus om vardagen innehåller mycket skärmarbete och bara en kvart kan göra underverk för ögonen.

Glöm inte att ögonen sitter i huvudet! Om ögonen mår bra så är chansen större att du minimerar både huvudvärk och trötthetskänsla. Och även om glasögon och “20/20/20 rule” inte botar migrän så kan man slippa ett och annat anfall om man håller sina glasögon uppdaterade, många som lidit av migrän i många år vet att så fort anfallen ökar är det en god idé att boka tid hos optikern.

Har du några funderingar kring detta, bara skriv nedan! Om jag inte själv kan svaret på din fråga så känner jag garanterat någon som kan. /K

 

 

Lämna kommentar (7 st) Dela inlägget:

Bad eller dusch och tomte-surprise

Jag är en utpräglad dusch-människa, dvs jag föredrar att duscha framför att ta ett bad. Jag gillar att ta ett hett bad ibland, när jag känner mig frusen, men jag vill aldrig ligga i så länge. Många gånger känns det knappt lönt att tappa upp ett bad för bara en liten stunds badande, men samtidigt så går det ju inte åt mer vatten eller energi bara för att jag inte sen ligger i blöt i timmar, det är ju lika “slösigt” oavsett. Och nuförtiden när vi har installerat spiskassett så är det smidigare att elda en stund när jag känner mig frusen. Men igår var det lite för varmt ute för att elda inne så jag pausade lite med jobb och tappade upp ett riktigt hett bad! Och givetvis (doftnörd ni vet) så har jag en radda olika produkter att välja mellan, som ska hällas i badet så att det doftar fabulöst! Jag hittade någon grej som Wincent troligen köpt till mig på Lush för längesen, med jultema. Varför inte? Det är alltid jul nånstans eller hur det är man brukar säga.

Och när själva badbomben smält så var det en liten tomte inuti..! Jag var tvungen att ropa på Wincent och han var väl inte riktigt lika imponerad som jag.

“Ja vad ska de hitta på härnäst!” sa han och eventuellt var han lite spydig.

Vilket föredrar du, bad eller dusch? Finns det nån mer därute som uppskattar ett bad väldigt mycket men bara i typ en kvart? /K

Lämna kommentar (8 st) Dela inlägget:

Outsourcing ftw

Ett väldigt amerikanskt koncept som jag älskar, är outsourcing. I USA kan du anlita någon annan att göra i princip vad som helst, och ingen bryr sig så mycket om varför du inte vill eller kan göra jobbet själv – de flesta uppskattar istället arbetstillfällena. Här i Sverige har vi mer en “själv är bäste dräng”-mentalitet och ibland tycker jag att den blir rent komisk. Jag är t ex med i diverse matgrupper på fb, och ALLTID när någon efterlyser det bästa fabrikatet av en viss produkt, så är det någon som präktigt kommenterar “godast blir det om du gör det själv!” eller den lite mer dömande “va? Finns det människor som köper X färdigt? Det som är så enkelt att göra själv!” Den sista är så otroligt rolig om man sätter det i ett större perspektiv, tänk dig ifall alla skulle ifrågasätta alla som valde att outsourca sånt som de själva kan. När någon mailar mig och frågar om jag har möjlighet att sjunga på deras barns dop så skulle jag t ex kunna svara: “va! Finns det människor som betalar för det? När det är så lätt att sjunga själv!” Av någon anledning så är det ganska många som har jättesvårt att förstå att alla kanske inte vill göra sin egen hummus, även om de allra flesta skulle kunna. Det är liksom ett främmande koncept för dem att outsourca sånt som man kan göra själv, bara för att man inte vill göra det själv.

Ett exempel på genial outsourcing:

Hackad och klar! Lika fiffigt som skivat bröd.

Det är helt briljant att bara strössla lite hackad lök ur påsen rätt ner i stekpannan, jag tycker att det är en så schysst vardagslyx att slippa tårar och fingrar som luktar lök. Vilken är din bästa mini-outsourcing? /K

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Doftspridare och Tradera och Vinn en lime!

Idag har jag rensat lite i lådor och garderober, både kläder och smink och en hel del som kändes inaktuellt har åkt ut på Tradera. Jag har stuvat undan lite sommarkläder som jag gissningsvis inte kommer att använda mer förrän nästa sommar, och även putsat lite skor och stövlar som kommer att användas i höst. Och vad det gäller smink så är det ju en annan färgskala på vintern än på sommaren så allt behöver inte vara framme året runt där heller. I sommar har vi haft tjall med AC:n på jobbet och i kombination med att vi också bär visir så har det inte gått åt så mycket smink i sommar, det hade gissningsvis varit snyggt i fem minuter… men nu så! Svalt och skönt igen.

Jag var ju på Rituals och köpte en doftspridare och det var ett mycket bra köp! Visst är den fin?

Den står på en av högtalarna vid tv:n och puffar. “Black oudh” hette doften som jag valde och det går alltså att byta om man tröttnar.

Jag älskar verkligen dofter och när jag väljer skönhetsprodukter så är doften superviktig, det är väldigt sällan som jag köper något oparfymerat faktiskt. Och paradoxalt nog så är jag samtidigt lite doftkänslig? Jag älskar alltså dofter men det måste vara rätt sorts doft, annars mår jag lätt illa.

Maria Åkerbergs produkter doftar alltid fantastiskt, den här godingen har jag köpt mer än en gång på Annas hälsobyrå när jag varit där och fått massage.

Lime alltså! En av de bästa dofterna både i köket och i badrummet, så fräsch och god.

Vill du vinna hår- och kroppsschampot ovan? Lämna en kommentar här på bloggen och beskriv tre av dina bästa dofter i livet, det kan vara vilken typ av doft som helst. Kaffe, dina barns hår, en viss parfym som du aldrig tröttnar på… jag kan väl inte vara den enda doftnörden eller? En av mina allra bästa dofter är att kliva av ett flygplan på O’Hare i Chicago, det är något med sjön tror jag som gör att luften är så mjuk och doftar väldigt speciellt. Jag brukar dra in den i fulla drag som en riktig fåntratt och tvinga min kompis Esther som brukar hämta mig vid flyget, att köra med rutorna nedvevade. Sa jag att jag är en doftnörd? Vinnaren avslöjas 13/9, lycka till! /K

Uppdatering 200915: Grattis till Gunilla som vann tävlingen med sin kommentar om nyfällt timmer…! Ja det doftar verkligen som inget annat! Din vinst kommer med posten.

Lämna kommentar (9 st) Dela inlägget:

Skördefest och oppi-tiken och akta nacken

Idag har jag varit redigt ute i obygden och farit, min kursare sedan fornstora dagar Veronica messade att hon gärna bjuder på höstfika, och orden “bjuda” och “fika” är en kombination som får mig att glatt hasa runt på vilka småvägar som helst med GPS:en. Jag har alltså varit på skördefest och ätit obscena mängder hembakade sötsaker och druckit en termos kaffe helt själv. Det var verkligen fest!

Som sig bör så fanns det även djur på gården, inte bara fika. Jag poserade jättefint med den här hästen tills jag kom på att det kanske inte är jättesmart att stå så nära en främmande häst och vända ryggen till. Kortet är taget i exakt det ögonblick som jag kom på detta. Men hästen var, som man ju faktiskt nästan kan se på den, väldigt snäll och gav mig inget tjuvnyp.

Härinne hade de laddat upp med godsaker:

Och här är själva gotte-buffén, det var så mycket godsaker att inte ens jag tyade att smaka alla!

Nom nom! Det gick åt i rask takt men fylldes på lika snabbt igen.
Det är inte var dag man äter kakor på assiett och dricker kaffe ur kaffekopp, det kändes nästan lite högtidligt. Allt var gott och morotskakan var bäst!

Efter allt ätande så gick vi en runda på ägorna och spanade lite. Vi hittade höns:

och ponnies:

Min kompis Veronica. Jag kallar den här “Ponny och optiker”.

Sen tyckte Veronica att vi skulle kolla in jordkällaren och det tyckte jag inte lät så särskilt upphetsande, för mig så är en jordkällare en plats där man förvarar potatis.

Ingången till jordkällaren!

Men kolla så grannt! Kanske den finaste jordkällare jag sett! Jag hör själv att jag låter ironisk men det är jag absolut inte.

Här var det alltså också uppdukat med fika för den som ville fika lite mer enskilt.

Jag sa till Veronica att om hon nånsin startar en maffia av något slag så vore det här den perfekta platsen för det, att skära sig i händerna och blanda blod och sånt. Veronica är sparsam med känsloyttringar men jag fick ändå intrycket att hon tyckte att det var en bra och rimlig idé.

Och eftersom skördefesten här är en årlig grej så utgår jag iskallt ifrån att vi nu har startat en tradition och jag ser redan fram emot nästa års kakbuffé! Ha en trevlig kväll hörrni. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

The Oaks på Handpappersbruket i Lessebo

Igår hade vi en fantastisk kväll på Handpappersbruket i Lessebo! Jag vet att det låter som en motsägelse för dig som kanske precis som jag genomled obligatoriska besök där som barn, men jag kan säga att som vuxen är det en helt annan upplevelse. Henrik Fagelberg och övrig personal hade arrangerat att “The Snaps Experience”, aka Louise Hoffsten och Tina Ahlin, skulle komma dit och sjunga snapsvisor och vi hade den stora äran att värma upp publiken lite innan.

Louise Hoffsten, Tina Ahlin, Henrik Fagelberg och The Oaks.

Eftersom jag inte är någon riktig influencer så missade jag såklart att ta ett kort på Malte Bohlin som ställde upp och hjälpte oss med lite trummor på en låt! Väldigt flott att ha den typen av kompetens i publiken, bara att ropa upp liksom.

Vi fick med oss handgjorda kort hem, tack för det Fagelberg! Bara kartongen som de låg i var jättefin.

Som ni ser så firade de 300 år förra året! Absurt och väldigt coolt. Sveriges enda kommersiella handpappersbruk faktiskt.

Och i kartongen så låg det alltså handgjorda kort med “lite skog i” eller hur jag ska uttrycka det.

Som gammal postare så älskar jag att skicka brev. Vem ska jag skicka de här finingarna till tros?

Om du också vill spana in bruket och kanske shoppa lite i deras pappersbutik så har de öppet varje dag 10-16. Rekommenderas! /K

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Idag fyller jag åååår och Rituals och Kardemummabulle

Idag fyller jag åååår! Ni som är gamla minns kanske gubben i Göta Kanal? Ja idag fyller jag alltså år och det känns prima – jag jämför alltid med alternativet så att fylla år är typ det bästa jag vet. Och när mina nära och kära också fyller år givetvis, enligt samma resonemang.

Jag rivstartade dagen med att gå till tandläkaren och spänna min tandställning och det var ungefär lika roligt som det låter. Dock så är de så himla goa på Tandläkare Wassenius dit jag går, och så är de snabba – något jag verkligen uppskattar hos de flesta och kanske lite särskilt hos tandläkare! Tjopp tjopp så var det klart. Efter det så drog jag till Grand för att hänga på låset och köpa en gemensam födelsedagspresent till mig själv och Wincent (som fyller år 7/9), min plan var att det inte skulle vara så mycket folk på Grand vid 10 och jag hade rätt. Helt ensam kunde jag lulla runt inne på Rituals och sniffa på olika dofter. Efter noga övervägande så slog jag till!

Ni som känner mig vet att jag avskyr onödiga förpackningar och det får man i överflöd på Rituals meeen tjejen som jobbade idag var så bra på alla sätt och vis att inte ens jag kunde med att tvinga henne att strippa alla produkter på papper och plast. Så det blev en jättepåse men är det föllsedag så är det! Ett extra plus för att hon var så otroligt smittrisk-skillad, hon hade koll på läget och det kändes tryggt.

I den här gigantiska påsen ligger det bl a en “doftspridare” som man har hemma. Det är en grunka som man laddar med doftpatroner och sen kan man ställa in hur mycket doft den ska pysa ut och när. Man kan t.o.m styra den via mobilen om man (läs Wincent) orkar sätta sig in i det. Väldigt fiffigt att man kan styra flödet eftersom den kanske inte behöver stå och puffa ut dyr doft när man inte är hemma.

På Rituals får man present om man som medlem shoppar på sin födelsedag, så tjejen frågade om jag var ledig idag när jag fyller år och allt. Och nä, ledig-ledig är jag sällan men som jag sa till henne, jag jobbar ju inte direkt ihjäl mig här. Dock är det månadsskifte och det betyder att löner ska köras och lite annat smått och gott administrativt arbete måste fixas. Men det finns ju olika sätt att jobba på och eftersom det är så lite folk här på Grand så har jag vågat sätta mig i ett hörn på Espresso house.

Idag slog jag till på en kardemummabulle och den är fantastisk! De värmde på den lite före servering och nom-nom!

Och ikväll är det rep med bästa Zebrakings! Vi har repat lika flitigt som vanligt under pandemin trots att vi inte har någon spelning bokad, och det är jag tacksam för. Vi har alltid kul när vi repar och jag tror att det är extra viktigt just i dessa tider att hålla i de där rutinerna som gör oss glada och ger energi. Jag önskar dig en fin tisdag! /K

 

 

 

Lämna kommentar (7 st) Dela inlägget:

Vinnande boktips och socialporr är räligt

Grattis till signaturen “Åsa” som vann veckans tävling med sitt boktips “Dockorna”! “Allt som var mitt” av Cissi Wallin kommer hem till dig i brevlådan. “Dockorna” är Katarina Wennstams senaste roman och jag har läst flera av hennes romaner (utöver hennes fackböcker) och tycker att de är läsvärda för i princip vem som helst. Man kan läsa dem som ren skönlitteratur men det är svårt att inte samtidigt lära sig saker om vårt rättssystem, om sexuella övergrepp, om förövare osv. Wennstam var i många år kriminalreporter på Sveriges television innan hon sade upp sig 2007 för att skriva böcker och föreläsa på heltid och hon gör massiv faktaresearch inför varje bok, skönlitterär eller inte.

Precis som hennes tidigare romaner så handlar “Dockorna” om att rättvisa betyder olika saker för män och kvinnor.

Det är för övrigt Katarina Wennstams förtjänst att jag numera inte läser s.k. socialporr, böcker som vältrar sig i andras elände. Hennes förflutna som kriminalreporter har gjort att hon i hög grad ifrågasätter nyttan med att alla detaljer kring t ex ett sexualbrott ska göras offentligt för alla att läsa, och menar att sensationslystnaden tyvärr ofta vinner över omsorgen om offret. När socialporren slog igenom på allvar med bokserier som t ex “Pojken som kallades Det” i mitten av 90-talet (sida upp och sida ner med övergrepp på en liten pojke) så var tanken att vi skulle läsa en massa detaljerade och vidriga övergrepp som hänt på riktigt, i nån slags solidaritet med offret. Idag känner jag att den där detaljnyfikenheten inte är en sida hos mig själv som jag vill göda, snarare kväsa. Spiken i kistan var när jag såg filmen “An american crime” som handlar om vidriga övergrepp på en liten flicka som hände i verkligheten i mitten av 60-talet i USA. Jag mådde bara dåligt efteråt och jag kunde inte se på vilket sätt det gynnade den stackars flickan som varit död i decennier.  Vill du hjälpa brottsoffer? Läs på om varningstecken, hur lagen funkar, engagera dig ideellt och/eller skänk pengar till de som jobbar med dessa frågor, det är det enda som faktiskt hjälper. /K

Lämna kommentar Dela inlägget: