Hej på er, det här är ett inlägg som jag både fasat inför att skriva, men också därför längtat efter att få ut så att jag kan lägga det bakom mig.

Som en del av er vet så har jag skapat en föreläsning efter min erfarenhet av den svenska bröstcancervården. Det är ingen cancerföreläsning i meningen att jag har något behov av att berätta just min historia, eller hur just jag upplevde att få en cancerdiagnos. Helt ärligt så känner jag mig inte så speciell så att jag tycker att det i sig är något att prata om – alla vet redan att cancer suger och att varje diagnos är en tragedi, både för patienten men också för de närstående.

Min föreläsning är mer av det utbildande slaget och den handlar om allt jag önskar att jag vetat, när jag fick min diagnos. Om jag bara känt till några få saker av allt jag vet idag, så hade sannolikt mycket lidande och många tårar kunnat besparas mig när jag var i en redan svår situation. Och om jag bara kan hjälpa en enda kvinna att slippa onödiga operationer, onödig smärta och onödiga hälsorisker under sin bröstcancerbehandling, så är det värt det för mig att prata offentligt om mina erfarenheter.

Mitt största misstag hade inte med själva cancern att göra, utan det skedde när jag och mina vårdgivare gemensamt skulle bestämma hur min kropp skulle se ut efter att min cancer var bortopererad. Mitt misstag var att jag trodde att mina vårdgivare visste bättre än jag själv, vad som var bäst för just mig.

Mitt förslag var att operera bort bägge brösten men det fick jag nej på. Att vara asymmetrisk, dvs behålla mitt friska bröst modell större och samtidigt vara platt på den sjuka sidan, kändes otänkbart för mig av både praktiska och kosmetiska skäl. För att få behålla någon slags symmetri kände jag mig tvungen att gå med på en direktrekonstruktion; man sätter in ett silikonimplantat vid samma operation där man opererar bort det sjuka bröstet. Jag kände inte till riskerna med en direktrekonstruktion, och jag var inte kapabel att göra min egen research under den här tiden. Idag vet jag att allt jag behövt veta finns att läsa för vem som helst på 1177.se samt i vårdprogrammet för bröstcancer, men när allt detta hände så var min cancer ännu inte under kontroll och jag var väldigt rädd. Och jag tänker att om jag, som ständigt läst medicinska skrifter i samband med mitt jobb under de senaste tjugo åren, inte klarade att ens skumma igenom vårdprogrammet för min egen diagnos, ja då är det förmodligen inte bara jag som behöver mer hjälp än vad många bröstcancerpatienter idag får för att fatta ett välgrundat beslut.

Något som däremot inte finns på varken 1177.se eller i vårdprogrammet, är bilder på vilket resultat man kan förvänta sig när man väljer direktrekonstruktion. Lite cyniskt kan man fråga sig varför, när det är en förhållandevis vanlig operation. Kanske har det något att göra med att svenska bröstcancerkliniker rankas efter hur många direktrekonstruktioner de gör, de får alltså poäng för varje implantat de trycker in. Oturligt för mig så är Växjö stolta över att ligga högt på den listan, något man kunnat läsa om i Smålandsposten. Hade jag fått se bilder på vad som räknas som ett lyckat resultat så hade jag aldrig gått med på det, hälsorisker eller ej, och man kan bara spekulera i huruvida jag är ensam om det eller ej.

När jag gjorde min bröstförminskning för många år sen, så satt jag och kirurgen på förhand och bläddrade i en pärm full med bilder på förminskade bröst över en kopp kaffe (ja det var lika komiskt som det låter). Han pekade särskilt på de bilder där patienten och jag var i samma ålder, hade samma hudtyp, samma kroppstyp osv, och när jag var opererad och läkt så såg jag ut ganska exakt som jag förväntat mig tack vare hans bilder.

Men när jag tänkte på silikonimplantat, så hade jag inga referensbilder i huvudet gällande implantat efter bröstcancer. Däremot har jag kompisar som har förstorat brösten med implantat och det är inte min favoritlook kanske, men jag tycker att de ser helt ok ut. Jag visste inte då att detta är två helt olika saker, och att det är mycket svårare att försöka återskapa en bröstform där inget finns, än att förstora en redan befintlig sådan.

Huruvida man vill ha implantat eller ej efter sin bröstcancer, är såklart helt individuellt. Jag har numera vänner som jag lärt känna genom bröstcancersvängen som trivs jättebra med sitt/sina implantat efter bröstcancer, och jag är glad för deras skull. Detta vill jag att du har i bakhuvudet om du väljer att kommentera det här inlägget. Det som för mig blev en mardröm, både komfortmässigt och kosmetiskt, är ett resultat som en annan patient kanske varit väldigt nöjd med. Och för en del kvinnor är det en oerhörd sorg att förlora sitt/sina bröst, och en tröst att få ett implantat instoppat som fyller upp bh:n. Så även om ni tycker som jag, att min direktrekonstruktion var väldigt ful, så vill jag att ni väljer era ord med lite omsorg. Ni får gärna skriva att det ser för jävligt ut om ni tycker det, men en bekant till mig fick ett felskickat sms där någon skrivit om henne “jag hade nog hellre dött i min cancer än sett ut sådär naken” och den typen av kommentarer kommer jag att ta bort med tanke på alla bröstcanceröverlevare som kan komma att läsa vad ni skriver.

Så. Jag kom på ganska tidigt att mitt resultat borde dokumenteras, så att andra bröstcancerpatienter i valet och kvalet får se vad som räknas som ett lyckat resultat. Jag kontaktade till och med en fotograf som hade varit perfekt för jobbet, men jag klarade inte att genomföra det. Jag klarade inte ens att se mig i spegeln mer än korta stunder, och därför är de enda bilder jag har tagna i all hast framför badrumsspegeln, med skiftande kvalitet. Jag har fortfarande svårt att se på de här bilderna idag. Min kropp minns hur ont det gjorde att ha närmare 7 dl silikon hängande löst i huden under närmare två års tid, med smärta som kom och gick ifrån skallbenet ända ner i tummen. Implantatet var droppformat och låg mycket sällan som det skulle, oftast låg det bak- och fram. I min journal kan man läsa på flera ställen vilket fint resultat jag fick, och undersökande läkare bedömde att mina smärtor inte verkade ha med implantatet att göra. Mitt resultat var “as good as it gets”, fick jag veta. När jag till slut fick implantatet utopererat i feb -24 så berättade kirurgen efteråt att han hittat ärrvävnad som han tyckte rimmade med mina besvär. Han berättade också att det var inget ovanligt under omständigheter som mina. Han lade en del tid på att bryta upp den i samband med att han tog ut implantatet, och jag har varit smärtfri och platt sedan jag vaknade upp från den narkosen. Att kunna plocka ner en kaffekopp från köksskåpet, dra en tröja över huvudet eller lägga armarna om halsen på min man utan att det gör ont nånstans är lycka för mig idag.

Här kommer mina foton, bildtexterna förklarar vad det är ni ser.

Så, nu blir det inte mer naket på ett tag! Det har varit en pärs att sätta ihop det här inlägget och jag vill tacka dig som orkat läsa ända hit. Jag vill också tacka Dr Tor Svensjö med team på Plastikkirurgi Hässleholm, det var hos dem som jag slutligen blev av med implantatet, eller “blobben” som jag kallade den när det begav sig.

Jag vill slutligen understryka att mitt resultat inte är ett skräckexempel, utan tvärtom ett resultat som mina läkare var mycket nöjda med både utseendemässigt och komfortmässigt. Detta är journalfört i min journal på flera ställen. Så till dig som står mitt i stormens öga och ska tacka ja eller nej till en direktrekonstruktion – studera mina bilder noga medan du, eller någon i din närhet, läser på kring hälsoriskerna med implantat. Oavsett om du sedan väljer att tacka ja eller nej så har ingen rätt att klanka ner på ditt beslut, hur du prioriterar kring din kropp är ditt val och ingen annans. Det enda jag önskar är att ditt beslut är välinformerat så att du slipper ångra dig – den erfarenheten önskar jag nämligen ingen annan kvinna. /K

 

 

 

 

Hej på er, här kommer sent omsider en liten rapport från Paris där jag var och jobbade under några dagar för att bevaka en stor optikmässa. Det är alltid lite trist att resa ensam men samtidigt så är det svårt att inte njuta av några dagars sensommar i Frankrike!

Jag bodde på ett väldigt mysigt hotell som jag kan rekommendera, 25 hours hotel.

Brandlarmet gick en av kvällarna vilket var väldigt obehagligt. Och jag måste säga att jag var inte så imponerad av de andra hotellgästerna eftersom jag bodde på sjätte våningen och var först ut på gatan av alla. Först..! Jag hoppade i mina skor, tog min telefon och nyckelkortet och sprang genom de tomma korridorerna. Jo, jag vet att många brandlarm på hotell är falsklarm, men eftersom jag befann mig så högt upp så var jag inte beredd på att ta några risker genom att söla utan jag följde raskt nödutgångsskyltarna och kom så småningom ut i en restaurang på byggnadens bottenplan. Efter några minuter kom mycket riktigt beskedet att det var just ett falsklarm och vi kunde gå in igen. Otäck upplevelse men bra att med jämna mellanrum få bekräftat att hjärnan funkar utmärkt när det är skarpt läge.

Mitt rum kändes enormt franskt, jag bodde längst upp med snedtak och utsikt över takåsarna.

Jag blev full i skratt när jag skulle åka hiss för den påminde om vårt hiss-trauma i Gdansk som jag skrev om i förra inlägget. Och i sann fransk anda var den här hissen snålare än den i Gdansk som ju faktiskt godkände 4 personer eller 500 kg – åtminstone på pappret.

Jag vet att många stör sig på fransmän som är så måna om sin egen kultur och som kan ha en ganska trist attityd mot turister, men jag tycker faktiskt att det har sin charm i en tid där så få av oss sätter värde på sin egen historia eller kultur. Jag talar tyvärr inte franska och jag visste på förhand att det inte alltid är populärt eftersom jag varit en del i Frankrike förut. Så första kvällen när jag skulle gå ut och leta rätt på ett ställe för middag så blev jag inte förvånad när servitören nästan himlade med ögonen när han insåg att jag inte talar franska. Han ryckte den eleganta menyn ur mina händer, och gick och hämtade en på engelska som såg ut som en barnmeny i jämförelse med sin stora text och fula typsnitt. Jag lyckades förmedla att jag ville ha gratinerad löksoppa och ett glas vitt vin, vilket fanns på den franska menyn men inte på den engelska. Jag tyckte mig se en glimt i hans ögon, som att jag kanske inte är riktigt så kulturellt förtappad som han trodde, haha. Han trodde säkert att jag skulle beställa hamburgare med pommes. Men icke!

Soppan var så, så god. Jag förmedlade detta så gott jag kunde, betalade och tackade för mig. Dagen efter när det var dags att äta middag igen så såg jag ingen anledning att gå någon annanstans, utan jag gick tillbaka till samma taverna. Helt annat bemötande nu när personalen kände igen mig. Och jag var ganska nöjd med mig själv som tänkt på att fota den engelska menyn kvällen innan, så jag behövde inte förnedra mig med den nu utan kunde beställa den sallad jag ville ha – på franska. Uttalet var såklart skit men servitören var uppenbart mycket nöjd med mig och servicen var under kväll nr 2 oklanderlig och artiga leenden utbyttes i plural.

Salladen var lika god som löksoppan, så när det var dags för min tredje och sista kväll i Paris så såg jag återigen ingen anledning att leta reda på något annat ställe än min prisvärda kvarters-taverna. Och nu kändes det som att det var nära att hovmästaren kramade om mig när jag dök upp, haha. Han och servitören pratade en massa med mig på franska, jag fattade ingenting men log glatt och beställde pasta.

Servitören ville nu veta var jag kom ifrån och så hade han några engelska ord som han ville att jag skulle lära honom att uttala korrekt vilket jag såklart gärna hjälpte till med.

Så de är liksom inte otrevliga egentligen, det är mer att man själv liksom måste bevisa sig lite först innan de också bjuder till. Och det kan man ju tycka är töntigt, men jag tycker som sagt att det har sin charm. Deras temperament kan också vara lite tröttsamt, känslor svallar lätt och de låter ofta upprörda även när de inte är det vilket är väldigt långt ifrån mig själv. Men när det kom en tattare och började prata med (läs besvära) gäster på uteserveringen så kom hovmästaren som ett skott och ställde sig emellan och pratade med tattaren tills han dröp av. Och det där kan jag sakna ibland här hemma, ni vet när man kanske sitter på en restaurang och ett sällskap missköter sig och stör alla andra som försöker äta,  men personalen vågar inte säga något. Då önskar jag ibland att jag kunde plocka fram en fransk hovmästare med lite klipp i.

Något jag aldrig saknar dock, är cigarettrök. Det röks fortfarande friskt i Paris och det är faktiskt lite påfrestande för mig när jag numera är helt ovan, inte av moraliska skäl utan för att jag lätt blir illamående av rökdoft. Allt i min resväska luktade rök när jag kom hem, och då såg jag ändå ingen som rökte inomhus.

Varje gång jag befann mig utomhus var jag omringad av rökare och det kändes lite som att resa bakåt i tiden… men också lite livsbejakande, hur paradoxalt det kan låta. Mitt intryck är att fransmännen generellt sett lever mer i stunden än vad vi gör, på gott och ont. Jag gillar det. /K

 

 

Godkväll, jag måste bara börja med att dela med mig av en lista som jag skrev över allt som var dåligt med Gdansk, haha! Ibland skriver jag texter som jag sen aldrig publicerar men det här var för roligt för att bara kasta.

“Allt som var dåligt under vår vistelse i Gdansk:

1. Kullersten överallt. Jag har inte kunnat gå obesvärat i de sandaler som jag tog med mig, utan jag har fått hålla mig till sneakers som inte matchat någon av mina klänningar.
2.  Man får mycket mat överallt vilket kan orsaka en viss stress om man inte orkar äta upp.
3. På en del ställen vid kanalen finns trappor, och trappstegen är djupare än standard. Man måste antingen ta långa kliv eller många små och det är som att välja mellan pest eller kolera varje gång.
4. Vi har inte kunnat åka hissen allihop samtidigt. Hissen piper ilsket och på displayen lyser en symbol för övervikt. Och som om detta pipande och lysande inte räckte så blinkar det också som en saftblandare, värsta tjockisalarmet så att alla i huset hör att nu försöker fetknopparna åka hiss. Eftersom hissen enligt uppgift tar minst 500 kg så har en viss misstänksamhet uppstått i gruppen, vem är det som väger över 200 kg och inte ger sig tillkänna? Som salt i såren gick slanka ynglingar förbi och skrattade när detta hemska inträffade. Trauma.
5. I affären runt hörnet finns det bara Jack- och Cola zero på burk till diabetikern. Han föredrar ju Jim Beam men det fanns bara Jim Beam med med vanlig Cola, inte Cola zero.”

Ja ni fattar ju vilken drömmig resa det där var när detta är listan på allt som var sämst, hehe. Glöm inte att ni också kan hyra Familjen Brennanders lägenhet i Gdansk, bara scrolla bakåt bland inläggen så hittar ni all info.

I skrivande stund är jag på särdeles gott humör eftersom jag precis fått väldigt goda nyheter från de hantverkare som håller på och renoverar vårt badrum. Eftersom vi bara har ett badrum, dvs en toalett, så går det inte att bo hemma medan de håller på med detta. Wincent är i Texas och lever livets glada dagar hos vänner där så honom går det ingen nöd på, och jag har varit iväg på Optometridagarna i Kista så jag har bott på hotell där. Snart ska jag flänga vidare till en Optikmässa i Paris (!) och den goda nyheten jag alltså precis fick är att badrummet förmodligen är klart så att jag kan åka direkt hem när jag kommer tillbaka från Paris. Fatta att jag kommer att kunna åka hem, och stanna hemma! Sova i egen säng i flera nätter i rad! Kan knappt beskriva hur mycket jag längtar efter detta efter att ha bott i resväska sen 1 maj. Och – är det inte oerhört raskt marscherat av hantverkarna? Om de är klara som utlovat så har de renoverat ett badrum på mindre än två veckor, med golvvärme och allt. Jag säger bara det – fem stjärnor till Bergmans VVS!

Jag sitter ju i styrelsen för Optikerförbundet, och det är Optikerförbundet som arrangerar Optometridagarna varje år. Det innebär att jag jobbat på Optometridagarna för första gången, och det var bitvis väldigt stressigt men enormt givande. I en sån liten bransch som optikbranschen är det många som känner varandra, och ett sånt här event blir på sätt och vis som en enda jättestor firmafest. På bilden ovan ska jag moderera några föreläsningar, det är därför jag har headset på mig. Det gick bra även om det var lite rörigt i huvudet att ansvara för frågestunden när vissa föreläsare talade svenska, och andra bara engelska. Jag har som många av er vet alltså inga problem med att tala engelska, det som var jobbigt var att hatta fram och tillbaka mellan engelska och svenska. Men det gick bra! Och på kvällen höll jag och min styrelsekollega Stina Lönn i ett optometriquiz där man alltså kunde vinna titeln Svensk mästare i optometri. Det gick också jättebra, men tack gode Gud för Stina som skötte tekniken så att jag bara kunde hålla låda och läsa upp frågorna!

Jag vet inte om ni känner till det, men numera är det lagligt för vem som helst att utföra en synundersökning, så var det inte tidigare – då fick bara den som var legitimerad inom hälsa/sjukvård göra det. Vi i Optikerförbundet har spelat in lite informationsmaterial för allmänheten på ämnet, och jag anmälde mig frivillig till att vara med. Ordförande Rune sa i ett tidigt skede att “den här filmen ska rulla oavbrutet på Optometridagarna”, och jag trodde att han skämtade för det gör han ibland. Men det var alltså inget skämt.

Vill du också se filmen så hittar du den här: http://www.optikerforbundet.se

En del kära återbesök blev det såklart under helgen, ni vet gamla klasskompisar och kollegor som man träffar alldeles för sällan. En av dem är Besarta, här på bild med sin kollega Johan Hedström.

Och nu är det alltså dags att ladda om inför Paris… jag åker ju dit för att jobba men förhoppningsvis kommer det att kännas lite som semester också. Jag älskar ju allt franskt! Á bientôt! /K

Hej på er, bättre sent än aldrig och nu ska ni få veta vad jag åt på min enda frukost i Gdansk trots att det nu är ett antal dagar sen jag kom hem därifrån. Det är lite kaosartat här hemma vilket påverkar bloggandet, och jag ska strax förklara varför.

Wincent var helt lyrisk över frukostkorvarna som serverades på det här stället så han beställde in såna vid sidan av sin frukost, kanske de godaste som nånsin recenserats i Chorizobladet! De smakade lite som isterband fast ändå inte, de var rökiga och smakade grillat.

Efter frukosten så var det dags att packa och göra oss redo för avfärd till flygplatsen. Samme trevliga chaufför hämtade oss vid dörren precis där han lämnade oss när vi anlände. Så skönt att inte behöva stressa om sånt!

Sen när vi kom hem så hade vi en ynka, lugn kväll där vi fick sova i egen säng och röra oss fritt i vårt eget hus. Men dagen efter dök hantverkare upp i ottan för att renovera vårt badrum så då var friden över! Vi har dessutom bara en toalett så vi kan inte bo hemma när detta görs och har fått flytta in hos mamma, som turligt nog sitter husvakt åt en tredje part så vi är åtminstone inte i vägen för henne för hon är inte hemma… men ni fattar nog hur kul detta är för mig som bott i resväska sen maj. Inte alls!

Något som känns bra i röran är dock att det är Bergmans VVS som utför alltihop. Lasse Bergman känner både Wincent och mig sen tidigare, och snickaren bor några hus bort från oss. Det känns tryggt på alla sätt. Och när de dök upp för att börja riva så var grabbarna på gott humör och skrattade mycket, vilket också kändes bra. Man vill ju ha ett arbetslag som trivs ihop, eller hur? Jag är helt säker på att det blir finare badrum av det. Däremot kändes det inte konstruktivt för mina stressnivåer att stanna och se på när de rev ut alltihop så jag flydde fältet.  De drog igång med en jäkla fart så medan jag packade min väska så hann de med en hel del:

Eftersom vi bodde i Familjen Brennanders lägenhet när vi var i Gdansk så blev det naturligt att de fanns i mina tankar under vistelsen. Mamma Brennander är ju numera dement, något som barnen Åza och Fredrik berättar så öppet och fint om i sin podd “Snyggbrorsan & Supersyrran” (som du hittar på Spotify). Jag väntade mig faktiskt att de skulle få en del skit för att de “hänger ut” sin mamma i podden, men vad jag sett har reaktionerna varit överväldigande positiva. Jag tror helt enkelt att vi som samhälle är mogna för att bryta stigmat kring demens, som ofta kommer med skam för de anhöriga och en ständig känsla av att inte räcka till. Sen är ju demens så konstigt på det viset att den personen som är sjuk är hos en, fast ändå inte. Sist jag träffade på mamma Brennander var när jag var nånstans och sjöng, och hon var där och lyssnade tillsammans med personal från det boende som hon numera bor på. Efter konserten kom hon fram till mig och jag tyckte att det var så roligt att se henne, men så fort hon öppnade munnen så insåg jag att hon hade ingen aning om vem jag var. Hon minns fortfarande alla som hon en gång känt väl, men jag var som hennes dotters kompis mer en bekantskap och hann uppenbarligen inte fastna i minnet. Hon sa att hon tyckte att jag sjöng så bra, och att det varit en sån njutning att lyssna på. Jag blev helt gråtfärdig för det kändes så sorgligt. Jag ville liksom säga, “Men det är ju jag! Du känner ju mig!” men jag fattade att det såklart var meningslöst så jag bara tackade för de fina orden och sa vad jag sagt till vilken främling som helst. Samtidigt så var det härligt att se att trots att hon inte längre är sig själv, så är ändå vissa bitar kvar. Det är långt ifrån alla som kommer fram efter en konsert för att tala om hur bra de tyckte att det var, men det är typiskt den generösa mamman Brennander och tydligen kan inte ens demens rå på just den biten av hennes personlighet. En liten seger tycker jag. /K

 

Godmorgon, igår var vår sista dag i vackra Gdansk och idag åker vi hem. Vi ska bara gå och käka lite gofrulle innan vår skjuts kommer som tar oss till flygplatsen. Det är så lyxigt för när man bor här så får man också ett telefonnummer till en pålitlig taxichaufför (som känner familjen Brennander som äger lägenheten) som hämtar en på flygplatsen om man vill, och det ville vi såklart. För mig som är helt värdelös på att hitta i främmande ständer så kändes det flott att bara stiga ut ur terminalen och bli upplockad av någon som vet vart vi ska och kör en till dörren! Han frågade om vi även ville ha skjuts när vi skulle hem och det ville vi.

Igår var vi på museum, The museum of Second World War. Jag kan tycka att det är lite tragikomiskt att alla semestrar i Europa på nåt vis slutar med att jag går runt och glor på deprimerande krigsmuseum. Samtidigt så tycker jag att det är viktigt att hålla den delen av historien vid liv. Det var ju här i Gdansk som Andra världskriget startade och det var intressant att få lära mig mer om just hur allt började.

Jag köpte bl a ett nyckelband i museishopen och det stod något på polska på det. Jag frågade killen i kassan vad det betydde och han sa “Never ever war”. Jag hoppas nu att det är sant för jag valde att slå till trots att jag inte kan ett ord polska.

Muséet ligger på promenadavstånd från lägenheten längs med kanalen, mycket vackert att titta på.

Vi bestämde oss för att stanna vid kanalen för lite påfyllning av mat och dryck. Den trevlige servitören hjälpte oss med att smaka polskt plommonbrännvin vilket var något av en upplevelse för den består av 69% alkohol. Han förklarade att brännvinet smakar mer om man häller lite vatten i det, vilket lät konstigt. Men faktum är att när spriten är så stark så blir tungan mest bedövad, och det är först när man spär ut den som munnen liksom känner smaken. Jag bara smuttade världens minsta smutt, och associerade nog främst till något man tar bort nagellack med. Men nu har jag testat!

Maten vi beställde in var fantastisk, riktigt vällagad mat. Jag har så svårt att fatta hur restaurangerna ligger på långa rader här och typ vilken som helst har så fin mat. Det är inte riktigt samma lotteri som i många andra städer jag besökt.

På eftermiddagen så gick vi bara runt i staden, jag hör själv hur trist det låter men det är så mysigt här så man kan roa sig med att bara gå runt och titta på alla vackra byggnader. Solen har strålat men det har fläktat skönt varje dag. Ett gott mellis för den som känner att orken tryter är en milkshake, med eller utan en skvätt rom att hälla i den.

När det började dra ihop sig mot middag så gick Wincent och jag på jakt efter en restaurang där vi kunde äta schnitzel för det ville vi göra innan vi åkte hem. Och det var inte jättesvårt att hitta när vi väl fattat att det inte heter schnitzel på menyerna här utan “Crisp pork chops” eller liknande. Så sista middagen i Gdansk blev schnitzel! Jag åt räkor med chili till förrätt.

Schnitzeln var väldigt god men väldigt stor, så jag koncentrerade mig på den i sann Sunes pappa-anda eftersom potatis har vi ju hemma, hehe. Jag sa till servitören när han dukade av att potatisen var jättegod men att jag hade varit tvungen att välja mellan att äta upp schnitzeln eller potatisen. Han berättade då att det finns ett polskt ordstäv som mödrar lär sina barn som lyder typ “köttet först”, när man inte orkar äta upp allt. Så han tyckte att jag hade prioriterat helt rätt!

Efter middagen så var vårt sällskap redo för att ta kväll, men Wincent var lite sugen på en dessert. Eftersom han har diabetes så äter han ju så sällan dessert, det är inte jättebra för honom. Men det finns tricks för att göra det lite mindre dåligt om man vill lyxa till det. Då börjar man med att äta grönsaker och protein, och det gjorde han i form av tomatsoppa till förrätt, och sen schnitzel och kål till varmrätt. Sen åt han sin dessert, och efter det tog vi en rask promenad på ca tjugo minuter. Allt detta gör stor skillnad för att minimera den blodsockertopp som är oundviklig när man äter sötsaker.

Han valde givetvis med omsorg och landade på en bit cheesecake, till det drack vi Strawberry lemonade med basilika. Ett värdigt avslut på vår vistelse!

Det känns lite sorgligt att vi nu ska packa och åka hem. Det är först nu som jag förstår varför Familjen Brennander tyckte att jag skulle åka hit när jag mådde som sämst. Visst är det så att ett miljöombyte inte löser alla ens problem, men det kan vara så skönt att bryta av tillvaron ibland. Och Gamla stan här är verkligen balsam för ögonen, så mycket vackert att se överallt om du är det minsta intresserad av färg och form. Vällagad mat och goda drycker överallt för en prisvärd peng gör ju sitt till också.

Om du också vill åka till Gdansk och bo med gångavstånd till museum, shopping, restauranger osv så rekommenderar jag verkligen att du hör av dig till Familjen Brennander, du hittar mer info här:

https://azabrennander.se/2023/07/30/hyr-var-lagenhet-i-gdansk/

Men, vår vistelse är ju inte riktigt slut än..! Vi ska äta gofrulle först innan chauffören kommer och kör oss till flygplatsen. Jag har faktiskt inte ätit frukost här än utan bara druckit kaffe på mornarna, så nu är förväntningarna höga, hehe. Vi hörs /K

 

Godmorgon, idag är det sista dagen för oss i Gdansk för imorgon flyger vi hem igen. Jag skulle kunnat stanna längre här men samtidigt så var ju mitt mål med resan att fira Wincents födelsedag ordentligt och det gjorde vi med bravur igår! Anna hade bokat bord på en riktigt bra mexikansk restaurang som heter Pueblo och vi åt och drack som kungar.

Jag beställde Surf n turf med refried beans.

Vår servitris antecknade inget utan hade allt vi beställde i huvudet och jag var mycket imponerad eftersom vi beställde allt möjligt huller om buller.

Sen var det en lyckträff att de hade Wincents absoluta favorittequila på menyn! Den går inte att få tag på hemma i Sverige så vi passade såklart på nu när vi fick chansen.

Jag slog till på dessert och detta är nog den godaste flan jag har ätit! Den brukar vara liksom lite blaskig och ingen riktig hit, denna var krämigare och lite mer som en pannacotta.

Efter middagen gav vi oss ut och barhoppade – igen! Det är helt enkelt så roligt här att gå från ställe till ställe och testa olika cocktails.

Tur att drinkarna generellt sett inte är så starka här, hehe! Idag är det nämligen dags för lite kultur i form av museibesök. Vi hörs /K

Godmorgon, idag är det återigen strålande väder här i Gdansk vilket passar bra – eftersom det är Wincents födelsedag! Vi var ute och barhoppade igår igen så det går lite trögt här på morgonen men det ska nog ordna upp sig, hehe.

Igår åkte vi båt, ett piratskepp. Den tog oss till en vacker strandpromenad och ett krigsmonument från andra världskriget.

Vid monumentet låg blommor sedan i söndags då det var 1 september och minnesdag. Man fick ett par timmar på sig att begrunda det ofattbara med krig innan det var dags att hoppa på piratskeppet och åka tillbaka.

Sen fick jag äntligen min potatis som jag sett fram emot! Jag tog en typ av potatispannkakor, som langos fast godare. Den serverades med en vit fisk och fänkål i gräddsås och det var väldigt gott. Riesling i glaset.

Efter detta var det cocktail hour och vi startade på Tiki Jungle, ett härligt kitschigt ställe med ambitiös inredning och roliga drinkar. Jag har sett drinken “Zombie” på flera ställen här, den innehåller 69-procentig rom och kutym är att man får dricka max två såna. Anna var modig och testade!

 

Vi gick också till ett ställe som heter Gatsby, och det var nog min favoritbar under kvällen. Enkelt koncept och enkel meny – klassiska cocktails. Jazz i högtalarna och artig personal. Jag kände mig väldigt underdressed och sa det till hovmästaren men han svarade att hos oss har vi strikt klädkod för personalen, men ingen för våra gäster och att vi var välkomna in.

Jag drack två drinkar på Gatsby, först en som hette South side. Den var populär i Chicago under förbudstiden eftersom all mynta, lime och socker som är i den maskerade dålig smak av billig sprit. Som ni säkert förstår så behövde dock inte den här spriten maskeras.

Sedan frågade jag om de kunde göra en Stinger, det är en drink som jag tror var poppis typ tidigt 1900-tal. Den är en favorit hos mig men det är inte så många som vet hur man gör den. Gatsby hade den inte på menyn men det kände som att jag var på rätt ställe för en Stinger och det var jag! De gjorde en väldigt god Stinger. Sebbe hemma på PM gör också en god Stinger om ni är sugna på att testa.

Jag tyckte att gårdagen var en riktigt bra dag eftersom den innehöll både högt och lågt. Att besöka krigsmonument bäddar för allvarliga tankar och diskussioner, och drinkar med nära och kära bäddar för mycket fniss! Gode tid vad vi fnittrade på Tiki Jungle, ni vet när man kommit igång och inte kan sluta. T.o.m personalen skrattade med oss trots att de inte förstod vad vi sa. Om ett gott skratt förlänger livet så kommer vi fyra att leva för evigt! /K

Hej igen, här kommer lite mer bilder från igår! Vi anlände alltså till Gdansk igår och bor i en jättemysig lägenhet i Gamla stan. När vi dumpat våra väskor och beundrat utsikten från fönstren så gav vi oss ut på upptäcktsfärd.

Folk här tror att Wincent är en rockstjärna, och jag tar delvis cred för det eftersom det är jag som fixat hans solglasögon! Bågen är köpt på Aoptik i Karlskrona och de snygga glasen har Jennie på Jacobssons optik valt med sin erkänt goda fingertoppskänsla.

Vi spenderade eftermiddagen med att glida runt i närområdet och reka lite var vi vill äta under kommande dagar. Det här kändes ju som en restaurang som jag måste äta på, jag som älskar potatis! Menyn cirkulerade kring stjärnan potatis och så får man liksom välja tillbehör till sin potatis, haha.

Enligt Wincent så har Åza sagt att kycklinglevermoussen som de serverar här, är osedvanligt god. Jag tycker inte att något med lever låter så smaskigt men Åza är bra på mat så jag kände att jag ändå ville prova. Hon hade rekommenderat en specifik restaurang för detta och jag tror att det var där vi var! Och här ser ni den berömda levermoussen, som en väldigt stor förrätt.

Och nej, det var inte det godaste jag ätit. Men det märktes att den var bra, förstår ni hur jag menar? Brödet var jättegott och själva moussen förhöjdes av lök, granatäpple, jordnötter och ruccola. Även om det inte var någon favorit hos mig så tror jag ändå att jag nu vet hur en bra levermousse ska smaka. Check!

Till varmrätt åt jag pasta, en svart historia med chorizo och räkor. Den var väldigt god och Wincent och jag bytte tallrikar halvvägs så att han också fick smaka. Han driver ju det fiktiva magasinet Chorizobladet och den här chorizon fick 4 av 5 trynen i Chorizobladet vilket är ett mycket gott betyg som inte ges ut hur som helst.

Wincent drack en god drink med bl a kokos och bränt socker på toppen, ni vet som ovanpå en creme brulee. Och Anna beställde in just crème brulée till dessert, här serverade de den som en slags paj.

Sen när vi (läs jag) började droppa i energi så promenerade vi tillbaka till lägenheten, där de andra tre dumpade av mig för att fortsätta barhoppa. Jag älskar när man reser tillsammans och inte måste sitta ihop som siamesiska tvillingar utan man gör det man själv vill och orkar!

Priserna här är inte så låga som de varit, men visst är de fortfarande lägre än hemma. Hela gårdagen med lunch och middag och ett inte oansenligt antal drinkar landade på 800 kr per person. Hemma hade vi inte ens fått middagen för de pengarna, så den snåla smålänningen i mig är mycket nöjd, hehe. Vi hörs /K

 

 

Godmorgon! Idag vaknade jag i Gdansk av alla ställen! Jag och Wincent är här med Wincents syster Anna och hennes man Magnus. Vi ska vara här hela helgen och åker hem först på måndag.

Jag ska berätta varför jag är i Gdansk för första gången i mitt liv, det är helt tack vare familjen Brennander.

Åza är ju en god vän till mig och när jag behandlades för min cancer så föreslog hennes föräldrar att jag och Wincent skulle åka till Gdansk en helg och bo i deras fina lägenhet som de har här. Bara sådär! Visst hade jag träffat föräldrarna en del, de hade köpt glasögon av mig och så, men jag tyckte ändå att det var så otroligt rörande att de tänkte på mig överhuvudtaget och liksom klurade på vad de skulle kunna göra för att muntra upp mig. Dock så var ju detta mitt i pandemin, jag var livrädd för att bli krasslig och tvingas senarelägga något i behandlingen osv och det blev aldrig någon resa till Gdansk. Sen blev pappa Brennander själv sjuk, också han i bröstcancer, och dog ifrån oss. Och mamma Brennander har blivit dement och känner inte längre igen mig när jag träffar henne. Och det låter kanske lite ännavänt men på sätt och vis så gör jag den här resan inte bara för mig utan för dem också, eftersom jag vet hur nöjda de hade varit med att vi är här och har jätteroligt.

Och roligt har vi! Det här är utsikten från lägenheten:

Lägenheten ligger i Gamla stan, med massor av restauranger på långa rader. Och det funkar för oss, vi är alla matglada och gillar att prova nya saker, kolla kommande blogginlägg så ska ni få se en massa härliga matbilder.

Lägenheten är mysig och så jävla ren. Jag tror inte att vi måste dricksa städerskan men jag har redan bestämt mig för att jag vill göra det. Jag är inte så känslig med att det måste vara väldigt rent men visst är det trevligt att gå och lägga sig i ett rum där allt är rent och luktar fräscht.

Nu är det dags för mig att hoppa in i den här duschen och göra mig redo inför dagen. Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på men jag är säker på att det kommer att bli nåt kul i sann Brennander-anda. Vi hörs /K

 

 

Hej på er, sen jag sist hörde av mig har jag hunnit komma hem från Eslöv och landa lite i att min sommarsäsong på jobbet är över. Sedan 1 maj har jag bara spenderat två veckor hemma, övriga veckor har jag arbetat på annan ort och max kunnat spendera helgen hemma. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har kostat på men det har ju i allra högsta grad varit självvalt och ersättningen är god så det är inte ett dugg synd om mig! Däremot ska jag stoppa in lite mer hemmatid i schemat om jag får såhär många sommaruppdrag ett annat år. Jag saknar ju framförallt den här tjommen så förtvivlat när jag är på vift:

Wincent är verkligen min klippa i stort och smått och det känns verkligen torftigt att bara kunna facetajma om kvällarna. Men den här veckan är vi bägge lediga, eller “lediga” eftersom vi bägge driver företag, han vid sidan av sitt Day job och jag på heltid. Vi pysslar lite på varsitt håll här i huset men det är så skönt att bara kunna leta rätt på honom och kramas lite om andan faller på.

Igår fyllde jag år! Förutom att jag fick en jättefin present av Wincent (han är väldigt bra på att pricka rätt även när önskelista saknas) så gick vi ut och käkade i lördags med vår bästis Glenn. Glenn är egentligen min bästis mer än Wincents, men för husfridens skull så säger vi att han är Wincents bästis också. Glenn fastnade tyvärr inte på bild men det gjorde maten. Vi käkade på Izakaya station – ej att förväxla med Izakaya Moshi! Det är två olika restauranger med lite olika profiler men maten är asiatisk och väldigt god på bägge.

Men utöver middagen har jag inte direkt firat, jag sparar den karamellen tills nästa helg då Wincent fyller år för då ska vi resa bort en sväng i gott sällskap. Eftersom det bara skiljer en vecka på våra födelsedagar så brukar vi samfira och så även i år. Men vill du verkligen resa bort nu, tänker kanske du. Nä, egentligen inte. Egentligen hade jag hellre varit hemma. Men jag vet av erfarenhet att det som känns bäst i stunden inte alltid är det som är bäst för en när man är lite sliten. Vi kommer att ha jätteroligt på vår lilla resa och ni kommer såklart att få följa med här på bloggen!

Sen kändes det ju nästan som att jag fyllde år i fredags, för då fick jag den här pjäsen av min uppdragsgivare i Eslöv när jag skulle åka hem. Vilken grej…! Den väger hur mycket som helst och är full med goda saker att äta och dricka. Och det kan omöjligt vara ett färdigköpt paket eftersom det innehåller alla mina personliga favoriter; Riesling-vin, Marconamandlar, Maya-choklad m.m. Jag började nästan lipa för jag kände att det var så mycket. Under hela sommaren har jag fått så mycket fint när det varit dags att lämna mina olika uppdrag och sånt tar jag INTE för givet..! Jag tycker absolut inte att det ingår att få present när man jobbat klart, jag tar tillräckligt bra betalt för mina tjänster och förväntar mig aldrig något. Men detta var ett väldigt fint avslut på min jobb-sommar. Tack!

Sen har jag ju vidgat mina matvyer under sommaren när jag jobbat i exotiska Skåne. Har du klämt en knake nån gång? Det är en sorts korv som man tydligen inte säger att man äter, man säger att man “klämmer” den. Att klämma korvar har för mig helt andra associationer men jag brukar försöka att ta seden dit jag kommer.

Egentligen ska man tydligen äta den helt naken, inget bröd eller senap eller nånting. Men Pär som bjöd på den sa att det är ok att ta lite senap så det gjorde jag – jag är ju ändå nybörjare på att klämma knakar. Och den var helt ok! Smakade lite som korv som vi äter till rotmos, det var typ lite samma kryddor.

Och på tal om högkvalitativ kultur, jag blev även påmind om den här boken när jag var i Eslöv. Jag tror att jag har läst den två gånger och är inne på min tredje och den är lika bra nu som första gången. Och låt er inte luras av titeln, boken är ingen kärlekshistoria utan en spännande historia som man får höra med många historiska inslag. Rekommenderas!

Har du något bra boktips så är jag alltid öppen för förslag! Jag läser nästan allt med undantag för deckare och thrillers/skräck. Jag tycker att livet är läskigt nog som det är… /K