Judar och Meshuggah och låt folk skratta

Vet du med dig att du har lite mörk humor? Alltså att du kan skratta åt sånt som egentligen är djupt tragiskt? Jag med. Jag älskar t ex den tecknade tv-serien “Family guy” just av den anledningen. Jag tycker naturligtvis inte att alla mörka skämt alltid är roliga, men jag är helt övertygad om att det är en egenskap att uppmuntra, det här med att kunna skämta även om sånt som är jobbigt.

När jag var tonåring så spenderade jag ett år i Chicago som au pair, och jag blev placerad hos en judisk familj. Judisk humor är ett välkänt begrepp inom komedi, men det var jag ovetande om när jag flyttade in. Jag bara tyckte att de var så roliga! De skämtade om allt, alltså allt. Förintelsen också. Det fanns liksom inget som var för eländigt eller sorgligt för att inte skämtas om. Och om jag tyckte att föräldrarna i “min” familj var roliga, så var det inget mot deras föräldrar, alltså barnens mor- och farföräldrar. Inga spärrar! Ibland får judar kritik för att de inte gärna gifter sig med någon som inte är av judisk härkomst, men jag kan tänka mig att deras humorkultur nog är en del av det där. Hur kul är det att gifta sig med någon som inte delar ens humor?

Två av mina favoritskådisar, Dustin Hoffman och Barbra Streisand. Här i filmen “Meet the Fockers” där de visar prov på sitt judiska humorarv.

Det enda som var lite retligt var att många ord och uttryck som familjen använde när de skämtade med mig sådär, var på jiddisch, judarnas eget språk kan man väl säga. Det betydde att jag som svenne inte riktigt kunde återberätta skämtet likadant. Jag vet inte om de hade misstyckt ifall jag börjat prata en massa jiddisch, men jag kände själv att det hade varit töntigt av mig att liksom prata som en judinna när jag inte är judinna så det gjorde jag inte. Däremot har vi en del ord från jiddisch i svenskan, visste du det? Ord som mish-mash och kitsch t ex, som judar tog med sig till Sverige efter andra världskriget. Metal-bandet Meshuggah har också tagit sitt namn från jiddisch, meshuggah betyder att bete sig helt galet.

Om du inte alls vet vad jag menar med judisk humor så har jag googlat fram ett klassiskt exempel på en judisk vits till dig:

Tre judar är dömda till döden. De står framför exekutionspatrullen. Officeren går fram till den förste juden: Önskar ni en bindel för ögonen? ”Ja, tack.” Officeren ställer samma fråga till den andre och svaret blir ”ja, tack”. Officeren frågar den tredje. Moses svarar: ”Jag önskar inte få någonting som helst från er.” Den andre i raden vänder sig då till Moses och säger med bekymrad röst: ”Moses, ställ inte till med något bråk nu.”

Haha. Tycker du inte att det är kul att skämta om judar och exekutionspatruller? Det är såklart helt okej, och man är alltid fri att undanbe sig humor som man inte själv uppskattar. Tycker du att alla andra bara får skratta åt sånt som du tycker är kul? Det är däremot inte alls okej. Livet är svårt nog som det är, låt folk skratta. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

I ❤️ PM

Jag tänker ofta att folk har så sjukt dålig fantasi. Det är som att de har så svårt att förstå att den lilla bubbla de lever i, är just en liten bubbla. Jag lever såklart också i en liten bubbla, men jag försöker åtminstone att hela tiden påminna mig om att det finns en hel värld utanför bubblan.

Idag läser jag om hur restauranger över hela landet höjer sina röster för att visa sitt missnöje med vår regerings otroligt dåliga framförhållning kring vilka restriktioner som gäller för kroglivet. Och de har min fulla förståelse. De har scheman som ska läggas och kollektivavtal som ska följas. Jag kan inget om att driva restaurang men jag gissar också att de även behöver tid för att planera sina varuinköp. Förhoppningsvis så har de personal som i nuläget accepterar att inte veta hur de ska jobba om två dar, men det kan man ju inte ta för givet. Och de restauranger som forfarande är vid liv, har dessutom kämpat i motvind i snart ett år nu. Ett helt år..! Vilka hjältar!

Men alla är inte imponerade. På fb läser jag om en kvinna som minsann tycker att ett företag som PM & Vänner Hotel, ett företag som satt Växjö på världskartan i gastronomiska sammanhang, “borde ha kunnat samla i ladorna”. Och dra ballen i gruset vad det provocerar mig att läsa det där. I sitt eget företag så har hon “bara jobbat och sparat till sin pension”, hon har inte “köpt en massa prylar” så hon har minsann en buffert. Och det är ju jättebra, det menar jag uppriktigt utan ironi. Att ha en så stadig företagsekonomi så att en global pandemi inte är något hot mot verksamheten – ännu en som har min respekt! Det är väldigt bra gjort. Men… är det verkligen rimligt att hon jämför sig själv med PM? När jag slår upp hennes namn på allabolag.se så tolkar jag informationen där som att företaget endast försörjer en person, henne själv. Jag gissar också att pandemin inte drabbat hennes bransch särskilt hårt jämfört med de flesta andra. Vidare så tror jag också att hon har möjlighet att jobba hemifrån, utan kostnader för resor eller lokalhyra utöver bostaden. Det betyder att när inkomsterna minskar, så går det att tajta till utgifterna så att de nästan blir obefintliga. Dessa förmåner har aldrig en arbetsgivare som PM. Hur många anställda har de? 50? 100? Jag har ingen aning men vi säger 100. Nämnda kvinnas företag har en halv miljon kronor i tillgångar enligt allabolag. Enligt hennes sätt att se på saken så borde alltså PM alltid ha 50 miljoner kronor på den raden, ifall det t ex skulle komma ett virus som gör att verksamheten går på knäna i ett års tid. Jag vet inte hur mycket PM omsätter på ett år, men hela idén att om de inte har 50 miljoner kronor liggande så har de därmed automatiskt “levt över sina tillgångar”, den är absurd. Jag tycker faktiskt att hon skämmer ut sig när hon uttrycker sig så osympatiskt helt offentligt så att vem som helst kan läsa (ännu en förmån för övrigt, att det hon skriver inte påverkar hennes business negativt).

Jag vet, jag borde inte låta mig dras in i främlingars små bubblor. Men grejen är den att jag har väldigt svårt att vara oberörd när det gäller just PM. Jag älskar det stället. Jag älskar hotellet, bistron, matsalen, bageriet, baren, hela atmosfären så fort man stiger innanför dörren. Jag älskar människorna som jobbar där, de är så kompetenta och så generösa med sin expertis. Jag tycker att det är så underbart att det fortfarande finns företag som sätter hantverket i centrum, där ingen detalj är för liten för att tas om hand med omsorg. Och de förnyar sig ständigt! De utvecklas ständigt, investerar ständigt.

Min man Wincent på PM (gammal bild från en mer bekymmerslös tid). PM har länge varit vårt happy place och det självklara stället att boka bord på när något ska firas.

Och nu när jag dagdrömt om dem en stund så är jag inte sur längre – jag är istället tacksam för kvinnan i bubblan. Hon gav mig den knuff jag behövde för att komma till skott och äntligen köpa det där presentkortet som jag tänkt på så länge. På PM såklart. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Vår svenska skumma självbild och att chatta med en läkare

Det har väl knappast undgått någon att vår statsminister aldrig har köpt något på nätet. För mig personligen är det en främmande tanke, sedan flera år tillbaka så görs de allra flesta av mina inköp på nätet. Långt före pandemin så började jag beställa nästan all vår mat på nätet, bokade tid för hämtning på ICA och fick färdigpackade kassar inställda i bilen utan att ens behöva gå in i affären. För de där stapelvarorna som inte är så jättekul att gå och handla så är detta genialt. Men den allra bästa nättjänsten är nog ändå inte ICA, utan apotea. Om du blir krasslig och beställer något medikament på hemsidan så har du det i brevlådan senast kl 7 dagen efter, utan att behöva gå nånstans. Guld!

Nej detta är alltså inte jag. Sådär fräscht har jag aldrig det omkring mig när jag är krasslig. När jag är sjuk så ligger det snorpapper och halstablettskräp överallt.

Har jag då ingen förståelse för vår statsminister? Jo, klart att jag har. Jag tror dessutom inte att han är ensam i sin årskull om att inte ha handlat på nätet. Om jag tänker på honom som privatperson så är detta inget märkligt alls. Lite fördomsfullt så kan jag också misstänka att det många gånger funnits någon kvinna som köpt hem vad han behöver, om han inte haft tid att göra det själv. Men som statsminister för Sverige så tycker jag nog att det är aningen märkligt. EU har flera gånger gjort bedömningen att Sverige är det näst mest digitaliserade landet i Europa – ja med undantag för vår offentliga sektor då. Där ligger vi långt ner på listan, vilket rimmar dåligt med vår svenska självbild.

Den svenska digitaliseringsstrategin har ingen blygsamhet över sig. Målet är att “Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”. Det är väl ett härligt mål! Go away jante! Men går det verkligen att bli bäst i världen på något när regeringschefen samtidigt koketterar med sin okunskap och sitt ointresse? Ja, det gör det kanske, det kanske kvittar fullständigt om han går till apoteket och köper sina ipren eller får dem hemskickade till brevlådan. Han kanske tänker på helt andra saker än shopping när han tänker på digitalisering. Men han förstår nog inte varför svenskar i så hög grad väljer privata vårdalternativ idag, medan det för mig och många andra är självklart. När jag ligger hemma och är sjuk så chattar jag hellre med en läkare än tar mig till en vårdcentral. Kan man hoppas på att detta kommer att vara en av de positiva konsekvenserna av pandemin? Att även den offentliga sektorn satsar på att inte en massa sjuklingar ska trängas i väntrummet i onödan? Hoppas kan man ju alltid. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Jörgen Kruth och pic or it didn’t happen?

Häromdagen så postade Jörgen Kruth ett klipp från fighten mot Bob Sapp på sin insta, minns ni den? Jag minns att jag trodde att det var ett skämt när jag först hörde talas om det, att just de två skulle mötas i ringen. Och när jag väl fattade att det inte var ett skämt, så tänkte jag att det här vinner Jörgen lätt som en plätt. Jag visste att Jörgen Kruth är en av världens bästa fighters, och Bob Sapp kände jag mest till som en galen karaktär från olika reklamklipp. Men så insåg jag hur mycket tyngre Bob Sapp var än Jörgen Kruth, jag minns inte exakt men det var många kilon som skilde, och då kändes det ändå lite svajigt. Om du är tillräckligt mycket tyngre än din motståndare så behöver du verkligen inte vara lika bra för att vinna. Och alla träffar får du inte in på skicklighet, en del är ren flax.

Bob Sapp och Jörgen Kruth möttes i ringen 2010, i Stockholm.

Men alltihop var över efter 45 sekunder. Jörgen var lätt på fötterna och i toppform, medan Bob Sapp hade lite mer den energinivå som man har när man t ex ätit goa snacks lite för ofta (och inget ont nånsin om snacks på den här bloggen). En klockren knäträff och sen var det slut. Jörgen som tränat väldigt flitigt inför matchen i flera månaders tid var såklart besviken över att allt var över så snabbt.

Något som känns lite absurt när jag sitter och scrollar runt på Youtube och kollar på olika klipp med Jörgen Kruth, är att jag ju faktiskt tränat med honom. Flera gånger dessutom, på olika träningsläger. Jag var en gång i tiden styrelsemedlem och instruktör (kickboxning, kettlebell) på världens bästa klubb Växjö Titans, och Jörgen kom ner hit och tränade med oss, och ibland åkte några av oss instruktörer upp till honom i Stockholm och tränade där. Vid ett tillfälle så kom Omar Bouiche förbi och visade oss några moves. Nu kanske det inte är så många av er som vet vem Omar Bouiche är, men om vi säger att jag var på ett körläger så är det lite som om Aretha Franklin hade kommit förbi och kört ett par låtar med oss. Jag minns att jag var rejält starstruck och idag kommer jag inte ihåg ett enda ord han sa. Däremot så minns jag att han skulle visa något grepp på stackars Uffe, haha. Ulf Elm som alltså är Växjös egen kampsportsguru och Växjö Titans ordförande, och den bäste instruktör jag nånsin haft förmånen att träna för. Omar hade Uffe i nåt grepp samtidigt som han förklarade för oss vad han gjorde och varför. Uffe klappade lite försiktigt på Omar, för att liksom be Omar att släppa lite på greppet. Men Omar var så passionerad kring det han pratade om så han uppfattade inte det alls utan behöll Uffe som i ett skruvstäd. Uffe klappade någon gång till och sen så gav han upp och led istället under tystnad, det kändes säkert som ett bättre alternativ än att avbryta Omar när han var i sitt esse. När Omar väl släppte honom så viskade jag till Uffe “var det skönt?” och Uffe bara blängde på mig och gned sin axel eller vilken led det nu var som Omar hade misshandlat i sitt lås, haha!

Det som är lite trist är att hela den här epoken utspelade sig före selfie-eran. Jag har tack vare Växjö Titans tränat med Waldo Zapata, Louise Sondlo, Madde Vall, Åsa Sandell, Hanna Sillén, Joakim Karlsson och många många fler – men har knappt ett enda bildbevis. Det här är faktiskt det närmaste en selfie som jag hittat:

Jörgen Kruth då till vänster och så jag. Jag minns inte vad vi skrattade åt och jag minns inte vem som tog fotot. Jens, Andreija, Simon? Vi bilade tillsammans upp till Stockholm och hade väldigt kul iallafall, så mycket kommer jag ihåg. Och jag minns att vi tränade på riktigt hårda slag. Jag minns det så väl för vi turades om att bara slå, och att bara skydda oss. När jag körde med Jörgen så tog jag verkligen i allt vad jag orkade (som han sa) och jag fick känslan att han täckte för mina slag mest för att vara artig, hehe.

Har du också nåt sånt där möte före selfie-eran, som du önskar att du hade bildbevis på? Tell me! /K

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

 

SVT och pranks och skratta lagom med en gaffel i ögat

Pranks eller practical jokes är nåt av det tråkigaste jag vet. Jag säger alltså inte att de inte är kul, för min humor är ingalunda nån norm för vad som är roligt, men själv har jag aldrig uppskattat det. Att verkligen gå in för att skrämma nån, att göra så att folk spiller ut saker, att luras och sen skratta HAHA vad dum du är när nån går på det. Dolda kameran kan jag tycka är kul ibland men det beror på. Jag gillar de enklaste grejerna bäst! En av mina favoriter var när Oldsberg körde Dolda kameran, minns ni det? Vid ett tillfälle så var han förklädd som konditor på ett kondis, och folk kom in och köpte bakverk att ta med. När han packade ner en gräddtårta så lade han den försiktigt i kartongen, men sen när han skulle knyta snöre om så gjorde han det raskt och vände kartongen upp och ner under tiden, som man kanske gör när man slår in många olika slags paket men kanske inte just gräddtårtor. Och så filmade de den som hade köpt tårtan, och ögonen blev större och större ju mer Oldsberg ruskade runt tårtkartongen. Sånt tycker jag kan vara roligt, att göra löjliga saker och se hur folk reagerar.

Jag skriver förstås om detta idag eftersom Katarina Wennstam m fl har reagerat på Ola Rapaces avsnitt i “Stjärnorna på slottet”, där han skrämmer de andra deltagarna genom att börja slåss med en ljudtekniker men det hela visar sig vara ett skämt. Ola Rapace är ju en skådespelare med en känd historik av svårigheter med att tygla sitt humör, så jag förstår verkligen att de andra gästerna inte direkt förstod att det var just ett skämt. De sitter tysta runt bordet förutom en av kvinnorna som reser sig för att gå mellan. I efterhand är hon tydlig med att hon blev väldigt rädd och inte tyckte att det var roligt alls.

Och jag är liksom inte upprörd, jag tycker inte att detta är nån katastrof eller så, men visst är det tondövt av SVT med tanke på #metoo och #tystnadtagning att skämta om manliga skådespelare som sätter skräck i sina kollegor. Det är också så intressant att de andra reagerar med att sitta tysta. Hade vilka som helst reagerat så, eller är det för att det är så det funkar i just deras bransch? Män får utbrott och de runt omkring bara väntar tills de lugnat ner sig. Jag gissar att jag hade blivit jätterädd, just eftersom jag vet så lite om Ola Rapace förutom att han just kan vara våldsam. Det är alltid riskabelt att skämta sådär vågat med människor man inte känner. Ola Rapace ska vara väldigt glad över att inte jag var bjuden, jag hade blivit livrädd och kanske hunnit sätta en gaffel i ögat på honom innan jag fattat att allt var på skoj. Jag har nämligen ingen vidare startsträcka när jag blir tillräckligt rädd, en gång när jag stod i mitt kök och lagade mat så höll jag faktiskt på att sätta en kniv i min dåvarande pojkvän när han dök upp från ingenstans (av en slump, inte med flit) och det var svårt att avgöra vem som blev räddast, han eller jag.

Vill du ha en gaffel på ögat? Om inte, skräm inte livet ur främmande människor på skämt.

Så kör du på med pranks och skräm ihjäl folk för att sen skratta åt det, men välj dina offer väl. Eller gå åtminstone till optikern först och dubbelkolla att bägge ögonen funkar tip-top så att du har ett i reserv om ditt skämt skulle falla platt. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Vad är det för fel på din tumme?

Jag spenderar mycket tid på sociala medier, lite mer än jag skulle vilja just nu men jag skyller det på pandemin. Jag har lite svårt att sysselsätta mig med något vettigt, när det mesta som jag egentligen vill göra är sånt som jag inte bör göra enligt rådande restriktioner. Så jag surfar runt ganska mycket både på facebook och instagram, och när jag ser nåt som jag tycker är bra, eller åtminstone inte alls dåligt, så trycker jag “gilla”. Och jag har börjat inse att jag är en av de mer generösa på sociala medier, att väldigt många människor följer olika personer och studerar inlägg noga, men beter sig som att man har ett begränsat antal “gilla” att dela ut som man måste hushålla med så att de inte är slut när man väl gillar något på riktigt. 

Se så grannt!

När jag var liten så läste jag i “Pelle Plutt” att “höjden av snålhet är att bjuda på utspätt vatten med tilltäppt sugrör”. Idag skulle jag snarare säga att höjden av snålhet är att inte gilla dina vänners inlägg på sociala medier. Det är gratis, tar ingen tid och gör mottagaren glad. Och grejen är att alla mina tummar på olika inlägg har inte kommit sig från någon medveten strategi, det är inget jag behövt bestämma mig för, jag har bara… tryckt. Det är först nu som jag börjat använda tummen högst medvetet, när jag insett hur snåla många är. Till och med mot vänner som startat företag och försöker nå ut, så snålas det med tumme! Jag tar mig för pannan och tänker att med såna vänner behöver man inga fiender. Ibland får jag höra “du gillar ju allt på facebook!” och jag kan känna, vad menar du? Frågan är väl snarare, vad är det som gör att du känner att din tumme är för fin för att tas ut ur förpackningen och användas mitt i veckan när din kompis lagt ut en bild på sig själv, på sin hund, på sin trädgård, på sin kaffekopp eller från sitt jobb? Du sitter där och glor och klarar inte att trycka eller? Vad är det för fel på dig? Är det nåt fysiskt? Måste du spara din tumkraft för annars tar den slut så att du inte kan torka dig där bak eller vad är det frågan om?

Idag drivs det gärna med de som försörjer sig som influencers, många har fortfarande inte förstått att det där är inget för de klena. Influencers är aldrig lediga, de har sällan någon fast inkomst och deras varumärke kan dö över en natt om de gör bort sig. Dessutom måste de ständigt bjuda på sig själva och sin vardag, oavsett om den där vardagen är fabricerad eller ej. Jag har stor respekt för influencers som yrkesgrupp och följer en del av dem på instagram. Och ibland får jag dåligt samvete för det är så sällan som jag köper vad de säljer. Jag kan nog räkna på min ena hand hur många gånger som jag har utnyttjat influencers rabattkoder t ex, ett sätt för dem att tjäna pengar. Jag följer dem alltså och har glädje av det jobb som de lägger ner, men jag betalar inte och därför kan jag få dåligt samvete. Men jag tänker att då kan jag åtminstone gilla, och kommentera. Det är helt gratis och trafiken som jag bidrar med hjälper dem att få nya uppdrag och skriva nya avtal.

Det är töntigt att snåla med tumme och är du en av dem som håller på så mot dina vänner – skärp genast till dig. /K

 

 

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Jag är så bortskämd yes I am

Jag är helt fascinerad av alla offentliga toppolitiker som inte förmår att följa ens de enklaste pandemi-restriktioner. Jag har inget behov av att nämna några namn för listan är ganska lång och det finns både politiker som jag röstat på och politiker som jag har mycket svårt för, bland de som klantat sig.

Julafton 2016 firade jag och Wincent i Tallahassee, Florida. Gode tid vad gött det hade varit att vara där nu!

För det första så undrar jag – är man liksom en ö när man är politiker i ett parti? Är det så att man meddelar sina kollegor “men du, då drar jag till Las Palmas nu, jag kollar mailen varannan timme” och kollegorna ba “hej hej, ha det så bra!”. Det verkar ju jättekonstigt, eftersom alla inblandade representerar samma parti. Om en klantar sig så får ju alla lida för det. Om jag jobbade med politik och någon högprofil började babbla om Las Palmas så gissar jag att jag hade sagt men du fattar väl att du inte kan åka till Las Palmas nu? Om jag ska sitta hemma och uggla så ska fan inte du åka till Las Palmas och sabba för mig med dina rubriker. Och ja, jag vet att det går att resa utomlands väldigt smittsäkert. I flygplan filtreras luften med HEPA-filter och i en färsk studie från Department of Defense så kan man läsa att man måste sitta bredvid en smittad person i minst 54 timmar för att viruset ska uppnå höga halter i luften. Testet har genomförts med dockor och har sina brister, men ni fattar vad jag menar. Smittrisken är generellt sett högre om du går ut och äter på restaurang än om du sätter dig i ett flygplan. Men tror ni att det är så många väljare som sitter som jag, och nördar ner sig i studier om HEPA-filter? Nä, det tror inte jag heller. Och även om inte varje enskild politiker inser det, så känner jag att nån av kollegorna måste väl ha lite koll på vilka deras väljare är?

För det andra, så finns det något väldigt fult här, som jag tycker att det talats förvånande lite om under 2020. Klassklyftorna i Sverige har väl aldrig varit så synliga som under det senaste året? Det är en mycket tydlig skillnad mellan oss som är vana att resa varje år, och de som aldrig har råd att resa nånstans. När politiker åker på resor nu och hävdar att de gjorde bedömningen att resan var nödvändig, då är det så oerhört många ute i stugorna som genomskådar dem. Många svenskar vet att det går alldeles utmärkt att sitta hemma på nyårsafton, att man inte dör om man inte varje år träffar den där släktingen som bor utomlands. För de lever alltid så, restriktioner eller ej.

Och jag ska absolut stå för att jag tillhör de bortskämda, de som får myror i brallan av att inte resa nånstans. Jag tycker, precis som våra politiker, att det är otroligt torrt och tråkigt att bara vara hemma i mitt fina hus där jag har allt jag behöver. Men jag är inte mer verklighetsfrånvänd än att jag skäms när jag tänker så, jag fattar hur privilegierad jag är. Och så tänker jag att när det finns så många människor som aldrig har råd att resa, då klarar jag att stanna hemma tills pandemin är under kontroll. /K

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Eddie och Errol och Volvo

Jag är som så många andra uppvuxen med Eddie Meduza (Errol Norstedt), jag har aldrig varit nåt jättefan men han har liksom alltid funnits med nånstans ute i periferin. Däremot så har jag inte vetat så mycket om honom förrän nu när jag läst Börge Lundgrens utmärkta biografi “Bara man é fantastisk” som utkom 2015. Många som stod Errol nära har bidragit till boken, inte minst hans syster Maritza.

Och alltså, jag visste att han var mobbad i skolan när han växte upp, men jag hade ingen aning om vilka fruktansvärda hemförhållanden han hade. Jag har alltid tänkt att han inte var som alla andra men med facit i hand så känns han ju otroligt välanpassad med tanke på omständigheterna. Idag hade barnen omhändertagits av myndigheter tvärt och det är bitvis plågsam läsning.

Men sen lyfter det lite när framgångarna kommer, och jag skrattar högt när Errols kompis fakiren förklarar för Errol att man absolut inte ska bjuda kvinnor på rom eftersom “jag bjöd en kvinna på rom en gång och hon började ta långa steg och slå näven i bordet som en karl!”. Errol själv är verkligen inte det enda originalet i umgängeskretsen, kaka söker maka antar jag.

Som alltid när någon är så extremt produktiv och kreativ som Errol var, så är väldigt mycket av det han gjorde jättekul och mycket är rent skräp (tycker jag). Han formligen spottade ur sig olika karaktärer, sketcher, låtar, monologer. Det är möjligt att han hittade på allt, men tyvärr så misstänker jag att en del av hans galna karaktärer bygger på riktiga personer som fanns i hans närhet när han var liten och då fastnar skrattet lite i halsen. Ibland är karaktärerna riktigt obehagliga och det svider i hjärtat när jag inser att åtminstone en del av allt han gjorde kanske var hans sätt att bearbeta olika trauman. Vem vet?

Trots att boken inte hymlar med hans brister så tycker jag ändå att Errol Norstedt verkar ha varit en väldigt sympatisk person och det är sorgligt att han dog i förtid 2002, med en kropp märkt av alkoholism, endast 54 år gammal. Det enda som skaver lite för mig var hans totala oförmåga att hantera att bli ratad, han klarade verkligen inte att få nobben eller att någon kritiker inte gillade det han gjorde, och det där är en egenskap som jag har otroligt svårt för. Och nu måste jag verkligen understryka att Errol absolut inte var våldsam på något sätt, men jag associerar just den egenskapen med de män som slår ihjäl kvinnor. Var tredje vecka så blir en kvinna ihjälslagen i Sverige i snitt, och nästan alltid av en man som fått nobben och som inte kan hantera det. Och som sagt, Errol var väldigt snäll och inte alls våldsam och ska inte blandas ihop med de män som dödar kvinnor, men jag funderar lite över hur tankegångarna gick när t ex en recensent sågade något han gjort och han blev sådär jättearg och jättebitter. Hur kan man räkna så kallt med att alla andra ska gilla det man gör? Det är väl ingens självklara rättighet att vara populär?

Så de senaste dagarna har jag lyssnat på en del Eddie Meduza-låtar som jag rotat fram på Spotify (Wincent hann bli orolig innan jag förklarade att jag precis läst boken) och jag kan konstatera att “Volvo” är min bästa Eddie-låt. Dels så tycker jag nästan att texten är ännu roligare nu än när jag var liten (samma bil och samma bonnafaaaaaan!) men nu kan jag också uppskatta svänget i den, det är lite bluegrass-känsla (tänk Mule skinner blues á la Dolly Parton) och bandet spelar svinbra. Eddie Meduza är definitivt med i historieböckerna för att stanna. /K

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Fyrverkerier och djur är inte människor och ibland måste man bara kavla upp ärmarna och jobba lite

Samma diskussion varje år numera om hundar och fyrverkerier, så tröttsamt. Och nu ska jag älta det lite också, hehe. Jag kan inte minnas att det var såna problem kring detta när jag växte upp, men då fanns ju inte heller sociala medier så det kanske alltid har varit likadant bara att jag inte kände till det därute på vischan?

Eller så har det alltid funnits väldigt många skotträdda hundar, men förr så klarade vi att begränsa smällandet till nyår och kanske påsk och något bröllop då och då så alla redde ut det utan att yla om förbud (tudum-tschh). Nu skjuts det ju raketer året runt med syfte att skrämma och skada andra, rejäla insmugglade pjäser som varit förbjudna i Sverige de senaste åren, och helt ärligt så är det i samband med detta fenomen svårt att genuint känna att alla människor skulle vara lika mycket värda.

Men om vi återgår till djuren. Min uppfattning är att de allra flesta djur föds naturligt rädda för höga och plötsliga ljud. Varför skulle de inte vara det liksom? Så vill man ta god hand om sina djur så får man träna bort rädslorna i den mån det går beroende på individ, ras, tidigare trauman. Och nu sticker jag ut hakan lite men jag tycker faktiskt att det är slött att ha ett djur som lever i skräck för något, och liksom bara strunta i att styra upp det, när det finns mycket du kan göra. Och du måste läsa på lite, det hjälper sällan att ömka och trösta och gulla, som du kanske skulle göra med ett barn. Djur är inte människor (tyvärr ingen självklarhet för alla). En hund fattar inte vad du säger utan känner då mest av att även matte/husse är störd av det som händer, och när ens ledare inte beter sig som vanligt – ja då är det bäst att vara på sin vakt!

Men nu ska jag inte låtsas att jag är nån expert på livrädda hundar för det är jag verkligen inte. Jag har stor erfarenhet av att träna hundar, men bara individer som varit mentalt starka, och det är ju tyvärr långt ifrån alla hundar idag som är avlade på såna egenskaper. Och då är det ju tur för alla hundägare att det finns klubbar lite överallt i Sverige där du kan få hjälp! Svenska brukshundsklubben är en ideell organisation och dem hittar du här: https://www.brukshundklubben.se/

De kan hjälpa dig med att att mentaltesta din hund, så att du får lite koll på vem det egentligen är som du har i andra änden av kopplet. Efter det så kan de hjälpa dig med att träna bort eventuella rädslor eller andra oönskade beteenden som dyker upp under testet. Hur illa du än tycker att läget är så lovar jag att det alltid finns något som du kan göra! Och detta gäller ju inte bara rädda hundar, jag har bl a sett väldigt aggressiva hundar som i grevens tid kommit och fått hjälp med det så att de sluppit avlivas. Härligt eller hur?

Livet är roligare när man inte behöver vara rädd!

Sen finns det de som tror att det är lättare att förändra alla människor omkring sig, än att träna sin egen hund. Det tror inte jag så det hade jag aldrig lagt energi på. /K

 

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

 

Dammråttor och ögontjänare och glittriga glasögon

Alla gör som de vill men jag är nog redo att städa ut julen nu. Jag har full förståelse för att den som pyntat hela huset kanske vill njuta av allt det granna lite till, men jag har inte gått all-in med julpynt på många år och då känns det som att det lika gärna kan ryka nu. Plus att det är så dammigt här nu att till och med jag får ett litet sug efter att göra nåt åt det. Jag har alltid haft strategin att liksom julstäda efter julen, inte före. Jag minns inte vem som lärde mig det men det är otroligt smart för den som jobbar fram till julafton och vill undvika onödig julstress. Man städar liksom inget extra innan julen, man bara pyntar på. Och sen när man plockat ner allt igen, städar man noga. You’re welcome!

Och på tal om att städa, jag har nog aldrig städat så lite som i år, helt enkelt för att jag är lite av en ögontjänare på det området. När jag vet att inga gäster ska komma över tröskeln på länge, då är motivationen noll och det ligger grejer lite hur som helst. Det enda jag är känslig för är lukt, så kök och badrum har hållts efter hyfsat, och handdukar och sängkläder och allt sånt har snarare tvättats oftare i år eftersom vi varit hemma mycket mer. Och det är samma få plagg som körs runt i tvättstugan… är det likadant för er? Det är några få olika mys-outfits som jag hasar runt i. Tragiskt faktiskt när jag har en hel garderob med snygga kläder. And don’t get me started on glasögon..! Jag har ju så många snygga glasögon men de har knappt varit uppe ur sina fodral i år.

Mina goda vän och Sveriges bästa glasögonbloggare Åsa Wikström har förutspått glasögontrenderna för 2021 och jag tror att hon har helt rätt. Jag vill ha mer! Mer av allt!

https://eyewhiz.se/2020/december/spaning-pa-glasogontrenderna-2021.html

Jag avslutar med en bild från glasögonmässan i Köpenhamn 2019, ni vet på den där tiden när man kunde hoppa på tåget och dra iväg på mässa över dan och dricka öl och äta popcorn och prova bågar tills man verkligen inte orkade prova fler bågar.

Så här vill jag att mitt 2021 blir; stort och glittrigt!

Jag önskar er en skön helg. /K

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: