Hej på er, jag lade upp matbilder på instagram och fick så många frågor om vilken restaurang vi var på att jag måste klargöra – vi var alltså inte på någon restaurang alls utan hembjudna på middag hos våra vänner Johanna och Johan. Wincent åt ju hamburgare med jordnötssmör på Rost och tyckte att det var en livsomvälvande måltid, så Johanna och Johan som äter det regelbundet bjöd hem oss så att jag också fick smaka och de är så duktiga på mat så att det såg ut lite som på en restaurang:

och det VAR verkligen löjligt gott med jordnötssmör..! Det är bara att bre på rejält på bottenbrödet och sen bygger du din hamburgare som vanligt. Rekommenderas.

Johanna är ju en fena på desserter också, förra gången fick vi glass med en sås som var perverst god. Den här gången fick vi kolafylld kladdkaka, recept på bägge i slutet av det här inlägget.

Själv så får jag väl stoltsera med den här knäckemackan som jag svängde ihop i helgen med hjälp av kantareller som mamma donerat. Västerbottenost i botten, sen kantareller och lövbiff stekt i smör och persilja på toppen. Inte äckligt det heller, nej.

Jag lovade ju förresten att visa en del av det som Plattisgalans sponsorer skänkt till våra lotterier och goodiebags. För att hålla oss kvar på matspåret så länge som möjligt

så börjar vi med den här fina kokboken som Wincent vann på swish-lotteri:

Jag gillar att det numera finns såna här böcker, och jag läser dem gärna, men jag läser dem inte som Bibeln om ni förstår vad jag menar. Grejen är den att ingen vet varför jag fick cancer. Ingen vet heller hur stor risk det är för att den kommer tillbaka, alla bara gissar och ingen vet egentligen nånting. Det betyder att det kan vara så att mina livsvanor spelar väldigt stor roll, men det kan också vara så att det påverkar inte ett jävla skit vad jag väljer att äta och dricka. Ingen vet. Och så länge ingen vet så tar jag alla pekpinnar med en nypa salt, och kör på det som jag känner funkar för just mig.

Plattisgalan var även sponsrade av skönhetsmärket “c/o Gerd”, vilket jag aldrig testat förut. Det ska bli spännande att prova, jag älskar ju allt som luktar gott.

Kaffe fanns också i våra goodiebags, jag älskar ju kaffe med hasselnötssmak som är så vanligt i USA men svindyrt här hemma. Så detta ska drickas med vördnad!

Inte så dumma produkter, eller hur? Och detta var alltså bara några få av ett antal väldigt fina varumärken och produkter. Jag fick också med mig en broschyr hem, just jag kanske inte behöver information om Plattnormen men jag blev ändå glad när jag fiskade upp den och numera sitter mina fina, platta vänner på kylskåpet.

Här kommer Johannas recept! Vi hörs. /K

Perverst god sås med vanilj och flingsalt:

2 ½ dl vispgrädde

½ dl strösocker

1 dl ljus sirap

1 nypa vaniljpulver

1 nypa flingsalt

1. Blanda alla ingredienser och koka såsen i tjockbottnad kastrull till önskad konsistens (koktid cirka 30 minuter). Låt svalna.
2. Ät och älska ditt liv.

 

Kolafylld kladdkaka

Till kakbottnen:

150 g smält smör

2 ägg

2 1/4 dl socker

1,5 dl vetemjöl

0,5 di kakao

1 tsk bakpulver

Rör ihop och häll i form med löstagbar kant. Grädda i 175 grader mellan 20-30 minuter beroende på hur kladdig du vill ha kakan.

Till fyllningen:

1,5 dl grädde

1,5 di socker

2 msk sirap

100g mörk choklad

Koka på mycket svag värme i 25 minuter. Rör därefter ner 75 g smör.

Häll den något avsvalnade smeten över kakan i formen. Ställ in i kylen och lät svalna. Görs med fördel dagen innan servering.

Servera med vispad grädde till.

 

 

 

Hej på er, den här helgen har jag varit på min första Plattisgala som i år gick av stapeln i Göteborg! Det är den ideella föreningen Plattnormen som anordar denna stora baluns med middag, prisutdelning, modevisning och fest. Och jag kan verkligen rekommendera vem som helst att klä upp sig och gå på Plattisgala, det är fritt fram för alla att köpa sig en biljett och man behöver alltså inte ha eller ha haft bröstcancer för att närvara.

Det var Wincent, mamma och jag som drog iväg på en liten road trip och jag var mycket nöjd med att kunna slå ihop nytta och nöje och trycka in ett affärsmöte när jag ändå var i Göteborg.

Som ni vet så är jag inte så impad av att bo på hotell i nuläget, eftersom jag gör det alldeles för mycket, men jag måste ändå säga att detta var ett väldigt mysigt rum jämfört med många andra:

När jag jobbat klart och vi gjort oss snygga, så pallrade vi oss bort till Plattisgalan där det var hög stämning från start. Mamma kommenterade att alla såg så glada ut och log och pratade hejvilt med främlingar, och jag sa att det känns lite som en cancergrej. Inte att cancer gör en glad, men i alla cancer communities som jag rört mig i både irl och på nätet så finns det en enorm sammanhållning. Det är lite som att man kan hoppa över en massa lära-känna-varandra-steg, för man vet redan så mycket om varandras vedermödor.

Den här sammanhållningen har jag bl a funderat över nu när rapporter om brist på viktminskningspreparat florerat i pressen, och så många vill ställa obesitaspatienter och diabetespatienter emot varandra och liksom avgöra vem som har störst rätt till sin medicin. Det där har åtminstone jag aldrig sett i cancersvängen, trots att vi också kan ha svårt att få tag i våra mediciner*. Det är ingen som t ex säger att de borde ha förtur till sin cancermedicin framför mig eftersom de har barn, eller för att de är yngre eller något sånt. Alla hjälps åt och tipsar varandra om var medicin finns i lager, och så är det inte mer med det. Ingen döms för att de lyckats få tag i sin och man graderar inte vem som behöver den bäst. Det tycker jag är fint.

Wincent reagerade på att det inte verkade vara så många respektive på plats under Plattisgalan, och tyckte att det var lite synd eftersom han hade minst lika roligt som jag! Själv var jag så glad över att han var med så att jag äntligen fick presentera honom för ett antal kvinnor i Plattnormen som varit så oerhört viktiga för mig under de senaste två åren. Jag har tyvärr inte så mycket bilder eftersom jag inte ville hålla på med mobilen, men om ni följer Plattnormen på instagram så kommer det säkert att dyka upp en massa foton och filmer där.

I biljetten så ingick det drinkbiljetter och en god middag.

I baren så kunde man beställa kvällens drink “Flat on the beach” som tyvärr inte fastnade på bild men som var väldigt god.

Efter maten så var det prisutdelning, och det var kvällens stora behållning för mig personligen. Plattnormen delar ut priser, s.k. plattyetter, till personer som gjort och gör skillnad för kvinnor som själva vill bestämma hur deras kroppar ska se ut efter bröstcancer. Jag hade nominerat både min kontaktsköterska Christina Örnberg här hemma i Växjö, och min kirurg Dr Tor Svensjö på Hässleholms plastikkirurgi – och bägge vann! Det var otroligt mäktigt att höra Plattnormens ordförande Fia Jigrud läsa upp de nomineringar jag knåpat ihop ifrån djupet av min själ och höra folkets jubel.

Tidigare under kvällen så kunde man delta i ett swishlotteri, man swishade alltså en slant till Plattnormen för att vara med – och både Wincent och mamma vann! Så roligt. Wincent vann en bok och mamma vann en flott goodiebag som hon skickade med mig hem. Jag ska visa innehållet längre fram, det är imponerande hur mycket fina saker Plattnormen lyckats få ihop.

Jag tycker att det är väldigt märkligt att det är så svårt att hitta företagssponsorer till Plattisgalan, eftersom det första företag som dammar in en rejäl slant i Plattnormens verksamhet garanterat skulle få väldigt mycket uppmärksamhet och goodwill. Marknadsföringsmässigt vore det alltså en investering med extremt låg risk. Som det är nu så är det ett antal eldsjälar som genom att donera egna pengar och egen tid får detta event att bli av, och givetvis skulle det lätt kunna lyfta till en helt annan nivå om något företag bara ville investera. Plattisgalan hade gäster och pristagare som rest till Göteborg från andra länder, och ett filmteam från Chicago var på plats för att dokumentera kvällen. Ibland känns det nästan som att Plattnormens verksamhet i lilla Sverige skapar större svallvågor utomlands än här hemma..?

Känner du till något företag som vill synas mer och vars värderingar rimmar med våra, att kvinnor själva ska få bestämma över sina egna kroppar – tipsa dem gärna om Plattnormen, antingen kan de kontakta dem direkt eller skriva till mig så förmedlar jag vidare.

Dagen efter var vi såklart lite sega, men vi hade redan bestämt att vi skulle stanna till i Limmared på vägen hem och äta schnitzel så det kändes som att festen inte riktigt ville ta slut, hehe. Det är alltså en väldigt berömd schnitzel de serverar på Limmareds värdshus (som ligger utmed 27:an) och trots att vi hängde på låset när de öppnade lunchserveringen kl 12.00 på en söndag, och bara var tre personer i sällskapet, så knep vi det näst sista bordet och sen var det fullt. Mamma bjöd Wincent och mig på ett riktigt skrovmål:

Sen gjorde jag inte många knop när jag väl kommit hem, det var otroligt inspirerande att gå på Plattisgala men det var också mycket känslor och det tar på krafterna. Något som kändes kul var att modevisningen med platta modeller i bl a bad- och underkläder, för mig personligen kändes som vilken modevisning som helst. Jag tittade mest på vad de hade på sig och på hår och smink, och att de saknade bröst är tydligen helt normaliserat för mig idag. Det var såklart en härlig insikt eftersom det där är vad jag själv ser när jag ser mig i spegeln numera, inget freak alls utan en helt vanlig kvinna som överlevt bröstcancer. /K

 

*Många tror att vi i Sverige ofta har brist på mediciner numera eftersom apoteksverksamheten inte längre är monopolstyrd. Enligt den apotekspersonal som jag pratat med så beror det på att kronan är svag och att läkemedelsföretagen alltid säljer i första hand till de länder där valutan är stark.

Hej på er, tack för senast höll jag på att skriva, haha! Mitt förra inlägg med fotona av min bröstrekonstruktion postades under stor vånda, och dagen efter vaknade jag med huvudvärken från helvetet som höll i sig i flera dagar. Eftersom jag inte brukar ha huvudvärk så tror jag knappast att det var en slump… eller vad säger ni?

I samband med att min cancerbehandling avslutades för drygt två år sedan, och jag skulle klara mig på egen hand utan kontakt med vården, så träffade jag en cancerpsykolog på Cancerrehab. Det blev bara ett samtal eftersom psykologen bedömde att jag inte hade kommit så långt i min traumabearbetning så att det var någon större mening med att vi sågs. Han underströk att jag var väldigt välkommen att boka fler samtal, men han var tydlig med att han ansåg att jag inte riktigt hörde hemma hos just honom just då, och han hade rätt. De flesta pratar om skräcken för återfall under dessa samtal, och hur man ska hantera den framåt i vardagen. Jag var mest förbannad och ville prata (läs föreläsa för psykologen) om t ex patienträttigheter, småpåvar inom den offentliga vården, enskilda läkares skönhetsideal och vårdprogrammet. Han sa att alla normala reaktioner kommer att dyka upp för dig också, men förmodligen inte innan du är platt och färdigopererad. Så länge du är så här arg, så finns det ingen plats för varken rädsla eller sorg. Så han varnade mig väldigt noga och sa att när det känns som att allt ordnat sig, så kommer det förmodligen att komma en mental baksmälla och då behöver du inte bli rädd – det är en helt sund reaktion som bara blivit försenad.

Så nu laddar jag för den där baksmällan, och jag försöker just nu boka tid för nytt samtal på Cancerrehab vilket inte är det lättaste eftersom ingen svarar i telefon… möjligen finns det något smartare sätt att boka tid på som jag inte hittar? Jag har loggat in på mitt eget 1177 men där finns inte ens något direktnummer till Cancerrehab utan bara adress. Tipsa gärna om du vet!

I övrigt så rullar allt på som det ska, från och med 1/11 så har jag en agentur som ska boka alla mina optikeruppdrag åt mig vilket känns väldigt spännande! Agenturen heter Actus och kommer högt rekommenderad från kollegor, och hittills har all kontakt med dem gett en bra magkänsla. Jag har under de senaste 4 åren bokat alla mina uppdrag själv, och det har sina fördelar men även nackdelar och det tar ganska mycket tid på kvällar och helger att hålla kalendern fullbokad. Nu kommer Actus att ta hand om allt sånt och jag är fri att koncentrera mig på annat!

Och för min del så kunde november gärna få dra igång nu, oktober är inte riktigt min favoritmånad med allt tjat om bröstcancer överallt. Det är såklart jättebra med all uppmärksamhet ur ett större perspektiv, men det ger inte mig så mycket personligen i nuläget. Den här kampanjen (i olika varianter) är väl den som jag ändå känner att jo, den är viktig för mig:

På många håll i världen så pratar man nämligen om målet att “Rädda brösten” när kvinnor får bröstcancer, “Save the ta-tas” kallas kampanjen i USA. Och jag förstår att tanken är god, man vill inte operera bort bröst i onödan, men för mig så känns dessa kampanjer helt vrickade. Rädda kvinnorna, inte brösten. /K

 

Hej på er, det här är ett inlägg som jag både fasat inför att skriva, men också därför längtat efter att få ut så att jag kan lägga det bakom mig.

Som en del av er vet så har jag skapat en föreläsning efter min erfarenhet av den svenska bröstcancervården. Det är ingen cancerföreläsning i meningen att jag har något behov av att berätta just min historia, eller hur just jag upplevde att få en cancerdiagnos. Helt ärligt så känner jag mig inte så speciell så att jag tycker att det i sig är något att prata om – alla vet redan att cancer suger och att varje diagnos är en tragedi, både för patienten men också för de närstående.

Min föreläsning är mer av det utbildande slaget och den handlar om allt jag önskar att jag vetat, när jag fick min diagnos. Om jag bara känt till några få saker av allt jag vet idag, så hade sannolikt mycket lidande och många tårar kunnat besparas mig när jag var i en redan svår situation. Och om jag bara kan hjälpa en enda kvinna att slippa onödiga operationer, onödig smärta och onödiga hälsorisker under sin bröstcancerbehandling, så är det värt det för mig att prata offentligt om mina erfarenheter.

Mitt största misstag hade inte med själva cancern att göra, utan det skedde när jag och mina vårdgivare gemensamt skulle bestämma hur min kropp skulle se ut efter att min cancer var bortopererad. Mitt misstag var att jag trodde att mina vårdgivare visste bättre än jag själv, vad som var bäst för just mig.

Mitt förslag var att operera bort bägge brösten men det fick jag nej på. Att vara asymmetrisk, dvs behålla mitt friska bröst modell större och samtidigt vara platt på den sjuka sidan, kändes otänkbart för mig av både praktiska och kosmetiska skäl. För att få behålla någon slags symmetri kände jag mig tvungen att gå med på en direktrekonstruktion; man sätter in ett silikonimplantat vid samma operation där man opererar bort det sjuka bröstet. Jag kände inte till riskerna med en direktrekonstruktion, och jag var inte kapabel att göra min egen research under den här tiden. Idag vet jag att allt jag behövt veta finns att läsa för vem som helst på 1177.se samt i vårdprogrammet för bröstcancer, men när allt detta hände så var min cancer ännu inte under kontroll och jag var väldigt rädd. Och jag tänker att om jag, som ständigt läst medicinska skrifter i samband med mitt jobb under de senaste tjugo åren, inte klarade att ens skumma igenom vårdprogrammet för min egen diagnos, ja då är det förmodligen inte bara jag som behöver mer hjälp än vad många bröstcancerpatienter idag får för att fatta ett välgrundat beslut.

Något som däremot inte finns på varken 1177.se eller i vårdprogrammet, är bilder på vilket resultat man kan förvänta sig när man väljer direktrekonstruktion. Lite cyniskt kan man fråga sig varför, när det är en förhållandevis vanlig operation. Kanske har det något att göra med att svenska bröstcancerkliniker rankas efter hur många direktrekonstruktioner de gör, de får alltså poäng för varje implantat de trycker in. Oturligt för mig så är Växjö stolta över att ligga högt på den listan, något man kunnat läsa om i Smålandsposten. Hade jag fått se bilder på vad som räknas som ett lyckat resultat så hade jag aldrig gått med på det, hälsorisker eller ej, och man kan bara spekulera i huruvida jag är ensam om det eller ej.

När jag gjorde min bröstförminskning för många år sen, så satt jag och kirurgen på förhand och bläddrade i en pärm full med bilder på förminskade bröst över en kopp kaffe (ja det var lika komiskt som det låter). Han pekade särskilt på de bilder där patienten och jag var i samma ålder, hade samma hudtyp, samma kroppstyp osv, och när jag var opererad och läkt så såg jag ut ganska exakt som jag förväntat mig tack vare hans bilder.

Men när jag tänkte på silikonimplantat, så hade jag inga referensbilder i huvudet gällande implantat efter bröstcancer. Däremot har jag kompisar som har förstorat brösten med implantat och det är inte min favoritlook kanske, men jag tycker att de ser helt ok ut. Jag visste inte då att detta är två helt olika saker, och att det är mycket svårare att försöka återskapa en bröstform där inget finns, än att förstora en redan befintlig sådan.

Huruvida man vill ha implantat eller ej efter sin bröstcancer, är såklart helt individuellt. Jag har numera vänner som jag lärt känna genom bröstcancersvängen som trivs jättebra med sitt/sina implantat efter bröstcancer, och jag är glad för deras skull. Detta vill jag att du har i bakhuvudet om du väljer att kommentera det här inlägget. Det som för mig blev en mardröm, både komfortmässigt och kosmetiskt, är ett resultat som en annan patient kanske varit väldigt nöjd med. Och för en del kvinnor är det en oerhörd sorg att förlora sitt/sina bröst, och en tröst att få ett implantat instoppat som fyller upp bh:n. Så även om ni tycker som jag, att min direktrekonstruktion var väldigt ful, så vill jag att ni väljer era ord med lite omsorg. Ni får gärna skriva att det ser för jävligt ut om ni tycker det, men en bekant till mig fick ett felskickat sms där någon skrivit om henne “jag hade nog hellre dött i min cancer än sett ut sådär naken” och den typen av kommentarer kommer jag att ta bort med tanke på alla bröstcanceröverlevare som kan komma att läsa vad ni skriver.

Så. Jag kom på ganska tidigt att mitt resultat borde dokumenteras, så att andra bröstcancerpatienter i valet och kvalet får se vad som räknas som ett lyckat resultat. Jag kontaktade till och med en fotograf som hade varit perfekt för jobbet, men jag klarade inte att genomföra det. Jag klarade inte ens att se mig i spegeln mer än korta stunder, och därför är de enda bilder jag har tagna i all hast framför badrumsspegeln, med skiftande kvalitet. Jag har fortfarande svårt att se på de här bilderna idag. Min kropp minns hur ont det gjorde att ha närmare 7 dl silikon hängande löst i huden under närmare två års tid, med smärta som kom och gick ifrån skallbenet ända ner i tummen. Implantatet var droppformat och låg mycket sällan som det skulle, oftast låg det bak- och fram. I min journal kan man läsa på flera ställen vilket fint resultat jag fick, och undersökande läkare bedömde att mina smärtor inte verkade ha med implantatet att göra. Mitt resultat var “as good as it gets”, fick jag veta. När jag till slut fick implantatet utopererat i feb -24 så berättade kirurgen efteråt att han hittat ärrvävnad som han tyckte rimmade med mina besvär. Han berättade också att det var inget ovanligt under omständigheter som mina. Han lade en del tid på att bryta upp den i samband med att han tog ut implantatet, och jag har varit smärtfri och platt sedan jag vaknade upp från den narkosen. Att kunna plocka ner en kaffekopp från köksskåpet, dra en tröja över huvudet eller lägga armarna om halsen på min man utan att det gör ont nånstans är lycka för mig idag.

Här kommer mina foton, bildtexterna förklarar vad det är ni ser.

Så, nu blir det inte mer naket på ett tag! Det har varit en pärs att sätta ihop det här inlägget och jag vill tacka dig som orkat läsa ända hit. Jag vill också tacka Dr Tor Svensjö med team på Plastikkirurgi Hässleholm, det var hos dem som jag slutligen blev av med implantatet, eller “blobben” som jag kallade den när det begav sig.

Jag vill slutligen understryka att mitt resultat inte är ett skräckexempel, utan tvärtom ett resultat som mina läkare var mycket nöjda med både utseendemässigt och komfortmässigt. Detta är journalfört i min journal på flera ställen. Så till dig som står mitt i stormens öga och ska tacka ja eller nej till en direktrekonstruktion – studera mina bilder noga medan du, eller någon i din närhet, läser på kring hälsoriskerna med implantat. Oavsett om du sedan väljer att tacka ja eller nej så har ingen rätt att klanka ner på ditt beslut, hur du prioriterar kring din kropp är ditt val och ingen annans. Det enda jag önskar är att ditt beslut är välinformerat så att du slipper ångra dig – den erfarenheten önskar jag nämligen ingen annan kvinna. /K

 

 

 

 

Hej på er, här kommer sent omsider en liten rapport från Paris där jag var och jobbade under några dagar för att bevaka en stor optikmässa. Det är alltid lite trist att resa ensam men samtidigt så är det svårt att inte njuta av några dagars sensommar i Frankrike!

Jag bodde på ett väldigt mysigt hotell som jag kan rekommendera, 25 hours hotel.

Brandlarmet gick en av kvällarna vilket var väldigt obehagligt. Och jag måste säga att jag var inte så imponerad av de andra hotellgästerna eftersom jag bodde på sjätte våningen och var först ut på gatan av alla. Först..! Jag hoppade i mina skor, tog min telefon och nyckelkortet och sprang genom de tomma korridorerna. Jo, jag vet att många brandlarm på hotell är falsklarm, men eftersom jag befann mig så högt upp så var jag inte beredd på att ta några risker genom att söla utan jag följde raskt nödutgångsskyltarna och kom så småningom ut i en restaurang på byggnadens bottenplan. Efter några minuter kom mycket riktigt beskedet att det var just ett falsklarm och vi kunde gå in igen. Otäck upplevelse men bra att med jämna mellanrum få bekräftat att hjärnan funkar utmärkt när det är skarpt läge.

Mitt rum kändes enormt franskt, jag bodde längst upp med snedtak och utsikt över takåsarna.

Jag blev full i skratt när jag skulle åka hiss för den påminde om vårt hiss-trauma i Gdansk som jag skrev om i förra inlägget. Och i sann fransk anda var den här hissen snålare än den i Gdansk som ju faktiskt godkände 4 personer eller 500 kg – åtminstone på pappret.

Jag vet att många stör sig på fransmän som är så måna om sin egen kultur och som kan ha en ganska trist attityd mot turister, men jag tycker faktiskt att det har sin charm i en tid där så få av oss sätter värde på sin egen historia eller kultur. Jag talar tyvärr inte franska och jag visste på förhand att det inte alltid är populärt eftersom jag varit en del i Frankrike förut. Så första kvällen när jag skulle gå ut och leta rätt på ett ställe för middag så blev jag inte förvånad när servitören nästan himlade med ögonen när han insåg att jag inte talar franska. Han ryckte den eleganta menyn ur mina händer, och gick och hämtade en på engelska som såg ut som en barnmeny i jämförelse med sin stora text och fula typsnitt. Jag lyckades förmedla att jag ville ha gratinerad löksoppa och ett glas vitt vin, vilket fanns på den franska menyn men inte på den engelska. Jag tyckte mig se en glimt i hans ögon, som att jag kanske inte är riktigt så kulturellt förtappad som han trodde, haha. Han trodde säkert att jag skulle beställa hamburgare med pommes. Men icke!

Soppan var så, så god. Jag förmedlade detta så gott jag kunde, betalade och tackade för mig. Dagen efter när det var dags att äta middag igen så såg jag ingen anledning att gå någon annanstans, utan jag gick tillbaka till samma taverna. Helt annat bemötande nu när personalen kände igen mig. Och jag var ganska nöjd med mig själv som tänkt på att fota den engelska menyn kvällen innan, så jag behövde inte förnedra mig med den nu utan kunde beställa den sallad jag ville ha – på franska. Uttalet var såklart skit men servitören var uppenbart mycket nöjd med mig och servicen var under kväll nr 2 oklanderlig och artiga leenden utbyttes i plural.

Salladen var lika god som löksoppan, så när det var dags för min tredje och sista kväll i Paris så såg jag återigen ingen anledning att leta reda på något annat ställe än min prisvärda kvarters-taverna. Och nu kändes det som att det var nära att hovmästaren kramade om mig när jag dök upp, haha. Han och servitören pratade en massa med mig på franska, jag fattade ingenting men log glatt och beställde pasta.

Servitören ville nu veta var jag kom ifrån och så hade han några engelska ord som han ville att jag skulle lära honom att uttala korrekt vilket jag såklart gärna hjälpte till med.

Så de är liksom inte otrevliga egentligen, det är mer att man själv liksom måste bevisa sig lite först innan de också bjuder till. Och det kan man ju tycka är töntigt, men jag tycker som sagt att det har sin charm. Deras temperament kan också vara lite tröttsamt, känslor svallar lätt och de låter ofta upprörda även när de inte är det vilket är väldigt långt ifrån mig själv. Men när det kom en tattare och började prata med (läs besvära) gäster på uteserveringen så kom hovmästaren som ett skott och ställde sig emellan och pratade med tattaren tills han dröp av. Och det där kan jag sakna ibland här hemma, ni vet när man kanske sitter på en restaurang och ett sällskap missköter sig och stör alla andra som försöker äta,  men personalen vågar inte säga något. Då önskar jag ibland att jag kunde plocka fram en fransk hovmästare med lite klipp i.

Något jag aldrig saknar dock, är cigarettrök. Det röks fortfarande friskt i Paris och det är faktiskt lite påfrestande för mig när jag numera är helt ovan, inte av moraliska skäl utan för att jag lätt blir illamående av rökdoft. Allt i min resväska luktade rök när jag kom hem, och då såg jag ändå ingen som rökte inomhus.

Varje gång jag befann mig utomhus var jag omringad av rökare och det kändes lite som att resa bakåt i tiden… men också lite livsbejakande, hur paradoxalt det kan låta. Mitt intryck är att fransmännen generellt sett lever mer i stunden än vad vi gör, på gott och ont. Jag gillar det. /K

 

 

Godkväll, jag måste bara börja med att dela med mig av en lista som jag skrev över allt som var dåligt med Gdansk, haha! Ibland skriver jag texter som jag sen aldrig publicerar men det här var för roligt för att bara kasta.

“Allt som var dåligt under vår vistelse i Gdansk:

1. Kullersten överallt. Jag har inte kunnat gå obesvärat i de sandaler som jag tog med mig, utan jag har fått hålla mig till sneakers som inte matchat någon av mina klänningar.
2.  Man får mycket mat överallt vilket kan orsaka en viss stress om man inte orkar äta upp.
3. På en del ställen vid kanalen finns trappor, och trappstegen är djupare än standard. Man måste antingen ta långa kliv eller många små och det är som att välja mellan pest eller kolera varje gång.
4. Vi har inte kunnat åka hissen allihop samtidigt. Hissen piper ilsket och på displayen lyser en symbol för övervikt. Och som om detta pipande och lysande inte räckte så blinkar det också som en saftblandare, värsta tjockisalarmet så att alla i huset hör att nu försöker fetknopparna åka hiss. Eftersom hissen enligt uppgift tar minst 500 kg så har en viss misstänksamhet uppstått i gruppen, vem är det som väger över 200 kg och inte ger sig tillkänna? Som salt i såren gick slanka ynglingar förbi och skrattade när detta hemska inträffade. Trauma.
5. I affären runt hörnet finns det bara Jack- och Cola zero på burk till diabetikern. Han föredrar ju Jim Beam men det fanns bara Jim Beam med med vanlig Cola, inte Cola zero.”

Ja ni fattar ju vilken drömmig resa det där var när detta är listan på allt som var sämst, hehe. Glöm inte att ni också kan hyra Familjen Brennanders lägenhet i Gdansk, bara scrolla bakåt bland inläggen så hittar ni all info.

I skrivande stund är jag på särdeles gott humör eftersom jag precis fått väldigt goda nyheter från de hantverkare som håller på och renoverar vårt badrum. Eftersom vi bara har ett badrum, dvs en toalett, så går det inte att bo hemma medan de håller på med detta. Wincent är i Texas och lever livets glada dagar hos vänner där så honom går det ingen nöd på, och jag har varit iväg på Optometridagarna i Kista så jag har bott på hotell där. Snart ska jag flänga vidare till en Optikmässa i Paris (!) och den goda nyheten jag alltså precis fick är att badrummet förmodligen är klart så att jag kan åka direkt hem när jag kommer tillbaka från Paris. Fatta att jag kommer att kunna åka hem, och stanna hemma! Sova i egen säng i flera nätter i rad! Kan knappt beskriva hur mycket jag längtar efter detta efter att ha bott i resväska sen 1 maj. Och – är det inte oerhört raskt marscherat av hantverkarna? Om de är klara som utlovat så har de renoverat ett badrum på mindre än två veckor, med golvvärme och allt. Jag säger bara det – fem stjärnor till Bergmans VVS!

Jag sitter ju i styrelsen för Optikerförbundet, och det är Optikerförbundet som arrangerar Optometridagarna varje år. Det innebär att jag jobbat på Optometridagarna för första gången, och det var bitvis väldigt stressigt men enormt givande. I en sån liten bransch som optikbranschen är det många som känner varandra, och ett sånt här event blir på sätt och vis som en enda jättestor firmafest. På bilden ovan ska jag moderera några föreläsningar, det är därför jag har headset på mig. Det gick bra även om det var lite rörigt i huvudet att ansvara för frågestunden när vissa föreläsare talade svenska, och andra bara engelska. Jag har som många av er vet alltså inga problem med att tala engelska, det som var jobbigt var att hatta fram och tillbaka mellan engelska och svenska. Men det gick bra! Och på kvällen höll jag och min styrelsekollega Stina Lönn i ett optometriquiz där man alltså kunde vinna titeln Svensk mästare i optometri. Det gick också jättebra, men tack gode Gud för Stina som skötte tekniken så att jag bara kunde hålla låda och läsa upp frågorna!

Jag vet inte om ni känner till det, men numera är det lagligt för vem som helst att utföra en synundersökning, så var det inte tidigare – då fick bara den som var legitimerad inom hälsa/sjukvård göra det. Vi i Optikerförbundet har spelat in lite informationsmaterial för allmänheten på ämnet, och jag anmälde mig frivillig till att vara med. Ordförande Rune sa i ett tidigt skede att “den här filmen ska rulla oavbrutet på Optometridagarna”, och jag trodde att han skämtade för det gör han ibland. Men det var alltså inget skämt.

Vill du också se filmen så hittar du den här: http://www.optikerforbundet.se

En del kära återbesök blev det såklart under helgen, ni vet gamla klasskompisar och kollegor som man träffar alldeles för sällan. En av dem är Besarta, här på bild med sin kollega Johan Hedström.

Och nu är det alltså dags att ladda om inför Paris… jag åker ju dit för att jobba men förhoppningsvis kommer det att kännas lite som semester också. Jag älskar ju allt franskt! Á bientôt! /K

Hej på er, bättre sent än aldrig och nu ska ni få veta vad jag åt på min enda frukost i Gdansk trots att det nu är ett antal dagar sen jag kom hem därifrån. Det är lite kaosartat här hemma vilket påverkar bloggandet, och jag ska strax förklara varför.

Wincent var helt lyrisk över frukostkorvarna som serverades på det här stället så han beställde in såna vid sidan av sin frukost, kanske de godaste som nånsin recenserats i Chorizobladet! De smakade lite som isterband fast ändå inte, de var rökiga och smakade grillat.

Efter frukosten så var det dags att packa och göra oss redo för avfärd till flygplatsen. Samme trevliga chaufför hämtade oss vid dörren precis där han lämnade oss när vi anlände. Så skönt att inte behöva stressa om sånt!

Sen när vi kom hem så hade vi en ynka, lugn kväll där vi fick sova i egen säng och röra oss fritt i vårt eget hus. Men dagen efter dök hantverkare upp i ottan för att renovera vårt badrum så då var friden över! Vi har dessutom bara en toalett så vi kan inte bo hemma när detta görs och har fått flytta in hos mamma, som turligt nog sitter husvakt åt en tredje part så vi är åtminstone inte i vägen för henne för hon är inte hemma… men ni fattar nog hur kul detta är för mig som bott i resväska sen maj. Inte alls!

Något som känns bra i röran är dock att det är Bergmans VVS som utför alltihop. Lasse Bergman känner både Wincent och mig sen tidigare, och snickaren bor några hus bort från oss. Det känns tryggt på alla sätt. Och när de dök upp för att börja riva så var grabbarna på gott humör och skrattade mycket, vilket också kändes bra. Man vill ju ha ett arbetslag som trivs ihop, eller hur? Jag är helt säker på att det blir finare badrum av det. Däremot kändes det inte konstruktivt för mina stressnivåer att stanna och se på när de rev ut alltihop så jag flydde fältet.  De drog igång med en jäkla fart så medan jag packade min väska så hann de med en hel del:

Eftersom vi bodde i Familjen Brennanders lägenhet när vi var i Gdansk så blev det naturligt att de fanns i mina tankar under vistelsen. Mamma Brennander är ju numera dement, något som barnen Åza och Fredrik berättar så öppet och fint om i sin podd “Snyggbrorsan & Supersyrran” (som du hittar på Spotify). Jag väntade mig faktiskt att de skulle få en del skit för att de “hänger ut” sin mamma i podden, men vad jag sett har reaktionerna varit överväldigande positiva. Jag tror helt enkelt att vi som samhälle är mogna för att bryta stigmat kring demens, som ofta kommer med skam för de anhöriga och en ständig känsla av att inte räcka till. Sen är ju demens så konstigt på det viset att den personen som är sjuk är hos en, fast ändå inte. Sist jag träffade på mamma Brennander var när jag var nånstans och sjöng, och hon var där och lyssnade tillsammans med personal från det boende som hon numera bor på. Efter konserten kom hon fram till mig och jag tyckte att det var så roligt att se henne, men så fort hon öppnade munnen så insåg jag att hon hade ingen aning om vem jag var. Hon minns fortfarande alla som hon en gång känt väl, men jag var som hennes dotters kompis mer en bekantskap och hann uppenbarligen inte fastna i minnet. Hon sa att hon tyckte att jag sjöng så bra, och att det varit en sån njutning att lyssna på. Jag blev helt gråtfärdig för det kändes så sorgligt. Jag ville liksom säga, “Men det är ju jag! Du känner ju mig!” men jag fattade att det såklart var meningslöst så jag bara tackade för de fina orden och sa vad jag sagt till vilken främling som helst. Samtidigt så var det härligt att se att trots att hon inte längre är sig själv, så är ändå vissa bitar kvar. Det är långt ifrån alla som kommer fram efter en konsert för att tala om hur bra de tyckte att det var, men det är typiskt den generösa mamman Brennander och tydligen kan inte ens demens rå på just den biten av hennes personlighet. En liten seger tycker jag. /K

 

Godmorgon, igår var vår sista dag i vackra Gdansk och idag åker vi hem. Vi ska bara gå och käka lite gofrulle innan vår skjuts kommer som tar oss till flygplatsen. Det är så lyxigt för när man bor här så får man också ett telefonnummer till en pålitlig taxichaufför (som känner familjen Brennander som äger lägenheten) som hämtar en på flygplatsen om man vill, och det ville vi såklart. För mig som är helt värdelös på att hitta i främmande ständer så kändes det flott att bara stiga ut ur terminalen och bli upplockad av någon som vet vart vi ska och kör en till dörren! Han frågade om vi även ville ha skjuts när vi skulle hem och det ville vi.

Igår var vi på museum, The museum of Second World War. Jag kan tycka att det är lite tragikomiskt att alla semestrar i Europa på nåt vis slutar med att jag går runt och glor på deprimerande krigsmuseum. Samtidigt så tycker jag att det är viktigt att hålla den delen av historien vid liv. Det var ju här i Gdansk som Andra världskriget startade och det var intressant att få lära mig mer om just hur allt började.

Jag köpte bl a ett nyckelband i museishopen och det stod något på polska på det. Jag frågade killen i kassan vad det betydde och han sa “Never ever war”. Jag hoppas nu att det är sant för jag valde att slå till trots att jag inte kan ett ord polska.

Muséet ligger på promenadavstånd från lägenheten längs med kanalen, mycket vackert att titta på.

Vi bestämde oss för att stanna vid kanalen för lite påfyllning av mat och dryck. Den trevlige servitören hjälpte oss med att smaka polskt plommonbrännvin vilket var något av en upplevelse för den består av 69% alkohol. Han förklarade att brännvinet smakar mer om man häller lite vatten i det, vilket lät konstigt. Men faktum är att när spriten är så stark så blir tungan mest bedövad, och det är först när man spär ut den som munnen liksom känner smaken. Jag bara smuttade världens minsta smutt, och associerade nog främst till något man tar bort nagellack med. Men nu har jag testat!

Maten vi beställde in var fantastisk, riktigt vällagad mat. Jag har så svårt att fatta hur restaurangerna ligger på långa rader här och typ vilken som helst har så fin mat. Det är inte riktigt samma lotteri som i många andra städer jag besökt.

På eftermiddagen så gick vi bara runt i staden, jag hör själv hur trist det låter men det är så mysigt här så man kan roa sig med att bara gå runt och titta på alla vackra byggnader. Solen har strålat men det har fläktat skönt varje dag. Ett gott mellis för den som känner att orken tryter är en milkshake, med eller utan en skvätt rom att hälla i den.

När det började dra ihop sig mot middag så gick Wincent och jag på jakt efter en restaurang där vi kunde äta schnitzel för det ville vi göra innan vi åkte hem. Och det var inte jättesvårt att hitta när vi väl fattat att det inte heter schnitzel på menyerna här utan “Crisp pork chops” eller liknande. Så sista middagen i Gdansk blev schnitzel! Jag åt räkor med chili till förrätt.

Schnitzeln var väldigt god men väldigt stor, så jag koncentrerade mig på den i sann Sunes pappa-anda eftersom potatis har vi ju hemma, hehe. Jag sa till servitören när han dukade av att potatisen var jättegod men att jag hade varit tvungen att välja mellan att äta upp schnitzeln eller potatisen. Han berättade då att det finns ett polskt ordstäv som mödrar lär sina barn som lyder typ “köttet först”, när man inte orkar äta upp allt. Så han tyckte att jag hade prioriterat helt rätt!

Efter middagen så var vårt sällskap redo för att ta kväll, men Wincent var lite sugen på en dessert. Eftersom han har diabetes så äter han ju så sällan dessert, det är inte jättebra för honom. Men det finns tricks för att göra det lite mindre dåligt om man vill lyxa till det. Då börjar man med att äta grönsaker och protein, och det gjorde han i form av tomatsoppa till förrätt, och sen schnitzel och kål till varmrätt. Sen åt han sin dessert, och efter det tog vi en rask promenad på ca tjugo minuter. Allt detta gör stor skillnad för att minimera den blodsockertopp som är oundviklig när man äter sötsaker.

Han valde givetvis med omsorg och landade på en bit cheesecake, till det drack vi Strawberry lemonade med basilika. Ett värdigt avslut på vår vistelse!

Det känns lite sorgligt att vi nu ska packa och åka hem. Det är först nu som jag förstår varför Familjen Brennander tyckte att jag skulle åka hit när jag mådde som sämst. Visst är det så att ett miljöombyte inte löser alla ens problem, men det kan vara så skönt att bryta av tillvaron ibland. Och Gamla stan här är verkligen balsam för ögonen, så mycket vackert att se överallt om du är det minsta intresserad av färg och form. Vällagad mat och goda drycker överallt för en prisvärd peng gör ju sitt till också.

Om du också vill åka till Gdansk och bo med gångavstånd till museum, shopping, restauranger osv så rekommenderar jag verkligen att du hör av dig till Familjen Brennander, du hittar mer info här:

https://azabrennander.se/2023/07/30/hyr-var-lagenhet-i-gdansk/

Men, vår vistelse är ju inte riktigt slut än..! Vi ska äta gofrulle först innan chauffören kommer och kör oss till flygplatsen. Jag har faktiskt inte ätit frukost här än utan bara druckit kaffe på mornarna, så nu är förväntningarna höga, hehe. Vi hörs /K

 

Godmorgon, idag är det sista dagen för oss i Gdansk för imorgon flyger vi hem igen. Jag skulle kunnat stanna längre här men samtidigt så var ju mitt mål med resan att fira Wincents födelsedag ordentligt och det gjorde vi med bravur igår! Anna hade bokat bord på en riktigt bra mexikansk restaurang som heter Pueblo och vi åt och drack som kungar.

Jag beställde Surf n turf med refried beans.

Vår servitris antecknade inget utan hade allt vi beställde i huvudet och jag var mycket imponerad eftersom vi beställde allt möjligt huller om buller.

Sen var det en lyckträff att de hade Wincents absoluta favorittequila på menyn! Den går inte att få tag på hemma i Sverige så vi passade såklart på nu när vi fick chansen.

Jag slog till på dessert och detta är nog den godaste flan jag har ätit! Den brukar vara liksom lite blaskig och ingen riktig hit, denna var krämigare och lite mer som en pannacotta.

Efter middagen gav vi oss ut och barhoppade – igen! Det är helt enkelt så roligt här att gå från ställe till ställe och testa olika cocktails.

Tur att drinkarna generellt sett inte är så starka här, hehe! Idag är det nämligen dags för lite kultur i form av museibesök. Vi hörs /K

Godmorgon, idag är det återigen strålande väder här i Gdansk vilket passar bra – eftersom det är Wincents födelsedag! Vi var ute och barhoppade igår igen så det går lite trögt här på morgonen men det ska nog ordna upp sig, hehe.

Igår åkte vi båt, ett piratskepp. Den tog oss till en vacker strandpromenad och ett krigsmonument från andra världskriget.

Vid monumentet låg blommor sedan i söndags då det var 1 september och minnesdag. Man fick ett par timmar på sig att begrunda det ofattbara med krig innan det var dags att hoppa på piratskeppet och åka tillbaka.

Sen fick jag äntligen min potatis som jag sett fram emot! Jag tog en typ av potatispannkakor, som langos fast godare. Den serverades med en vit fisk och fänkål i gräddsås och det var väldigt gott. Riesling i glaset.

Efter detta var det cocktail hour och vi startade på Tiki Jungle, ett härligt kitschigt ställe med ambitiös inredning och roliga drinkar. Jag har sett drinken “Zombie” på flera ställen här, den innehåller 69-procentig rom och kutym är att man får dricka max två såna. Anna var modig och testade!

 

Vi gick också till ett ställe som heter Gatsby, och det var nog min favoritbar under kvällen. Enkelt koncept och enkel meny – klassiska cocktails. Jazz i högtalarna och artig personal. Jag kände mig väldigt underdressed och sa det till hovmästaren men han svarade att hos oss har vi strikt klädkod för personalen, men ingen för våra gäster och att vi var välkomna in.

Jag drack två drinkar på Gatsby, först en som hette South side. Den var populär i Chicago under förbudstiden eftersom all mynta, lime och socker som är i den maskerade dålig smak av billig sprit. Som ni säkert förstår så behövde dock inte den här spriten maskeras.

Sedan frågade jag om de kunde göra en Stinger, det är en drink som jag tror var poppis typ tidigt 1900-tal. Den är en favorit hos mig men det är inte så många som vet hur man gör den. Gatsby hade den inte på menyn men det kände som att jag var på rätt ställe för en Stinger och det var jag! De gjorde en väldigt god Stinger. Sebbe hemma på PM gör också en god Stinger om ni är sugna på att testa.

Jag tyckte att gårdagen var en riktigt bra dag eftersom den innehöll både högt och lågt. Att besöka krigsmonument bäddar för allvarliga tankar och diskussioner, och drinkar med nära och kära bäddar för mycket fniss! Gode tid vad vi fnittrade på Tiki Jungle, ni vet när man kommit igång och inte kan sluta. T.o.m personalen skrattade med oss trots att de inte förstod vad vi sa. Om ett gott skratt förlänger livet så kommer vi fyra att leva för evigt! /K