Det är så många av mina mer kräsna vänner som tipsat om serien “Jakten på en mördare” som just nu ligger på SVT play, att jag till slut kände att jag var tvungen att se den. Och den är precis så bra som alla säger.

Den har ett sävligt berättartempo, lite från en annan tid, och det tog ett eller två avsnitt innan min sociala medier-hjärna lugnade ner sig och kunde njuta av detta fullt ut. Man får följa polisens arbete i olika mordutredningar och serien kretsar framförallt kring det vidriga mordet på 10-åriga Helén Nilsson 1989 som jag givetvis minns. Och om jag förstått saken rätt så följer inte serien verkligheten ner i minsta detalj, men till stor del. T ex de olika förhören med misstänkta ska vara korrekta ord för ord, och jag som tycker att förhörsteknik är spännande spetsade därför verkligen öronen i de scenerna.

Rollbesättaren får en stor guldstjärna av mig, för serien utspelar sig i Skåne och alla talar skånska. Jag känner dessutom inte igen knappt någon av skådisarna, och det bidrar till att jag nästan glömmer bort att de är just skådisar. När en del poliser väljer att prioritera att fylla i blanketter och skriva värdeord på postit-lappar, över att få fast en barnamördare, så känner jag att jag vill sträcka fram handen till tv:n och örfila upp dem.

Jag vill inte berätta mer och spoila för någon av er som vill se den, men jag kan avslöja att utöver själva handlingen så bjuder serien även på en rejäl nostalgitripp. 1989 var tiden då vi hade Minutenkort istället för internet och mobiltelefoner och DNA-teknik var förhållandevis ny i mordutredningar. En del fantastiska frisyrer och outfits får vi också se, och väldigt mycket cigarettrökande.

Se den! /K

Jag har precis lyssnat klart på “Nazibruden”, en bok av Jessika Devert (utgiven 2017) som berättar den sanna historien om Anna-Lena Joners Larsson, en kvinna som levde sitt liv i den bubbla som är den svenska vit makt-rörelsen men som valde att bryta sig ur rörelsen i samband med att hon blev mamma. Hon har idag tagit ställning mot all form av rasism och boken känns som ett tappert försök att göra upp med sitt förflutna. Jag rekommenderar den, trots att den inte på något sätt är stor litteratur (det är nog ingens intention heller), det är liksom ingen stor läsupplevelse som du borde spara till en ledig dag för maximal njutning, och i början av boken så ger jag nästan upp för jag kan liksom inte ta till mig att människor på riktigt kan vara så ytliga som den unga Anna-Lena. Det känns lite som att hon skulle kunna umgås med hur vidriga och farliga människor som helst, så länge de är kul att festa med. Det är galet. Men jag lyssnade på den i bilen och orkade inte stanna och leta rätt på en annan bok, och nu är jag glad att jag inte bytte. Det absolut bästa med den här boken är att det blir så oerhört tydligt att de som är rasister och nazister, är losers. Det är ingen som mår bra och som känner sig värdefull, som blir nazist. Detta är även min personliga erfarenhet gällande de personer som jag känner/känt som irrat iväg långt ut i rasistträsket. Och när jag säger losers så menar jag inte det som ett skällsord utan som en krass beskrivning.

När Anna-Lena dras med på allvar i rörelsen så plågas hon av ständig värk, Försäkringskassan nekar henne sjukpenning pga att hon missat en teknikalitet som jag tror att många av oss skulle kunnat missa, hon kan inte stämpla, hon har ingen utbildning, ingen stabil framtid. Hon är en av samhällets svaga som faller mellan stolarna. Hon är totalt ekonomiskt beroende av sin sambo, och de nazister som hon lär känna genom honom kommer snabbt att utgöra hela hennes värld. Hon har inga föräldrar som får henne att känna att det är självklart att dra hem till dem med en resväska om hon hamnar i trubbel. Jag tänker att om jag skulle bli så förvirrad så att jag skulle tatuera in ett hakkors, som Anna-Lena gör, så har jag så många omkring mig som skulle göra livet väldigt svårt för mig, nästan omöjligt. Jag ser interventions framför mig, långa diskussioner med många olika vänner, gamla och nya, släktingar som skulle riva upp himmel och jord och aldrig ge sig. När Anna-Lena försvinner ner i det mörka hålet så är det nästan ingen som reagerar. Ja förutom alla andra losers där nere på botten då, som välkomnar henne med öppna armar. Och de utgör en sorglig skara med olika missbruk, funktionshinder och barndomstrauman som ingen tar tag i. Det de har gemensamt är att de inte förmår att ta något som helst ansvar för sina egna liv, det enda de är bra på är att skylla ifrån sig – och de väljer att skylla allt dåligt som händer dem på invandrare. I deras värld är det så enkelt: Inga mörkhyade människor => inga samhällsproblem. Det är så dumt, så okunnigt.

Det som är minst bra med boken är att man aldrig får veta hur illa det var när det var som värst, därinne i Anna-Lenas huvud. Hon berättar om hur hon lade sorgligt mycket tid och energi på att sprida näthat (som losers ofta gör) på sociala medier, men man får aldrig veta exakt vad hon skrev, vilka ståndpunkter hon framhärdade. Jag misstänker att hon skäms alltför mycket, att hon helt enkelt inte klarar att gå hela vägen med sin bekännelse. Det är lite synd för jag tror faktiskt (av naturliga skäl) att många inte riktigt vill tänka på hur vidriga åsikter nazister faktiskt har, men om fler av oss var beredda att stålsätta oss och utbilda oss en aning i det, så skulle kanske också fler av oss reagera starkare vid misstanke om att någon i bekantskapskretsen var på väg i den riktningen. Den nazistiska ideologin är inte, och kommer aldrig att bli, “bara en åsikt”.

Jag inser när jag läser igenom det här inlägget före publicering, att Anna-Lena skulle kunna bli sårad av det jag skrivit om hon tar sig tid att läsa det, och det är självklart inte min mening. Därför vill jag understryka att jag tycker att hon är väldigt modig som skrivit den här boken, hon berättar öppet och ärligt om ett antal ljusskygga personer som ju faktiskt är farliga. En snabb googling visar att hennes ex-sambo inte uppskattar den här boken alls. Och många av de som hon umgicks med när det var som värst är inte de vassaste knivarna i lådan, men som vi vet så kan ju även korkade människor vara farliga. Och det tror jag att Anna-Lena är medveten om, och därmed så har hon min fulla respekt, och mitt fulla stöd på sin resa från loser till ansvarstagande förälder. /K

Ps, guldstjärna till Jenny Lindberg som läst in boken och visar att hon bemästrar ett antal svenska dialekter. Roligt!

Nu är det lite drygt en vecka kvar till julafton men jag måste säga att för mig har inte ens vinterkänslan infunnit sig, och definitivt ingen julkänsla. Det är ju så varmt ute? Och egentligen borde jag inte klaga på vädret med tanke på att jag har 6,5 mil till jobbet, men någon minusgrad hade ändå känts lämpligare den 15 december än 6 plusgrader som vi har här i Växjö. Jag ser folk med gigantiska dunjackor på sig ute och frågorna är många. Kollar de i kalendern vad de ska ta på sig när de går ut? Vad kommer de att ta på sig om tempen droppar till tjugo minus? Svettas de inte?

Och att vinterkänslan inte infunnit sig än, betyder för mig att det har varit lite trögt med tedrickandet den här vintern. Kallt väder och te hör nämligen ihop för mig. Jag dricker mycket sällan te under sommarhalvåret, men under vinterhalvåret så brukar det sättas igång och stånkas baljor med te ungefär samtidigt som konsumtionen av värmeljus drar iväg.

Men nu ska jag ta krafttag med mitt tedrickande, inte minst för att det är bra för mig. Och olika sorter ska det vara, inte dricka samma hela tiden utan olika varje dag. Tur då för mig att jag har en svägerska som ser till att jag alltid har en mängd att välja på! Den här samlingen fick jag och Wincent av henne i höstas:

Vi har fått te av bästa Franzi förut, men detta var första gången som ett te kom med en varning. Ett av dem är tydligen “väldigt, väldigt kraftfullt” och man får dosera försiktigt och testa sig fram så att det inte blir för starkt. Och ja, vi ska vara jävligt försiktiga…!

Och nej, givetvis ger jag aldrig upp kaffe för te under vinterhalvåret, svenne som jag är. Jag dricker en kopp kaffe på morgonen året runt, ibland mer men då är det i samband med en fika i gott sällskap. Te dricks alltså utöver denna kaffekopp, helst på kvällen i tv-soffan. Men nu när jag ska dricka krut så kanske det är dags att tänka om gällande tidpunkten? Jag återkommer med rapport. Hoppas jag. /K

Nu trillar årets statistik in för oss som har musik utlagd på Spotify. Jag har bara en låt med The Oaks som ligger där och skramlar, men ändå så får jag en omfattande rapport med en massa roliga siffror. Wincent får tyvärr också rapporter. Jag säger tyvärr eftersom hans statistik med bandet The Killbilly 5’ers är mycket, mycket, mycket bättre än The Oaks statistik och jag måste som en god fru, låtsas vara glad för hans skull. De har en platta från 2012 som det lyssnas på hejvilt därute i världen. Eller vad sägs om de här siffrorna:

Det är ju helt galet! 84 länder?? Jag visste knappt att det fanns 84 länder. Och över 4000 spellistor, dvs mer än 4000 personer har hört en låt med Killbilly och tänkt att “den vill jag höra igen!” och lagt till den på en spellista. Kanske en spellista för träning, pendling, fest. Jag är mycket avundsjuk. Ska vi se hur det gått för The Oaks?

Jomen 5 länder klarar jag nog att rabbla. Och 14 spellistor… 2 av dem är mina egna tror jag. De andra, ja det måste ju vara de där människorna som lyssnar på låten varje månad? Det brukar vara 8-12 personer som lyssnat, man får nämligen månadsrapporter också. Det går inte att skriva detta på ett sätt som låter oironiskt så jag tänker inte ens försöka: Stort tack till er som lyssnar. Verkligen.

Var i världen är då Killbilly mest poppis? Svårt att gissa tycker jag men jag hade aldrig nånsin gissat:

Men visst, de sjunger ju om sprit, hårda tider och dåliga damer. Det är inte så långsökt när jag tänker efter. Och var gillar man The Oaks bäst?

Kanada! Det är ju ändå härligt! Kanadensare är ju kända för att vara fredliga och generösa så jag är mycket nöjd med detta. Jag känner dessutom inte en enda människa som bor i Kanada och det är stort att veta att det finns människor som inte känner mig alls, som lyssnar på vår låt!

Lyssnar ni på grejer på repeat? Jag är en stor repeat-lyssnare. Kan köra en enda låt på repeat i timmar om jag snöat in på den. Och Killbilly har ju som sagt ett helt album och en EP på Spotify som man kan köra på repeat, och det har folk gjort:

Och detta är kanske den siffran som gör mig mest grön av avund! 6764 personer har alltså känt under året som gått att nä, det räcker inte att höra skivan en gång! Jag vill lyssna på den om och om igen! Det är ju en dröm för en låtskrivare/artist att någon känner så med nåt man gjort. Och Killbilly har tusentals såna lyssnare! TUSENTALS.

Och så har vi… The Oaks.

Åtta pers. Jag är säkerligen en av dem, när vi repade inför den där spelningen vi hade i somras. Wincent kan möjligen vara en som också kört den på repeat av samma anledning. Och vår kompis Malte kompade ju oss då, så han har säkert också lyssnat på den på repeat vid något tillfälle. Det ger oss fem hardcore repeat-lyssnare som är oidentifierade. Man blir ju verkligen nyfiken på vilka de är. Däremot så har ju The Oaks bara en enda låt, så våra repeat-lyssnare är betydligt mer hardcore än Killbilly-lyssnarna som kan köra runt en massa låtar. När jag tänker efter så vet jag inte ens om jag tycker att det räknas som repeat när det är en hel platta. Jag bara säär!

Sen kommer kanske den coolaste Killbilly-siffran av dem alla. Det här är faktiskt mind blowing:

Av ALLT som finns på Spotify, så är det alltså 52 personer som lyssnat mer på Killbilly än på nåt annat. 52 personer tycker sannolikt att Killbillys platta är den bästa plattan som gjorts. Otroligt häftigt. Men..! Är det inte lite trist att man inte vet vilka de där 52 personerna är? Jo. Anonymt, tråkigt. Hur har det gått för The Oaks..?

Underbart, haha! Vi får veta vem som lyssnat på vår låt flest gånger! Och jag känner ju en Veronica. Så jag messade henne och frågade “är det här du?” och det var det såklart. Jag satt på toa och chattade med henne (TMI? Läs en annan blogg din mes) och skrattade högt! Såå roligt! Och mysigt såklart att man faktiskt får veta vem det är när man har så få lyssnare. Veronica har sett oss live flera gånger och jag ser detta som ett kvitto på att hon inte bara sympati-kommer på våra gig utan att hon faktiskt gillar åtminstone den här låten. The Oaks-merch kommer på posten Veronica! Du är bäst!

Jag avrundar med lite fler av Killbillys fina siffror:

För The Oaks så är årets höjdpunkt dock ingen rapport från Spotity, nej det är tveklöst när vi öppnade för Louise Hoffsten och Tina Ahlin i somras. Jag fick nyligen det här kortet av min mor som ett minne av händelsen:

Jag älskar statistik och ser redan fram emot nästa årsrapport! Tack Spotify och tack till alla er som lyssnat på The Killbilly 5’ers och The Oaks under året! /K

Tydligen så har jag skrivit nånstans på bloggen att jag saknar fysisk post, och det är sant (obs ej fönsterkuvert och sån skit men det behöver väl inte ens behöver sägas för vem gillar det?). Under min uppväxt så var jag en flitig brevskrivare, och skulle nog kunna räkna upp iallafall 10 personer som jag utbytt hundratals brev med genom åren. Nu var det längesen jag skrev brev men jag kan sakna det lite ibland..! Visst är det smidigt med mail men det är något särskilt med att öppna ett kuvert och känna att någon gjort sig lite besvär just för mig. Så gissa om jag blev glad när det kom ett tjockt brev som innehöll den här fina mössan..!

Jag kan ofta inte köpa vanliga mössor och kepsar eftersom jag har ett större huvud än de flesta (och det känns ju rimligt när man även är smartare än de flesta), men det visste personen som stickat den här så den sitter som en smäck! Jag står inte ut med mössor som klämmer, inte glasögon heller för den delen. Jag petar mycket hellre upp glasögonen på näsan då och då för att de sitter löst, än att det klämmer sådär obehagligt molande.

Och så kom det ett brev med mössan, har ni sett så fint! Jag blev faktiskt lite blankögd.

Sådär fin handstil har jag dock aldrig haft, jag skriver som en kratta. Jag har så bråttom när jag skriver och ofta kan jag inte tyda kråkorna själv efteråt.

Förr så kunde man ju ha brevkompisar som man inte kände IRL, minns ni? Man kunde svara på en annons i Kamratposten eller träffa någon på nåt läger och sen hålla kontakten i åratal efteråt med brev. När jag började gymnasiet så träffade jag en tjej som hade ett så bekant namn, hon heter Nina och har ett lite ovanligt efternamn. Efter ett tag kom jag på att vi brevväxlat som barn! Vi hade setts på nåt sommarläger och bytt adresser. Jag minns att hon bodde på “Diamantstigen” eller nåt sånt och jag tyckte att det lät så grannt!

Har ni brevväxlat med någon som ni kanske bara träffat nån enstaka gång, eller inte alls? /K

Idag är det premiär för Hälsorevolutionens tionde podd-avsnitt och vem är med i det? Moi! Jag anmälde mig frivillig till deras testpanel och sa att jag kan testa vad som helst. Det resulterade i att jag fick testa något som är aningen utanför min comfort zone men det går ju inte att komma i efterhand med en massa villkor, hehe! Ni hittar avsnittet på Spotify:

Avsnittet handlar alltså om “Ditt andliga gym”, hur håller du din spiritualitet i form? Jag tycker att detta är en superintressant fråga. Det är tur att jag har hunnit resa en del i mitt liv och se att de allra flesta människor i världen tror på en Gud och har gjort så genom historien, annars hade det varit lätt att känna sig ensam. Jag är ju en kristen person som lever i Sverige och här är det nästan skottpengar på alla som bekänner sig till en religion, i värsta fall yttrar det sig i hatbrott. Ofta kräver människor att jag ska svara på varför människor gjort onda saker i olika religioners namn, inte sällan sånt som hände för flera hundra år sen. Att kristendomens grund finns i Nya evangeliet, och vad som faktiskt står där, är inte allmän kunskap. Jag har inga svar på varför andra gjort hemska saker och tar “mitt ansvar” gällande olika krig med ro, men noterar samtidigt att ingen skäller på mig när jag säger att jag älskar pengar… hmm! För människors begär efter pengar har ju aldrig skadat nån. Eller är de allra flesta onda handlingar historiskt sett ett verktyg för att komma över just mer pengar, mer makt, mer inflytande?

Sen är det också intressant att de som inte har valt en klassisk religion eller livsåskådning, har från mitt perspektiv oftast valt något annat att fylla den platsen med. Folk pratar om religiösa människor som “prackar på” andra sin religion och jag är tveksam till om de är så många i Sverige idag. Men de som vill pracka på mig en viss kosthållning eller träningsform, jag kan rabbla en lång rad inom min egen umgängeskrets. En del blir väldigt upprörda över att andra äter sånt de själva väljer bort och tvärtom. Jag ser på sociala medier människor som blir riktigt arga när något förutom komjölk kallas “mjölk”, t ex. Eller så säger de att socker är ett gift, som arsenik, eller att man är dum i huvudet om man tränar under en annan tid på dygnet än den som de säger är optimal. Eller så delar de upp maten i ren och smutsig, de äter bara “clean” mat och det där har de ju gemensamt med många religiösa världen runt. För mig så känns det absolut som att den typen av människor har ett antal bud som de lever efter, precis som jag. Och de kan få ångest när de bryter mot sina bud, precis som jag.

Om du vill fördjupa dig i forskningen kring att känna förundran (“awe” på engelska) så kan jag rekommendera Maria Borelius senaste bok som heter just “Förundran”! Hon har en magister i vetenskapsjournalistik och är en fena på att förmedla forskning på ett lättbegripligt sätt.

Jag önskar dig en skön torsdag! /K

Happy Halloween! Fick den här bilden skickad till mig från Chicago, det är min kompis nye sambo (som jag inte haft förmånen att träffa pga den här eländiga pandemin) som klätt ut sig till viking dagen till ära!

Jag skrev att vi har betygsatt hans outfit här hemma:

Något som däremot inte får full pott från mig är valet i USA, jag tycker att det är en rysare och vill bara att det ska vara avklarat så att vi slipper leva längre i ovisshet. Jag är inte typen som romantiserar historien så jag hoppas att Trump förlorar. Det där med att göra America great igen, det är absolut ingen slogan som tilltalar mig. Min erfarenhet är att de som gärna pratar om svunna tider och hur bra allt var, de är oftast vita, heterosexuella, psykiskt och fysiskt friska typ.

Om du läser detta och ändå känner att jo, visst var det bättre förr? Då rekommenderar jag denna utmärkta dokumentärserie på P1; Vipeholmsanstalen. Du hittar den om du söker på P1 dokumentär på Spotify.

Till Vipeholmsanstalten skickades “idioter” och “sinnesslöa” i Sverige mellan 1935 och 1982. Som mest så bodde över 1000 patienter på anstalten. Det är inte socialporr i den bemärkelsen att det smaskas runt i vidriga detaljer men det är inte grannt att lyssna på alltså. Svenska statens dåvarande syn på “sinneslöa” var vidrig, och det är nästan svårt att ta in att den pensionerade överläkarens anteckningar som man får lyssna på, skrevs så sent som på 70-talet. Han sorterade patienterna efter intelligens och de som hamnade längst ner på skalan sågs som “djur”, och det diskuterades på allvar i arbetslaget om det vore okej att helt enkelt avliva dem med en spruta.

Så visst, vissa enstaka saker var bättre förr, för hundra år sen eller igår. Men att drömma sig tillbaka till tiden när t ex “kariesexperimentet” pågick på Vipeholmsanstalten med patienter som försökskaniner, på uppdrag av staten? Nej tack, jag tar hellre 2020 vilken dag som helst med pandemi och allt och ber en extra bön för de själar som överläkaren bedömde “oförmögna att uppleva smärta” och därmed lämpliga att vara med i studien. /K

Godkväll på er! Den här helgen har varit spännande ur ett kulinariskt perspektiv eftersom jag håller på och rensar frysen. Jag försöker alltså att avgöra ifall saker fortfarande är ätbara eller ej, och så äter jag dem och håller tummarna. Än så länge har det gått bra, och än så länge är jag mest stolt över den här skapelsen:

I övrigt så går mina tankar till stackars Carola som just nu som sitter i sitt hus i Sydafrika och också försöker rensa, fast hon kämpar mer med att rensa bort dåliga tankar än gamla grönsaker. Hennes exmake Runar har nämligen släppt en bok med s.k snaskiga detaljer om henne och deras äktenskap, separation och skilsmässa. Hemma i Norge så fick recensionen av boken rubriken “Deprimerande osympatisk” och det känns som att det lika gärna skulle kunnat vara en recension av honom själv och inte en bok han skrivit. Det verkar uppriktigt talat vara något fel på honom i klinisk mening. Carola är ju inte den enda som han har utnyttjat och manipulerat för pengar, men hon är ju utan tvivel mest känd och kommer säkert att få dras med honom på ett eller annat vis i resten av sitt liv eftersom de har en son tillsammans. Arma människa.

Någon som tvärtom är väldigt sympatisk är Dave Letterman, som har en hit show på Netflix där han intervjuar olika kändisar.

Jag har inte sett alla avsnitt men mina favoriter hittills är hans intervjuer med Kim Kardashian och Lizzo. Han har den här imagen att han är en gammal gubbe som är helt ur loopen, men hans val av gäster och hans frågor avslöjar att han har bra koll på sin samtid. Missa inte! /K

Hur mår ni idag? Jag frågar särskilt eftersom det tydligen var Champagnens dag igår! Jag älskar verkligen champagne och är så glad över att man numera kan beställa det på glas lite överallt – ja inte för att jag är ute så mycket just nu men ni fattar.

Det är något med champagne som är så festligt, både de krispiga bubblorna och glaset som det serveras i. Och så uppskattar jag att det är en dryck som funkar till det allra mesta i matväg! När jag var i Champagne-distriktet i Frankrike för många år sen och barhoppade lite, så fick man några pommes till sitt glas champagne och det smakade fantastiskt. Vi var ett helt gäng och hade så sjukt roligt, jag minns hur vi fnissade tills vi tappade andan när vi druckit ett par glas. När jag tänker efter så var vi inte där på någon champagneresa, utan vi var ett gäng som åkt på träningsläger och kickboxades i många timmar varje dag. Det hade möjligen någon liten påverkan på alkoholens påverkan eller vad tror ni..?

Vill man göra det lätt för sig hemma så avnjuter man sin skumpa kall tillsammans med lite vanliga lättsaltade potatischips, eller hämtar en pizza. Eller thaimat! Champagne och hämtmat är överlag en fantastisk kombination om du frågar mig, men en ostmacka funkar också prima.

En flaska champagne är också den perfekta presenten till den som har allt, det är alltid lyxigt. Är du tveksam över vilken sort du ska köpa så tycker jag att en klassisk Moet är ett säkert kort, den finns alltid hemma på Systembolaget och du känner lätt igen flaskan på det röda märket:

Däremot så tycker jag sällan att det krävs några större mängder. Jag och Wincent delar helst på en halvflaska, det blir nästan två glas var och det känns lagom. Är jag ensam hemma så har det hänt att jag köpt en liten kvarting, de flaskorna är så söta och ger en mysig minibar-känsla!

Champagneprovning har jag bara varit på en gång och man kan säga att underbart var kort, iallafall för mig. Jag tål inte så mycket alkohol numera och försökte att hålla jämna steg med entusiasterna och det gick väl sådär, hehe. Dels så var det ingen som snålade när de hällde upp, och det mesta som bjöds var också väldigt speciellt och hur lätt är det att tacka nej när någon varit nere i Frankrike på nån vingård och själv handplockat flaskan..? Kvällen slutade abrupt med att jag skulle gå och pudra näsan, och när jag stod där och tvättade händerna så mötte jag min blick i spegeln och fick den där insikten att nu Katarina, nu är du inte så skarp. Jag gick ut och väste i Wincents öra “nu måste jag gå hem” och han skrattade och fattade läget och en kvart senare låg jag nedbäddad i min säng med sminket på och försökte få världen att sluta snurra.

Jag håller generellt med Yngwie Malmsteen när han säger att det där att less skulle vara more är trams, more är alltid more! Men just med champagne så behöver du inte mer än ett eller möjligen två glas för att känna att livet är en fest. Jag önskar er en trevlig lördagkväll! /K

Jag jobbar ju som optiker till vardags, och som ni säkert förstår så handlar inte det jobbet endast om att göra synundersökningar, utan också om att kunna sälja glasögon eftersom det oftast är på det som vi försörjer oss. Visst betalar vi i Sverige en liten slant för synundersökningen när vi går till optikern, men den är starkt subventionerad av glasögonförsäljningen. Jag har inte stenkoll men om man som optiker ska försörja sig på att enbart utfärda recept för glasögon och kontaktlinser så tror jag att man måste ta nånstans mellan 1000-1500 kr per undersökning för att gå runt.

För mig personligen har det aldrig varit något problem att hålla försäljningen på en vettig nivå, gissningsvis för att jag älskar glasögon och det smittar. Om man har ett par glasögon mitt i ansiktet varje dag i tre års tid så tycker jag t ex inte att man är överdådigt slösig om man köper nya bara för att man har lust. Men när jag för första gången träffade resande optikerkonsulten Morten så var jag ändå nyfiken, för jag hade hört rykten om hans supersiffror. De visade sig stämma; om han träffar 10 patienter så säljer han glasögon till 9 av dem i snitt..! Det är riktigt starkt. Och givetvis så måste kunderna vara nöjda med sitt köp även efteråt för att det ska räknas, och de som fått träffa Morten är väldigt nöjda!

Så när Morten kom och konsultade för första gången där jag jobbade, så passade jag på och bjöd ut honom på middag, med baktanken att han skulle avslöja sin hemlighet. Jag tänkte att han har några särskilda fraser kanske, eller något argument som alltid funkar. Men när jag frågade vad det är som gör att just han är så väldigt bra på att sälja, så ville han inte riktigt kännas vid det. Jomen, sa jag, nästan alla som du gör undersökning på köper ju glasögon. Du måste ju vara bra på att sälja! Men nej, han såg det inte så. Han menade att många andra optiker är lata. Ouch..! Jag bad honom utveckla. Han sa då att många optiker är dåliga på att informera om olika alternativ, om alla produkter som finns att beställa idag, olika glas med olika funktioner. Jamen försökte jag, det känns ju liksom inte så kul att sitta där och rabbla alla olika produkter, det känns väldigt gåpåigt, som att man försöker att pressa folk till att köpa. Då blev hans ton lite vass och så sa han “okej, så någon betalar flera hundra kronor för att träffa dig. Du är expert på syn, ögon, glasögon. Och du tänker inte upplysa om alla lösningar som finns tillgängliga för just den här patienten, för du tycker att det känns obekvämt? Vem tycker du ska upplysa dem om det då?” Och där nånstans trillade polletten ner för att stanna. Det handlar inte om att sälja, det handlar om att ge valuta för pengarna. Och det är flera år sen som Morten och jag åt den där middagen, men det där han sa har funnit med mig sen dess. Varje patient betalar ju faktiskt flera hundra kronor för att träffa mig. Självklart är det mitt jobb att upplysa om alla lösningar som finns! 

Numera tänker jag inte på det där alls, det går helt automatiskt. De allra flesta som lämnar mitt undersökningsrum har fått information om vilka alternativ som finns för dem. Ibland så blir jag avbruten när jag rabblar olika lösningar men då brukar jag säga att jag bara försöker ge dem valuta för sina pengar, och att jag inte vill att de ska gå miste om något bara för att de inte vet att produkten existerar. /K