Nu har jag och mamma äntligen landat på Teneriffa! Detta är min första All inclusive-resa någonsin, och egentligen är jag lite tveksam till det konceptet om man inte reser med barn, men jag tänkte att jag ger det en chans.
Flygresan gick bra, de flesta av oss skulle till samma ställe och man kan väl säga att jag drog ner medelåldern rätt så rejält, och det märktes direkt. Det finns nämligen en grej som är väldigt signifikativt för old people, och det är att de tenderar att upprepa allt. Många gånger. När planet landat så sa kaptenen att vi måste stanna ombord tills bussarna kommer som ska ta oss till terminalen, och då var det plötsligt som att vara omgiven av rumpnissar, men istället för “Vaffö gör hon på detta viset? Vaffö då?” så hördes det ett sorl som aldrig tog slut av “Ska det komma bussar? Ser du nån buss? Vi behöver nog två bussar? När kommer bussen?”. Detta i kombo med ett hängande ut i fönstren, för givetvis så var det uteslutet att sitta ner i sitt säte tills det faktiskt var dags att kliva av… ja hjälp. Mamma har redan kommit på att om hon vill göra något under vår resa som inte jag vill göra, så är det bara att hota med att bjuda in några av rumpnissarna på vårt rum för en långdrink, haha!
Men nu är det ju ingen rumpnisse jag reser med utan mamma Berit som är hur cool som helst. Vi skippade välkomstmötet med rumpnissefrågor och drack oss raskt lite halvpackade och hoppade i poolen istället!

Här är utsikten från vår balkong:


Och nu tänker ni kanske “stackars Wincent som inte fick följa med” men det går ingen nöd på honom. Han är på branschmässan NAMM i Los Angeles och delar rum hela veckan med sin kompis Björn så de kommer att ha hur kul som helst. Eller tycker ni att de ser lidande ut?

Vi hörs! /K














































