Så fick jag äntligen komma till läkare igår för att kontrollera med ultraljud att de fått bort hela tumören, och för att få veta om de hittat cancerceller i de lymfkörtlar de tagit bort. Trodde jag. Ett glädjande besked kring mina lymfkörtlar fick jag, de har inte hittat några cancerceller i dem. Men vad jag inte visste var att när de öppnat mitt bröst så visade det sig vara fullt av tumörer som inte synts på mammografin. Jag var så oförberedd på detta att jag verkligen fick koncentrera mig för att hänga med när de sa att att hela bröstet nu ska opereras bort och de ska sätta in implantat vid samma tillfälle. Av med kläderna, foto mot vita väggen till kirurgen, mäta hur stort implantatet ska vara, vi hör av oss hej då. Jag försökte inte ens att hålla tillbaka tårarna som sprutade under hela mötet, men jag gjorde ett lamt försök att säga att jag vet inte om jag vill ha ett implantat, att jag måste fundera på detta, att jag måste läsa på lite, bolla med människor som kan sånt här. I efterhand så är det så tydligt att jag såklart skulle sagt att ni kan inte förvänta er att jag ska kunna säga nånting om detta på stående fot, men min startsträcka var helt enkelt för lång och min hjärna klarade inte av att processa den här nya informationen och samtidigt göra mig hörd. Och jag kan inte läsa tankar men det kändes som att de tyckte att jag var helt trög som ens tänkte tanken att säga nej till ett gratis implantat*. Och jag vet att det finns kvinnor som förgäves slåss för att få implantat bekostat av landstinget, men det hjälper ju knappast dem att jag tackar ja om jag inte vill ha nåt. För mig är det ingen liten sak att stoppa in något i kroppen som inte behöver vara där, och jag har jättesvårt att se hur det kan bli bra med ett äkta bröst och ett implantat när de är av storlek större.

Och imorse ringde min kontaktsköterska till mig. Och jag vet inte om de själva kände att det inte blev så lyckat igår eller om det var ett rent rutinsamtal, men hon ringde framförallt för att tala om att det är MITT beslut om det ska bli implantat eller ej och det sa hon mer än en gång. Det är upp till mig och jag har möjlighet att ångra mig nära inpå operationsdagen. Hon frågade hur alltihop kändes och jag sa att jag egentligen inte vill läsa min journal på eget bevåg, eftersom jag inte förstår allt som skrivs där, men att jag insett att jag måste göra det för att slippa fler såna här överraskningar. Då blev hon defensiv och sa att de själva hade inte vetat detta förrän i tisdags. Och visst, de kanske fick svaren från biopsierna i tisdags. Men när jag nu går in i min journal och läser kirurgens anteckning från operationen så är det uppenbart att de hittade en massa misstänkta grejer, de har tagit biopsier och färgat in. Om jag läst detta för fem veckor sen så hade jag definitivt fattat att jag nog måste förbereda mig på att de måste ta bort hela bröstet, istället för att gå omkring som en idiot och ha ångest över mitt fula bröst. Som jag nu gett vad som helst för att behålla, haha. Det är synd om människorna.

Men skit i det! Wincent jobbade hemifrån och när jag kom hem lät hans schyssta chef honom stämpla ut så att vi kunde ha lite gråtfest. Jag vet att jag borde känna främst tacksamhet över att cancern inte spritt sig i nuläget, men det är så svårt att komma ifrån känslan av att detta är ett sånt bakslag. Jag börjar liksom undra hur det här kommer att sluta egentligen. Jag hoppas att det bara beror på att jag var så oförberedd. De sa efter operationen att allt gick helt enligt plan och det kommer att ta lite tid för mig att ställa om till en ny plan.

Efter en stund så kände vi oss väldigt rastlösa så vi satte oss i bilen och körde en sväng och lyssnade på bra musik,  grät, pratade. Vi har fått förfrågan om att spela i Sjösås gamla kyrka i sommar med The Oaks, så vi körde ut dit för att reka akustik och lite sånt. Det är en fantastiskt vacker liten kyrka som jag sjungit i flera gånger förut. Den är byggd på 1400-talet så man får huka sig när man går in genom den lilla dörren och den tar bara 100 personer. Jag ser det som en personlig utmaning att den ska vara fullsatt om vi spelar där!

Det var ett bra ärende för mig att reka kyrka, särskilt en så gammal. Jag tycker alltid att det är något trösterikt med gamla byggnader när man själv inte är på topp. Jag får lite perspektiv och inser att jag är otroligt oviktig på det stora hela. Och för andra så låter det kanske hemskt att tänka så, men för mig så känns det lite lättare om man inte tar sig själv på alltför stort allvar. Tänk alla människor som passerat den kyrkan, alla problem de haft. Vi är här en så kort stund.

När vi var klara i kyrkan så sa Wincent att han inte ville åka hem än. Inte jag heller, sa jag, har du nåt förslag? Han funderade lite och sen sa han att han faktiskt aldrig druckit kaffe på Börjes i Tingsryd..! Avgjort. Så vi styrde kosan mot Börjes.

Det är i ärlighetens namn ganska sjabbigt på Börjes idag, men jag minns hur fint det var där på 80-talet och det förmedlade jag till Wincent så att han skulle få in rätta känslan. Det var framförallt Börjes som gällde när vi skulle köpa grejer till våra hästar, grimmor och täcken och sånt. En och annan vinterjacka har även inhandlats där genom åren!

Det positiva med att det i nuläget inte blir någon strålning, är att jag inte längre är panikslagen över att hålla mig frisk inför den. Jag hinner med ett varv covid till innan operationen om jag blir smittad, så ikväll ska jag gå ut och äta med en god vän och hans dotter som jag saknat väldans. Vi hörs. /K

*följ gärna @plattnormen på instagram, ett jättebra konto som hjälper till att normalisera beslutet att välja bort implantat efter mastektomi.

 

Imorgon är det fem veckor sedan min tumör opererades bort, och jag har fortfarande inte fått någon kallelse för ett återbesök så att de kan kolla om de fick bort allt, och att jag läker som jag ska. Jag är inte mycket för att hymla rent allmänt så jag kan lika gärna säga som det är; jag blir mer och mer nojig för var dag som går. De skulle ju också vid mitt 3-veckorsåterbesök tala om ifall de hittat några gömda cancerceller i mina lymfkörtlar eller ej och i nuläget så spelar min hjärna mig ganska elaka spratt. Egentligen så tror jag att mitt case är försenat pga pandemin, och att andra patienter som det är mer bråttom med har fått gå före. Men det hindrar inte min hjärna från att drömma mardrömmar nästan varje natt, ibland så vaknar jag och väljer att gå upp mitt i natten istället för att somna om för det känns mer vilsamt att inte sova alls än att drömma alla dessa drömmar där jag förlorar kontrollen i olika scenarion.

Men skit i det! Just nu planerar vi att åka till Mexico i maj och vara med när min bästa vän Esther gifter sig, jag tänker på det och längtar varje dag. Jag förstår att cancern kan ställa till det så att vi måste avboka, men jag tar alltid ut glädje i förskott när jag kan, och så även nu. De har bokat ett fantastiskt rum till oss med en underbar balkong och jag tror att det är jättebra för mig att varje dag fantisera lite om hur det kommer att kännas att sitta där med en kall Margarita.

I veckan kom den här fabulösa disktrasan med posten, jag skrattade högt när jag läste det medföljande brevet där avsändaren drev med min bedragare (som ni kan läsa om i tidigare inlägg). Tack A! Jag saknar dig också.

Om ni har några kloka och lugnande tankar kring varför jag inte får några svar kring min cancer, så får ni gärna lämna dem nedan så att jag har nåt att läsa när jag är uppe om nätterna och inte kan tänka klart. /K

 

 

 

Så härligt att nästan alla restriktioner hävts idag! Många tycker att det är att släppa alltför mycket alltför fort men jag tror nog att de flesta kommer att successivt gå tillbaka till sitt vanliga liv. Min tågpendlande kompis i Skåne rapporterar att fler munskydd faktiskt syntes på tåget idag än tidigare under pandemin och jag tycker att det känns positivt, folk är med på att inte sprida smitta hejvilt bara för att man får.

För egen del så kommer jag att ligga lite lågt med alla aktiviteter där smittrisken är hög ett tag till. Min cancertumör är ju bortopererad och nästa anhalt är troligen strålning. Tyvärr så finns det ingen tidsplan och jag har inte ens fått komma på ett återbesök efter operationen som utfördes för mer än en månad sen. Någon indikation om när de kommer att kalla mig har jag inte fått heller. Jag har ringt och jagat som alla säger att man måste, men jag får inga svar. Vid operationen så tog de ju också bort ett par lymfkörtlar för att säkerställa att det inte finns några cancerceller i dem som gömde sig vid ultraljudet, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte tär på krafterna att gå och vänta vecka efter vecka på den typen av besked. Det är så lätt att vara rationell ett tag men så småningom skulle jag säga att ingen kommer undan nojorna.

Men skit i det! I lördags var Wincent och jag på PM och drack en massa champagne. PM är mitt happy place på alla sätt och vis, men kanske lite extra ändå under pandemin för de har gjort ett så fantastiskt jobb med restriktionerna. Jag har känt mig trygg där, och det gjorde jag även i lördags. Då visste vi ju att restriktionerna skulle upphöra idag, men de var lika strikta som alltid och kompromissade inte en millimeter vilket jag tycker är strongt.

Vi har fått flera presentkort från vänner och släkt så det kändes otroligt lyxigt att gå på detta “Wine icons”-event och bara behöva lägga ut för taxipengar! Tack!

Och som vanligt hade vi en fantastisk kväll, personalen där är verkligen underbar. Trots att det man förtär oftast är fancy-schmancy så är de väldigt jordnära, som gäst så behöver man aldrig göra sig till eller försöka låtsas att man är finare än vad man är. När sommelieren hälsade oss välkommen vid dörren så frågade han “har ni druckit blö-blö-blööö förut?” och jag gissar att han syftade på nåt av kvällens viner. Verkligen inte, sa vi. Vi bara hörde att det skulle bli en massa skumpa och anmälde oss, vi har ingen koll på detta alls. Han bara skrattade och slussade oss vidare till nästa station. Och senare under kvällen så frågade jag om det finns nån som gör mousserande vin i Champagne-distriktet, som inte är champagne. Går det ens? Ja alltså rent tekniskt sett så går det, sa han. Fast det vore som att köpa en Ferrari och bara köra på tvåan. Tack, då förstår jag!

Vi satt i fem timmar och åt och drack och skrattade. Det är något med champagne som gör att jag blir så himla fnissig och den här kvällen var inget undantag. För att inte störa de andra gästerna så skrattade vi dessutom ljudlöst vilket ju bara får en att skratta ännu mer! Ni vet sådär så man sitter och guppar med öppen mun och tårar som rinner men knäpptyst, det ser så dumt ut haha!

Strax innan vi gick hemifrån så fick jag en liten ångestknäpp eller vad jag ska kalla det. Sen operationen så har jag haft en bandage-bh dygnet runt för att underlätta läkningen, och den har bara tagits av när jag har duschat. Men i lördags kände jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och prova en av mina vanliga bh:ar och liksom se om den fortfarande passade. Och visst, det ena bröstet är rejält mindre än det andra. Det ser helt ärligt inget vidare ut och det var med ett tungt hjärta som jag klädde på mig. Tur att det finns champagne, och människor som accepterar en precis som man är. /K

I vanliga fall så bloggar jag när lusten faller på, men nu känner jag att jag måste uppdatera mina fina läsare för jag drunknar i meddelanden på messenger..! Ni skriver så mycket fint och jag läser allt med omsorg förr eller senare men orken räcker inte till att svara på alla.

Jag är på nytt i limbo kan man säga, det händer inte så mycket. Jag skulle kallats på ett återbesök efter tre veckor för att säkerställa dels att mitt bröst numera är helt cancerfritt och läker som det ska efter operationen, och dels att det inte gömde sig några cancerceller i de lymfkörtlar som plockades bort för analys. På måndag har det gått fyra veckor och ingen kallelse har dykt upp. Ja, det är ett i-landsproblem och ja, jag fattar att de inte låter mig vänta för att det är roligt. Men ovissheten är ändå jobbig och jag hoppas att detta är sista gången på ett tag som jag behöver vänta på besked som drar ut på tiden. Om de måste operera igen för att de inte fick bort all cancer är okej, men jag vill verkligen inte att de ska ha hittat cancerceller någon annanstans än i bröstet. Och risken för det sistnämnda är liten, men den existerar och ju fler dagar som går desto svagare blir förnuftets röst och nojorna tar över.

Men skit i det, det finns tillräckligt många cancerbloggar och jag vill inte bara skriva om det för mitt liv består av annat också. Till exempel bedrägeri, det livar ju upp! Det är alltså en idiot som bor ett stenkast från mig, som sedan i somras/höstas beställt grejer i mitt företags namn. Han hämtar ut paketen på utlämningsställe och sen kommer fakturan till mig. Hur är det möjligt att han hämtar ut paket som är adresserade till ditt företag undrar ni, och det har jag  kollat upp. När man skickar med Schenker så krävs ingen som helst fullmakt eller koppling till företaget för att man ska kunna hämta ut paketet. Som f.d. postanställd så frågade jag killen på Schenkers kundtjänst om han tyckte att detta är ett rimligt arbetssätt. Han svarade att de brukar rekommendera att man väljer utkörning till postadressen istället, för att detta inte ska hända – ett otroligt tragikomiskt råd med tanke på att det är tjuven som beställer och avgör om det ska köras ut eller hämtas på utlämningsställe. Jag kan alltså beställa grejer till vilket Växjöföretag som helst, vi säger Swedbank. Jag kan googla och uppge Swedbanks företagsnamn, Swedbanks postadress, Swedbanks org nr och sätta vilket namn som helst som referens, det syns inte på paketet sen när det är dags att hämta (min tjuv är så trygg att han uppger sitt eget namn som referens, det står så fint på fakturorna). Sen uppger jag min egen epost för orderinformation, och så fort jag har kollinumret så är det bara att gå och hämta och säga att det här paketet som är adresserat till Swedbank, det ska till mig. Fakturan kommer till företaget, oftast långt efter paketet är utlämnat. Jag måste dock legitimera mig när jag hämtar mitt stulna paket men det ökar otroligt nog inte risken för att åka dit. Vi har alltså en TJUV som LEGITIMERAR sig varje gång han stjäl, men eftersom han inte tagits på bar gärning av polis med paket i famnen och öppen mun eller fastnat på nån övervakningskamera, så går han helt fri! Det är verkligen helt fantastiskt. Jag har såklart polisanmält och när polisen frågade mig hur jag visste vem den skyldige är, så kändes det som att jag var med i en Yrrol-sketch när jag svarade att han legitimerar sig varje gång och att alla på utlämningsstället vet vem han är. Jag upplyste om var han bor, gav dem hans personummer och berättade att han är dömd sen tidigare. Jaha, sa polisen. Det är svårt sånt här, du får höra av dig om det händer igen. Haha.

Den här fåntratten håller på såhär med fler företag än mitt, och det är faktiskt en stor tröst för i början så kändes det som att det var riktat mot mig personligen men det är det alltså inte. Han väljer helt enkelt företag som finns i hans närhet så att paketen hamnar på hans eget utlämningsställe. Precis som alla andra så vill ju inte han heller åka över halva stan för att hämta paket. Det ska ju vara bekvämt att tjuva. Och tyvärr är jag inte så lite besviken på de som jobbar på utlämningsstället. Jag vet att de tekniskt sett inte gör nåt fel. Men de vet ju vem han är, och de vet att han begår bedrägeri när han hämtar alla dessa paket adresserade till olika företag. Om jag stått bakom disken så hade jag bara sagt att jag vet ju att det här inte är till dig, du får inte med dig nåt paket. Vad skulle han gjort åt det liksom? Vad vore risken med det?

Låter jag bitter? Ja, vad annat kan man vara. Jag tycker inte att någon förtjänar att bli förföljd på det här sättet. Det tar oerhört mycket tid och energi att bestrida fakturor, och jag måste polisanmäla även om det känns helst meningslöst för företag måste ha det underlaget om de ska makulera en faktura på ett uthämtat paket. Men helt ärligt så tycker jag att det är lite väl bra att jag ska behöva lägga energi på sån här skit när jag är mitt i en cancerbehandling. Eftersom mitt företag endast består av mig själv så kan jag inte riktigt delegera bort det här tröskandet till nån annan. Som tur väl är så kan jag delegera bort till Wincent att vittja brevlådan, jag får alltid en klump i magen när jag får en faktura till företaget numera och tänker att nu har den där idioten varit framme igen.

Sen vet jag inte om jag själv valt att gå på nån som är svårt sjuk om jag velat stjäla i lugn och ro. Omdömet sviktar lätt när man går på fälgarna och tålamodet är kort. Nämnde jag att han bor ett stenkast härifrån? /K

 

Godmorgon mina kära läsare, när jag skriver detta är klockan inte ens fem på morgonen. Nu tänker ni kanske att jag är uppe tidigt för att jag har ont efter min operation igår, men faktum är att jag är uppe för att jag är hungrig som en varg! Jag åt ju bara en macka på uppvaket igår så det är ju inte så konstigt att magen skriker. Jag har ju en himla flax på så vis att jag är opererad i vänster bröst och armhåla, och jag är högerhänt. Det gör såklart att jag inte har lika ont som jag kanske haft annars, nu kan vänster sida vila nästan oavsett vad jag gör och jag kan själv fixa nåt att äta. Höger sida är också min naturliga sovsida så jag har sovit helt ok under omständigheterna. Kompis det går bra nu!

Allt gick enligt plan igår enligt läkaren som jag pratade med på uppvaket vilket såklart känns toppen. Det var lite kaotiskt på sjukan igår, men jag tolkade det som att allt beror på pandemin och det finns absolut inga hard feelings från min sida, tvärtom. Jag träffade flera som pga personalbrist valt att ställa upp och rycka in på en avdelning där de normalt sett inte jobbar, och alla yrkespersoner som är beredda att kliva ur sin bekvämlighetszon för att rädda verksamheten får alltid en guldstjärna av mig. Men visst blev det lite komiskt ibland när jag och olika sköterskor liksom gemensamt fick klura ut vad och hur vi skulle göra, haha! Och nej, det handlade såklart inte om något som rörde patientsäkerheten på något vis utan det var bara olika praktiska småsaker.

Jag fick vänta ganska många timmar från att jag var preppad för operation, till att faktiskt få komma in i operationssalen. Så ska det inte riktigt gå till och olika personer kom och tittade till mig åttielva gånger och beklagade detta, men det gick absolut ingen nöd på mig vilket jag sa varje gång. Jag hade en egen liten skrubb med en skön fåtölj där jag satt och trippade på bl a Oxycontin. Jag är känslig för såna preparat och var verkligen hög som ett hus, jag kunde inte ens ta mig till toaletten själv utan fick be om hjälp. Jag roade mig med att tänka konstiga tankar, ta fula selfies och läsa Petra Medes nya bok som en god vän skickat till mig. Jag läste hela boken i detta dekadenta tillstånd och det var en… intressant läsupplevelse. Tur att jag inte måste skriva referat efteråt som man fick göra i skolan!

Jag tror dock att jag lyckades hålla de konstigaste drogtankarna inuti huvudet igår – till skillnad från när jag sövdes sist för ca tjugo år sen. Strax före det så var det nån typ av skandal på Karolinska, minns ni det? Som jag kommer ihåg det så var det studenter som skulle öva på att obducera, och de gjorde olika practial jokes med liken som inte var så etiskt lämpliga. Just det prank som avslöjades i tidningen var att de hade stoppat upp geléhallon i underlivet på en död kvinna, för att skämta med en klasskompis som sen skulle obducera just det liket. Och ja, jag vet att så får man absolut inte göra, och alla som känner mig IRL vet att jag aldrig skulle göra en sån grej. Men… jag tyckte, och tycker fortfarande att det där var så himla roligt! Det är något så livsbejakande med det hela och jag blir fortfarande fnissig när jag tänker på det. Jag har tänkt många gånger att I wish att någon hittar på nåt kul med mig sen när jag är död, för att roa en kollega!* Så det där med geléhallonen hade jag i huvudet när de rullade in mig på operationssalen den där gången. Jag var även då hög som ett hus och på fantastiskt gott humör, och jag liksom tittade menande på alla maskprydda ansikten omkring mig, pekade med hel hand och deklarerade utan någon som helst kontext “och vill ni hitta på nåt spex medan jag är nedsövd så är det helt okej! Helt okej!”. Jag minns att de skrattade högt och sen somnade jag. Ridå.

Nu har jag långsamt (för att inte bli illamående) ätit ett par surdegsmackor med stekt ägg och känner mig som ny! Jag ska dock vänta en liten stund med att gå in med kaffe på sängen till Wincent, han var helt slut igårkväll och ska få sova så länge som möjligt innan jag skickar iväg honom till jobbet. Stor kram till er alla som är så engagerade i mitt välmående, jag hinner inte svara på alla meddelanden men jag läser varje ord med omsorg och de värmer mer än ni förstår. /K

*Kanske ta med mig på fest?? Weekend at Bernie’s?

Nu börjar det dra ihop sig – imorgon är det dags för min operation! Det som ska utföras är vad de kallar en “partiell mastektomi”, dvs de ska ta bort min tumör samt en del av bröstet. Samtidigt avlägsnas också portvaktskörteln, den första lymfkörteln i armhålan som avleder lymfvätska från tumörområdet. Alltihop känns lite olustigt såklart men än så länge är jag mer rastlös än nervös och jag vill bara få det hela överstökat. Det som känns jobbigast just nu är nog att jag inte riktigt vet hur fult bröstet kommer att vara efteråt. Jag är inte den som brukar spendera en massa tid på att beundra mig framför spegeln, men den sista veckan har jag stått topless framför spegeln flera gånger varje dag och tänkt att fasen, det är synd på så rara ärtor. Wincent menar att det kommer nog bara att bli som ett jack i bröstet efteråt, och egentligen tror jag att han har rätt. Men tänk om det blir helt groteskt fult sa jag i en av mina ynkligare stunder när tårarna trillade. Då kan du ju jobba på cirkus! sa Wincent och helt ärligt så är det svårt att deppa några längre stunder när man är gift med honom, haha!

Jag ska infinna mig på sjukan i svinottan, och det är väl lika bra det för jag kommer nog ändå inte att sova så gott inatt. Jag måste vara där i god tid eftersom de måste ta fler blodprover. En sköterska ringde mig och sa att jag måste själv se till att dessa blodprover blir tagna, dessa är nämligen inte rutin utan extra. Jamen ni har ju tagit en massa blodprover, sa jag. Jo, och det är inget fel på dem, men det står Katarina Gillberg på dem, och vi kan ju inte använda blodprover med ditt gamla efternamn på etiketten, sa sköterskan. Det måste stå Katarina Ek på etiketterna. Men, försökte jag som aldrig uppskattar dubbelarbete, personnumret är väl rätt? Jo, sa sköterskan men det duger inte – det måste tas nya under rätt namn.

Jag fattar inte hur det kan ha blivit så här, gör ni det? Jag förstår att det kan bli konstigt om man precis bytt namn och något system inte hunnit uppdateras – men jag har ju hetat Ek i fem år??

För övrigt så hade det nästan känts säkrare om det stått Katarina Gillberg på proverna eftersom det är betydligt mer ovanligt än Katarina Ek som det finns många av. Vissa märkliga situationer uppstod när jag hette Gillberg just för att det var lite ovanligt. Det mest komiska var väl när de ringde från ett produktionsbolag som gjorde tv-program. Samtalet gick ungefär så här:

– Hej, jag heter X och jag ringer från Y, är det Katarina Gillberg jag talar med?

– Ja?

– Är du hemma nu eller är du kvar på behandlingshemmet?

– Ursäkta?

– Är du kvar på behandlingshemmet? Om du fått komma hem så kommer vi gärna och filmar lite!

– Eh, jag tror att du pratar med fel person.

– Är inte detta Katarina Gillberg?

– Jo, men jag har inte varit på behandlingshem. Vad menar du att jag skulle behandlats för?

– Din anorexi?

Och här började jag skratta, lite olämpligt kanske för det satt ju en annan Katarina nånstans och var så sjuk i anorexi så att folk ville göra tv om henne. Men… ja, ni fattar.

– Nu VET jag att du talar med fel person.

Och här blev samtalet jättekonstigt för hon gav sig inte. Till slut så sa jag nåt i stil med att det är bara att komma hem till mig och se själv att jag definitivt inte lider av anorexi. Tyvärr var detta före smartphonens tid för idag hade jag ju bara kunnat smälla iväg en selfie.

Jag tänker på den där andra Katarinan ibland och hoppas att hon klarade sig. Om jag inte missminner mig så är anorexi den psykiska sjukdom som har allra högst dödlighet. Något att tänka på när nyårshetsen om att gå ner i vikt är i full gång.

På tal om vikt så frågade jag min läkare om han tyckte att jag skulle banta, om det skulle kunna förhindra att min cancer kommer tillbaka när vi väl fått bort den. Då upplyste han mig om att övervikt faktiskt är ett skydd mot min typ av tumör före klimakteriet, och en riskfaktor först efter klimakteriet. Man vet inte varför det är så men det forskas ihärdigt. Och där nånstans kände jag att med en läkare som gladeligen informerar en tjockis om att övervikt ibland är något positivt, så är allt möjligt. /K

Sedan 5 november när jag upptäckte en indragning i huden (en smilgrop som Humle uttrycker det) på mitt vänstra bröst så har tillvaron varit i det närmaste mardrömslik här hemma. Dygnets alla vakna timmar har upptagits av tanken på att det kanske är så här jag kommer att dö, av bröstcancer. Jag är väl förtrogen med döden sen tidigare, och har aldrig varit en av dem som allmänt resonerar “det händer inte mig” – varför skulle det inte kunna hända mig? Därför är det med en enorm lättnad som jag kan tala om att jag inte kommer att dö av den här bröstcancern. När jag äntligen fick träffa läkare som analyserat alla bilder och prover så tyckte han att han hade ett lite deppigt besked, nämligen att jag har en elakartad tumör som måste opereras bort, och sen måste bröstet strålas, och sen måste jag äta tabletter i fem år så att inte cancern kommer tillbaka. Men för mig så var det som att vinna på lotto – min första fråga var “finns det risk att jag dör av detta?” och det ville han inte svara nej på, men när jag insåg att han nog aldrig vill lova någon patient just det, med tanke på hur konstig en cancer kan bete sig med återfall osv, så omformulerade jag mig. “Kan jag säga till min mamma att min läkare skulle bli mycket mycket mycket förvånad om jag dog av den här cancern?” frågade jag och det fick jag okej på. Och helt ärligt så räcker det för mig! Jag kommer inte att klaga om jag måste opereras mer än en gång, om de måste operera bort hela bröstet (det ser inte ut så i nuläget) eller om jag kommer att behöva cellgifter (vilket de tror att jag ska slippa), jag vill bara inte dö av detta. Och när jag och läkaren pratat klart och jag fått svar på alla mina frågor, så sa han att han är inte ett dugg orolig för mig. Han sa att inställningen är avgörande för hur man mår under behandlingen och jag fick tydligen högsta betyg på den punkten vilket känns jättebra. Vi skrattade en hel del under vårt möte (hur kan man inte skratta när läkaren klämmer på en och säger “det kommer knappt att märkas att vi tar en bit här”?) och när vi var klara och jag skulle gå och lämna fler blodprover så fick jag verkligen behärska mig för att inte hoppsastega genom korridorerna för jag var, och är, så otroligt tacksam över min prognos. Jag har i färskt minne hur jag satt med min och Wincents goda vän på ett liknande möte och hon fick beskedet att just hennes cancer hade en dödlighet på 100%. Ingen behöver tala om för oss vilken tur vi har.

Min tumör är hormonkänslig, och det betyder att jag måste sluta med p-piller och jag får aldrig mer använda något hormonstörande preventivmedel. Så jag tog min sista tablett i veckan och efter att ha ätit p-piller i >25 år så måste jag erkänna att det ska bli lite spännande att se vad som händer. Jag har dessutom ätit en östrogenfri sort de sista kanske 20 åren som gjort att jag inte blött ALLS. Så nu har jag klickat hem en menskopp som jag måste lära mig att använda, såna moderniteter fanns ju inte sist jag blödde så jag känner mig som en fjortis!

(Och för dig som tänker “men har du inte haft mens på 20 år, då är ju nåt fel om man aldrig har mens!” Ja det är inte smart att äta p-piller så länge som jag gjort, jag vet, MEN man har faktiskt aldrig mens när man äter p-piller. Man har något som kallas “bortfallsblödning” om jag inte minns fel, och den har man i princip bara för att normalisera hela grejen med att trycka ner sin hormoncykel på kemisk väg. Till skillnad från mens så är en bortfallsblödning helt meningslös och inget att sakna om den uteblir. Man behöver inte ta på sig nån jättestor foliehatt för att inse att p-piller är en fantastisk uppfinning, men att själva industrin som omger p-pillret är en ganska cynisk apparat.)

Så jag fick säga till Wincent att nu får det bli kondom tillsvidare, och vips så hade han varit på affären och kom hem med det här:

Vi har såklart pratat en hel del om behandlingen här hemma, vad vi kan förvänta oss, hur mycket jag kommer att kunna jobba osv. Det är inte riktigt samma sak att bli sjuk när man är sin egen arbetsgivare, som när man är anställd nånstans. Jag försöker att inte planera för mycket utan lämna rejäla marginaler, det får bli vad det blir liksom, bara jag blir frisk. Några som däremot fått sina planer grusade i och med läkarens positiva besked, är de s.k. cancergamarna som ofta dyker upp när någon blir svårt sjuk. Jag var förvarnad av vänner som har/har haft cancer att det troligen skulle dyka upp en och annan gam, att det är standard, och det tog inte många dar innan jag blockade den första fåntratten och totalt är jag uppe i en handfull nu. Cancergamar är alltså personer som sårat dig på något sätt, som kanske svikit dig eller sagt upp bekantskapen – det som de har gemensamt är att de har dåligt samvete för nånting de sagt eller gjort (eller något de inte sagt eller gjort), och så passar de på att höra av sig när du är svårt sjuk. Då tänker de att du blir så kåt, glad och tacksam över allt visat intresse när du ligger sjuk så att du låter udda vara jämnt utan att ni ens behöver prata om det där de gjorde en gång (eller inte gjorde). Men jag kommer alltså inte att bli så sjuk så att jag tappar omdömet och glömmer vilka som är mina riktiga vänner. Jag tänker också att folk får faktiskt sköta sina dåliga samveten själva, mitt fokus just nu är att ta mig igenom min behandling och jag kommer inte att ödsla tid och energi på så mycket annat. Och jag vill egentligen skriva att de är välkomna åter när jag är frisk igen men det är ju hela grejen, en gam har inget intresse av dig när du är frisk och mår bra – då är du ju inte längre i underläge. Är det så konstigt att jag är en sån surtant när folk beter sig som de gör?

Och på tal om surtant, jag läste på lite om Tamoxifen, tabletterna som jag ska äta efter behandlingen. Jag upplyste Wincent om att en av biverkningarna från dem är humörsvängningar. Han tänkte lite, och så sa han “betyder det att du kommer att vara lite glad emellanåt? Inte bara sur som vanligt?” Haha! Vi får väl se! /K

 

 

 

Jag har tydligen inte bara fått bröstcancer, jag har även fått cancer-tourettes. Eller jag kallar det så iallafall, jag kan tydligen inte föra ett samtal med någon utan att berätta att jag har fått cancer. Och jag kan meddela att det är något oerhört befriande med att berätta för folk i tid och otid. Inte för att få sympatier (även om de också värmer), utan för att folk ungefär lika ofta som inte, svarar med “jaha! Det har jag också/det har jag också haft, vilken sort har du?”

Jag har full respekt för människors integritet men jag kan inte låta bli att tänka att en cancerdiagnos inte vore så skrämmande om alla som fått en, var öppna med den. Det är en sak att veta att en av tre svenskar får någon typ av cancer under sin livstid, det har jag vetat länge. Och att det troligen snart är varannan. Det är en helt annan sak att faktiskt få ansikten och namn till alla dessa “en av tre”. En av tre är väldigt, väldigt många och det är avdramatiserande att inse hur vanligt cancer är och hur skicklig vår vårdapparat är på många håll idag när det gäller att rädda livet på just cancerpatienter.

En annan sak som är väldigt befriande är alla mina vänner. Jag visste redan innan att jag är välsignad med fantastiska vänner eftersom många av dem har steppat upp förut (ja jag pratar t ex om dig Spjuth) när livet kärvat. Däremot har jag aldrig riktigt reflekterat över att jag har så väldigt många arga vänner. De är arga på cancer, de är arga på strukturer inom vården och jag har en hel lista med vänner som har lång erfarenhet av den offentliga vården och anmält sig frivilliga att ringa och kräva ut information om jag känner att jag inte får veta vad jag behöver. Jag har även fått en del mycket konkreta och matnyttiga tips från vänner som jobbar inom vården. Ett av dem är att när läkaren frågar något irrelevant/dumt så ska man svara “det är en lång historia”, för då backar de snabbt hem igen, några långa historier har väl de flesta inte tid att lyssna på när de jobbar, oavsett bransch. Jag har redan utnyttjat detta tips och kan meddela att det funkar till 100%!

Och så har jag så roliga vänner. Sprang på en kompis på ICA och vi har redan planerat att gå ut mycket på lokal ifall jag kommer att få cellgifter och tappa håret. “Fatta vilken bra service vi kommer att få! Men då får du inte sminka dig utan du måste se sådär glåmig ut!”. Haha! That’s the spirit!

Det är inte så mycket som hänt sen jag skrev sist, jag har tid på tisdag för att få min diagnos/prognos/vårdplan. När jag tänker på det mår jag illa av nervositet så jag försöker att inte tänka på det utan distrahera mig med annat. När det absolut inte går att tänka på annat så googlar jag olika scenarion, jag googlar rekonstruktion av bortopererade bröst, jag följer olika bloggar och instakonton om bröstcancer, jag googlar statistik på allt möjligt och det hjälper. Ju fler överraskningselement jag kan eliminera desto bättre känns det. Alla som känner mig IRL vet att jag sällan uppskattar överraskningar överhuvudtaget, och det gäller i allra högsta grad när det handlar om min hälsa.

Jag har varit på ultraljud och tagit biopsi, och det är alltså vad biopsin visade som jag ska få veta på tisdag. Det var lite olustigt att ta biopsi men det gjorde inte ont alls, när jag fått lokalbedövning så kändes det faktiskt inte. Om något så låg jag där på britsen och försökte att hålla mig för skratt bakom munskyddet. Jag har ju, trots en bröstförminskning i bagaget, ganska stora bröst. Och mina bröst är alltså äkta, och jag är över 40. Det innebär att brösten är lite oregerliga. Så när jag kom hem till Wincent så berättade jag att när de skulle ta ultraljud så kom sköterskan med nån form av kilkudde som hon liksom försökte staga upp bröstet med. Och hon fick baxa och stånka som om hon försökte flytta en soffa (PIVOT!). Wincent såg oförstående på mig i ett par sekunder, och sen utbrast han förtjust “Ja! För fläskpatten rinner iväg!” Ja älskling, för fläskpatten rinner iväg när jag ligger på rygg, den står liksom inte rakt upp. Det var otroligt roligt att ligga där och se en läkare och en sköterska kämpa med mitt ostyriga bröst som tydligen inte alls ville bli varken ultraljudat eller stucket med nålar. Sköterskan var ganska nätt och jag ångrar nästan hur jag berättade för Wincent att hon fick hålla emot bröstet med två raka armar när läkaren skulle sticka för han har inte kunnat sluta skratta åt det. Wincent gifte sig ju inte med mig främst för att jag är en lydig själ och jag tror att han tycker att det är otroligt kul att inte ens mina bröst vill rätta sig i ledet.

Sen kan jag inte begripa varför de är så snåla med information inom vården. Är det för att de inte vill säga något förrän de vet 100%? Jag kan förstå att vissa patienter kanske inte vill ha några preliminära besked. Men när man frågar? Efter ultraljudet så frågade jag läkaren om hon kunnat utläsa något direkt. Nej. Men då var jag så uppviglad av mina vänner som jobbar inom vården att jag inte gav mig. Kan du verkligen inte berätta nånting? Nej. Kan du säga om tumören är godartad eller elakartad? Den är elakartad. Okej. Kunde du se någon spridning? Nä, jag kan inte se någon spridning. Det kan finnas enstaka cancerceller i armhålan som jag inte kan se men jag kan inte se någon omfattande spridning. Varför måste jag fråga tre gånger för att få svar? Ett svar som definitivt lindrade dödsångesten dessutom, så märkligt. “Jag vet att det tar emot men du måste vara en jobbig jävel nu!” skriver en kär vän som kuskat runt inom vården hela sitt vuxna liv med sin autoimmuna sjukdom. Och hon har rätt, jag vill mycket sällan vara en jobbig jävel som ställer samma fråga igen när jag redan fått ett svar, men nu känner jag att jag inte har något val. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på alla sjuka som inte klarar att vara en “jobbig jävel” och inte har någon lista med vänner som erbjuder sig att vara det åt dem.

Till dig som fått en cancerdiagnos så kan jag verkligen rekommendera att outa det på sociala medier. Stödet som jag och Wincent fått är överväldigande i ordets rätta bemärkelse och vi pratar varje dag om vilket fantastiskt nätverk vi har med fantastiska människor. Om du skrivit till mig och inte fått svar än så är det enbart för att jag inte hunnit eller orkat, jag läser allt och svarar på allt – så småningom. Och både ni och jag vet ju att det inte är svaga människor som dör av cancer, eller att det är starka människor som överlever. Cancer sorterar inte på det viset. Det är bara att genomgå behandling och se hur tärningen landar. Men det är ändå skönt att läsa kommentarer som “det är inte du som fått cancer, det är cancer som fått dig”, haha! Och oavsett vad man är rädd för så är det svårt att vara skräckslagen när det känns som att man har en hel jävla armé i ryggen. En väldigt arg armé. /K

Jag har fått bröstcancer. Så tråkigt och jobbigt och onödigt. Men visst, bara kör på, de flesta omkring mig mår redan dåligt, släng in lite cancer också vettja. Det är utmattning och diskbråck och depressioner och sår som inte vill läka, en del har på utsidan och en del har på insidan. En har återfallit i sin bulimi, en annan kan inte sova och tappar allt hår och en tredje begraver sin man. Jag sitter hemma och är med på begravningen via video-länk för vi kan ju inte resa hur som helst under en pandemi. “Ska det aldrig ta slut” skriver min faster på messenger och nä, det verkar inte så.

Min plan var att inte offentliggöra detta innan jag fått lite mer information, men jag börjar inse att just information är inte den offentliga vårdens starka sida och det känns inte konstruktivt att hålla detta hemligt när både Wincent och jag mår skit. I måndags så tittade en läkare på mina mammografibilder och sa “ja, du har ju en bröstcancer, det är tydligt. Tumören är ca två centimeter och vi måste ta fler prover.” Kan du verkligen inte säga något mer? Inte ens preliminärt, en gissning? Några fler tankar kring bilderna? Nej. Ring inte oss vi ringer dig. Jaha sa jag och gick hem. Och sen dess har jag suttit hemma vid telefonen som är noga laddad och med ljudet på, och väntat som vi gjorde på 80-talet. Det tog ett par dagar innan jag insåg att jag bara antagit att de skulle höra av sig inom kort, för dem kanske det är rimligt att höra av sig igen om sju veckor, jag har ingen aning. Då ringde jag själv och var en sån där jobbig patient som bara ringer för att kolla att folk gör sina jobb. De är inte mina favoriter eftersom de oftast bara tar upp tid som kunde gått till att göra själva jobbet, men jag är ledsen och rädd och nöden har ingen lag. Så jag ringde för att dubbelkolla att mammografibilderna åtminstone kommit fram som de ska, från den ena enheten till den andra. Det fanns ingen som kunde svara på det. Tydligen var det bara en person som kunde svara på en sådan fråga och hon var inte där (vad är det för patientsäkerhet att hänga upp sånt på enskilda individer?). Då ilsknade jag till och lydde det råd som jag själv ofta ger till andra när man anar att folk kan hjälpa en men inte vill, “pressa fram lite gråt!”. Det är något med vuxna människor som förnedrar sig och fulgråter inför främmande människor som gör att den mest stressade person ändå känner att nä, här kan vi nog inte bara säga hej då och lägga på. Och se, helt plötsligt gick det att knappra lite i datorn och jo, mammografibilderna kom fram som de skulle redan i måndags. Kan du säga nåt mer? Nä det kan jag inte, ring inte oss vi ringer dig. Och sen dess har jag väntat och väntat och nu har veckan tagit slut.

Jag försöker att tänka rationellt men det är inte så lätt när luckorna är så stora. Jag vet att jag har en tumör, ok. Men jag antar att min tumör kan vara allt ifrån godartad och behandlingsbar, till en elakartad variant som kommer med metastaser överallt och en sannolik snar död – your guess is as good as mine. Och hur fan ska man kunna lägga upp nån slags mental strategi när det kan vara vilket som? Jag googlar och googlar och blir arg över att jag ska behöva googla detta! Och när dödsångesten river i bröstet så tänker jag att jag kanske överreagerar väldigt nu, de allra flesta överlever ju. Eller så underreagerar jag och borde sätta igång med att ordna upp mina affärer, ringa min revisor, föra över pengar och skriva upp lösenord. Jag vet inte vilken reaktion som är lämplig och timmarna sniglar sig fram.

Sedan hela den här karusellen började så har jag dragit en massa dåliga cancerskämt, och Wincent har inte varit road alls. När hans bil inte startade t ex så muttrade jag “det är lugnt, du kan nog snart ta över min” och sånt har inte fallit i god jord.

Men Wincent börjar komma in i matchen nu vilket gläder mig stort! Dödsångesten må ha flyttat in i vårt hus men jag ska se till att han sover lika dåligt som vi andra. Imorse så fes Wincent så räligt i vårt sovrum att jag flög upp ur sängen och flydde fältet. “Försöker du döda mig” ropade jag från badrummet och när han svarade “ja alltså jag vill inte leva utan dig så jag tänkte att vi kan lika gärna somna in tillsammans” så skrattade jag så att jag tror att grannarna vaknade. Bring it, Dödsångest. Lycka till med att knäcka Ekarnas livsglädje din jävla tönt. Du kanske kan tvinga oss att gråta men du kan inte hindra oss från att garva. /K

 

Jag har jobbat på Specsavers i Nässjö ett par dar i veckan sedan några månader tillbaka. Det är ju så när man jobbar som konsult att de samarbeten som funkar mindre bra avslutas ofta på ett naturligt sätt genom att rinna ut i sanden (läs ingen av parterna tar initiativ att boka fler datum). Det är inte som en anställning där det mer eller mindre är upp till den anställde om ett samarbete ska fortsätta eller ej utan här har bägge parter makten att avsluta vilket jag tycker är lite mer rättvist om jag ska vara ärlig..! Men i Nässjö har det alltså rullat på eftersom vi trivs med varandra.

En av de nya bekantskaperna som jag gjort genom just detta uppdrag är Sillen. Hon jobbar i butiken och är också syster till en av delägarna. Ja alltså hon heter inte Sillen, hon heter Cecilia och kallas för Cilla. Och Sillen. Sillen Cilla?

Det som är lite speciellt med Sillen är att det kändes som att jag redan kände henne när jag träffade henne för första gången. Alltså, på riktigt. Jag kan blanda ihop dagarna här men jag har för mig att Sillen och jag hade en rejält intim konversation redan på min första arbetsdag. Jag ska inte gå in på detaljer men hon vet alltså saker om mig som kanske en handfull människor vet, för att jag helt enkelt inte kände några spärrar utan bara babblade på. Vi jobbar väldigt bra ihop också, vi behöver inte kommunicera så mycket för att det ska rulla. Och om Sillen skulle ringa mig mitt i natten (en ren hypotes eftersom jag stänger av mobilen när jag ska sova) och behöva hjälp så skulle jag inte behöva någon längre startsträcka. Coolt eller hur?

Detta har säkert hänt ett antal gånger i mitt liv men nu på rak arm så kan jag bara komma på några enstaka, och en av dem är min kompis Benita. Vi träffades på Sthlm Pride för… tjugo år sen? Och klickade direkt. Vi klickade så duktigt att min kompis Ullis, som jag egentligen åkt till Sthlm med, syrligt sa nåt om Humle & Dumle och det fastnade. Det är jag som är Dumle. Med Benita har jag inte heller några spärrar, jag litar på henne blint i både stort och smått. Hon har dessutom sett mig i några av mina sämsta stunder men accepterar mig som jag är och jag behöver aldrig låtsas med henne att nåt i mitt liv är bättre än vad det faktiskt är.

Har du också en Humle i ditt liv, någon som du redan kände första gången ni träffades? Berätta! /Dumle