Jag är helt fascinerad av alla offentliga toppolitiker som inte förmår att följa ens de enklaste pandemi-restriktioner. Jag har inget behov av att nämna några namn för listan är ganska lång och det finns både politiker som jag röstat på och politiker som jag har mycket svårt för, bland de som klantat sig.

För det första så undrar jag – är man liksom en ö när man är politiker i ett parti? Är det så att man meddelar sina kollegor “men du, då drar jag till Las Palmas nu, jag kollar mailen varannan timme” och kollegorna ba “hej hej, ha det så bra!”. Det verkar ju jättekonstigt, eftersom alla inblandade representerar samma parti. Om en klantar sig så får ju alla lida för det. Om jag jobbade med politik och någon högprofil började babbla om Las Palmas så gissar jag att jag hade sagt men du fattar väl att du inte kan åka till Las Palmas nu? Om jag ska sitta hemma och uggla så ska fan inte du åka till Las Palmas och sabba för mig med dina rubriker. Och ja, jag vet att det går att resa utomlands väldigt smittsäkert. I flygplan filtreras luften med HEPA-filter och i en färsk studie från Department of Defense så kan man läsa att man måste sitta bredvid en smittad person i minst 54 timmar för att viruset ska uppnå höga halter i luften. Testet har genomförts med dockor och har sina brister, men ni fattar vad jag menar. Smittrisken är generellt sett högre om du går ut och äter på restaurang än om du sätter dig i ett flygplan. Men tror ni att det är så många väljare som sitter som jag, och nördar ner sig i studier om HEPA-filter? Nä, det tror inte jag heller. Och även om inte varje enskild politiker inser det, så känner jag att nån av kollegorna måste väl ha lite koll på vilka deras väljare är?

För det andra, så finns det något väldigt fult här, som jag tycker att det talats förvånande lite om under 2020. Klassklyftorna i Sverige har väl aldrig varit så synliga som under det senaste året? Det är en mycket tydlig skillnad mellan oss som är vana att resa varje år, och de som aldrig har råd att resa nånstans. När politiker åker på resor nu och hävdar att de gjorde bedömningen att resan var nödvändig, då är det så oerhört många ute i stugorna som genomskådar dem. Många svenskar vet att det går alldeles utmärkt att sitta hemma på nyårsafton, att man inte dör om man inte varje år träffar den där släktingen som bor utomlands. För de lever alltid så, restriktioner eller ej.

Och jag ska absolut stå för att jag tillhör de bortskämda, de som får myror i brallan av att inte resa nånstans. Jag tycker, precis som våra politiker, att det är otroligt torrt och tråkigt att bara vara hemma i mitt fina hus där jag har allt jag behöver. Men jag är inte mer verklighetsfrånvänd än att jag skäms när jag tänker så, jag fattar hur privilegierad jag är. Och så tänker jag att när det finns så många människor som aldrig har råd att resa, då klarar jag att stanna hemma tills pandemin är under kontroll. /K

Jag är som så många andra uppvuxen med Eddie Meduza (Errol Norstedt), jag har aldrig varit nåt jättefan men han har liksom alltid funnits med nånstans ute i periferin. Däremot så har jag inte vetat så mycket om honom förrän nu när jag läst Börge Lundgrens utmärkta biografi “Bara man é fantastisk” som utkom 2015. Många som stod Errol nära har bidragit till boken, inte minst hans syster Maritza.

Och alltså, jag visste att han var mobbad i skolan när han växte upp, men jag hade ingen aning om vilka fruktansvärda hemförhållanden han hade. Jag har alltid tänkt att han inte var som alla andra men med facit i hand så känns han ju otroligt välanpassad med tanke på omständigheterna. Idag hade barnen omhändertagits av myndigheter tvärt och det är bitvis plågsam läsning.

Men sen lyfter det lite när framgångarna kommer, och jag skrattar högt när Errols kompis fakiren förklarar för Errol att man absolut inte ska bjuda kvinnor på rom eftersom “jag bjöd en kvinna på rom en gång och hon började ta långa steg och slå näven i bordet som en karl!”. Errol själv är verkligen inte det enda originalet i umgängeskretsen, kaka söker maka antar jag.

Som alltid när någon är så extremt produktiv och kreativ som Errol var, så är väldigt mycket av det han gjorde jättekul och mycket är rent skräp (tycker jag). Han formligen spottade ur sig olika karaktärer, sketcher, låtar, monologer. Det är möjligt att han hittade på allt, men tyvärr så misstänker jag att en del av hans galna karaktärer bygger på riktiga personer som fanns i hans närhet när han var liten och då fastnar skrattet lite i halsen. Ibland är karaktärerna riktigt obehagliga och det svider i hjärtat när jag inser att åtminstone en del av allt han gjorde kanske var hans sätt att bearbeta olika trauman. Vem vet?

Trots att boken inte hymlar med hans brister så tycker jag ändå att Errol Norstedt verkar ha varit en väldigt sympatisk person och det är sorgligt att han dog i förtid 2002, med en kropp märkt av alkoholism, endast 54 år gammal. Det enda som skaver lite för mig var hans totala oförmåga att hantera att bli ratad, han klarade verkligen inte att få nobben eller att någon kritiker inte gillade det han gjorde, och det där är en egenskap som jag har otroligt svårt för. Och nu måste jag verkligen understryka att Errol absolut inte var våldsam på något sätt, men jag associerar just den egenskapen med de män som slår ihjäl kvinnor. Var tredje vecka så blir en kvinna ihjälslagen i Sverige i snitt, och nästan alltid av en man som fått nobben och som inte kan hantera det. Och som sagt, Errol var väldigt snäll och inte alls våldsam och ska inte blandas ihop med de män som dödar kvinnor, men jag funderar lite över hur tankegångarna gick när t ex en recensent sågade något han gjort och han blev sådär jättearg och jättebitter. Hur kan man räkna så kallt med att alla andra ska gilla det man gör? Det är väl ingens självklara rättighet att vara populär?

Så de senaste dagarna har jag lyssnat på en del Eddie Meduza-låtar som jag rotat fram på Spotify (Wincent hann bli orolig innan jag förklarade att jag precis läst boken) och jag kan konstatera att “Volvo” är min bästa Eddie-låt. Dels så tycker jag nästan att texten är ännu roligare nu än när jag var liten (samma bil och samma bonnafaaaaaan!) men nu kan jag också uppskatta svänget i den, det är lite bluegrass-känsla (tänk Mule skinner blues á la Dolly Parton) och bandet spelar svinbra. Eddie Meduza är definitivt med i historieböckerna för att stanna. /K

 

Samma diskussion varje år numera om hundar och fyrverkerier, så tröttsamt. Och nu ska jag älta det lite också, hehe. Jag kan inte minnas att det var såna problem kring detta när jag växte upp, men då fanns ju inte heller sociala medier så det kanske alltid har varit likadant bara att jag inte kände till det därute på vischan?

Eller så har det alltid funnits väldigt många skotträdda hundar, men förr så klarade vi att begränsa smällandet till nyår och kanske påsk och något bröllop då och då så alla redde ut det utan att yla om förbud (tudum-tschh). Nu skjuts det ju raketer året runt med syfte att skrämma och skada andra, rejäla insmugglade pjäser som varit förbjudna i Sverige de senaste åren, och helt ärligt så är det i samband med detta fenomen svårt att genuint känna att alla människor skulle vara lika mycket värda.

Men om vi återgår till djuren. Min uppfattning är att de allra flesta djur föds naturligt rädda för höga och plötsliga ljud. Varför skulle de inte vara det liksom? Så vill man ta god hand om sina djur så får man träna bort rädslorna i den mån det går beroende på individ, ras, tidigare trauman. Och nu sticker jag ut hakan lite men jag tycker faktiskt att det är slött att ha ett djur som lever i skräck för något, och liksom bara strunta i att styra upp det, när det finns så mycket du kan göra. Och du måste läsa på lite, det hjälper sällan att ömka och trösta och gulla, som du kanske skulle göra med ett barn. Djur är inte människor (tyvärr ingen självklarhet för alla). En hund fattar inte vad du säger utan känner då mest av att även matte/husse är störd av det som händer, och när ens ledare inte beter sig som vanligt – ja då är det bäst att vara på sin vakt!

Men nu ska jag inte låtsas att jag är nån expert på livrädda hundar för det är jag verkligen inte. Jag har stor erfarenhet av att träna hundar, men bara individer som varit mentalt starka, och det är ju tyvärr långt ifrån alla hundar idag som är avlade på såna egenskaper. Och då är det ju tur för alla hundägare att det finns klubbar lite överallt i Sverige där du kan få hjälp! Svenska brukshundsklubben är en ideell organisation och dem hittar du här: https://www.brukshundklubben.se/

De kan hjälpa dig med att att mentaltesta din hund, så att du får lite koll på vem det egentligen är som du har i andra änden av kopplet. Efter det så kan de hjälpa dig med att träna bort eventuella rädslor eller andra oönskade beteenden som dyker upp under testet. Hur illa du än tycker att läget är så lovar jag att det alltid finns något som du kan göra! Och detta gäller ju inte bara rädda hundar, jag har bl a sett väldigt aggressiva hundar som i grevens tid kommit och fått hjälp med det så att de sluppit avlivas. Härligt eller hur?

Sen finns det de som tror att det är lättare att förändra alla människor omkring sig, än att träna sin egen hund. Det tror inte jag så det hade jag aldrig lagt energi på. /K

 

 

Alla gör som de vill men jag är nog redo att städa ut julen nu. Jag har full förståelse för att den som pyntat hela huset kanske vill njuta av allt det granna lite till, men jag har inte gått all-in med julpynt på många år och då känns det som att det lika gärna kan ryka nu. Plus att det är så dammigt här nu att till och med jag får ett litet sug efter att göra nåt åt det. Jag har alltid haft strategin att liksom julstäda efter julen, inte före. Jag minns inte vem som lärde mig det men det är otroligt smart för den som jobbar fram till julafton och vill undvika onödig julstress. Man städar liksom inget extra innan julen, man bara pyntar på. Och sen när man plockat ner allt igen, då städar man noga. You’re welcome!

Och på tal om att städa, jag har nog aldrig städat så lite som i år, helt enkelt för att jag är lite av en ögontjänare på det området. När jag vet att inga gäster ska komma över tröskeln på länge, då är motivationen noll och det ligger grejer lite hur som helst. Det enda jag är känslig för är lukt, så kök och badrum har hållts efter hyfsat, och handdukar och sängkläder och allt sånt har snarare tvättats oftare i år eftersom vi varit hemma mycket mer. Och det är samma få plagg som körs runt i tvättstugan… är det likadant för er? Det är några få olika mys-outfits som jag hasar runt i. Tragiskt faktiskt när jag har en hel garderob med snygga kläder. And don’t get me started on glasögon..! Jag har ju så många snygga glasögon men de har knappt varit uppe ur sina fodral i år.

Mina goda vän och Sveriges bästa glasögonbloggare Åsa Wikström har förutspått glasögontrenderna för 2021 och jag tror att hon har helt rätt. Jag vill ha mer! Mer av allt!

https://eyewhiz.se/2020/december/spaning-pa-glasogontrenderna-2021.html

Jag avslutar med en bild från glasögonmässan i Köpenhamn 2019, ni vet på den där tiden när man kunde hoppa på tåget och dra iväg på mässa över dan och dricka öl och äta popcorn och prova bågar tills man verkligen inte orkade prova fler bågar.

Jag önskar er en skön helg. /K

Hur mår ni idag, på nyårsdagen? Jag är lite bakis faktiskt men det beror nog mer på att jag dricker så sällan än på mängden alkohol som konsumerades. Vi delade på en flaska skumpa här hemma över kvällen och det var det hela.

Och hur spenderar man bäst en dagen efter? Med skräp om du frågar mig. Skräpmat, skräp-tv, skräp-surf. Kvalitet göra sig icke besvär. Jag har hittills roat mig med att läsa om Hilaria Baldwin på instagram.

Om ni inte känner till den senaste skandalen rörande Alec Baldwin så kan jag upplysa er om att den handlar om hans fru Hilaria, som enkelt uttryckt har låtsats att hon är spanjorska de senaste tio åren, när hon egentligen är från Boston. Hon flyttade från Boston till New York när hon var 19 för att plugga, men den officiella versionen de sista tio åren har alltså varit att hon flyttade från Spanien till New York när hon var 19. När hennes föräldrar (som också är födda i USA, precis som deras föräldrar och deras föräldrar före det) gick i pension så flyttade de till Mallorca och då passade den vuxna Hillary på att byta namn till Hilaria och skapa sin spanska identitet med spansk accent och allt. På ett plan är det otroligt roligt, och galet vågat i en tid där det ju inte är så svårt att kolla upp var någon t ex gått i skolan. Hon ska ha låtsats att hon inte visste vem Alec Baldwin var när hon träffade honom, med hänvisning till att hon inte kunde så mycket om “american pop culture” eftersom hon kommer från Spanien. Så det många frågar sig nu är – lurade hon honom också? Eller har han vetat sanningen hela tiden? Tydligen så har det länge varit allmänt känt att Alec Baldwin varit svag för latinska skönheter, var det något hon kände till och utnyttjade när de träffades? Att däremot kalla henne för golddigger är inte helt korrekt för hon kommer från en förmögen familj, det skulle väl isåfall vara kändisskapet hon var ute efter. Men hur som helst, nu sitter de där tillsammans med fem små barn, som alla har spanska namn, och vi får väl se om äktenskapet håller för denna prövning. Äktenskapet som de för övrigt ingick genom att säga “si” istället för “I do”. Eftersom temat för bröllopet var brudens förmodade hemland, Spanien.

Och nu när sanningen kommit fram så är det väldigt många som är arga över väldigt många olika saker. Jag förstår att trogna följare som lyssnat på hennes podcast t ex, eller latinas som köpt tidningar med hennes ansikte på omslaget, känner sig lurade när det visar sig att hon är en helt vanlig vit, privilegierad amerikan och inte alls spansk. Och spontant så känns det som att den där Hilaria har svårt att skilja på sanning och lögn och såna människor är hemska. Men samtidigt så tycker jag också att folk är för glada i att tala om för andra hur de ska leva sina liv. Nä, det är inte coolt att uppge Mallorca som födelseort när du är född i Boston. Det är inte heller coolt att säga att du har bott i Spanien bara för att du trivdes när du var på semester där. Men nu är det också människor som på allvar menar att hon inte hade “rätt” att byta namn till Hilaria och där drar jag gränsen. Jag tycker att om jag vill byta namn till Carmen så ska ingen bry sig om det. Och om jag älskar spansk kultur och spansk mat och vill prata spanska hemma med min man och dansa flamenco hela nätterna så ska ingen bry sig om det heller. Så på ett sätt så hoppas jag att paret Baldwin och alla barnen kör på precis som vanligt, med den lilla skillnaden att kanske sluta ljuga för barnen om var de har sina rötter. /K

 

 

God kväll på er, ÄNTLIGEN  är det den sista dagen på det här jävla skitåret. Ja ni får ursäkta språket men jag är SÅ färdig med 2020. Jag inser ju att inget förändras bara för att det slår över till 2021 vid midnatt, men det är ändå en väldigt kraftfull symbol.

Brukar ni ge nyårslöften? Det är inte min grej. Jag kan lika gärna få för mig att göra någon förändring i mitt liv i mars eller september. Däremot så tycker jag att många är roliga när de lovar helt orimliga saker, och verkar tro på det själva. Jag lyssnar artigt men inombords så roar jag mig med att föreställa mig helt galna nyårslöften, och applicera samma argument som folk gör när de försöker att peppa sig på sina riktiga. T ex, och nu är detta alltså på skämt så ta det lugnt: I år ska jag börja röka! Jag har velat bli en rökare så länge och nu ska det ske. Alltså, det är dyrt att röka, och jag mår numera illa av cigarettrök. Men det är ju bara att prioritera! Vissa saker måste få kosta, jag får offra annat istället, som frukt eller deodorant. Och att jag mår illa av cigarettrök kan jag ju inte låta hindra mig, det känns ju aldrig toppen när man gör något som man är ovan vid. Det gäller att hänga i och inte ge sig! Vad tar det att skapa en ny vana, 21 dagar? Om jag bara stålsätter mig och röker varje dag i 21 dagar så kommer det att kännas mycket bättre sen, jag kommer att tända en cigg utan att ens tänka på det! Och att man inte kan röka på så många platser numera – det där är ju bara ursäkter och det får vara slut med ursäkter nu! Om alla andra kan så kan jag också. Vad finns det mer för klyschor? Jo det handlar bara om att bestämma sig! Och att man klarar allt om man bara vill tillräckligt gillar jag också, den här tilltron till viljan är lite söt. Hehe!

Jag och Wincent snodde ihop en låt om det här episka skitåret och filmade oss själva nere i källaren. Håll till godo!

https://www.youtube.com/watch?v=nv3MHJkIiu8

Och kom gärna med tips på sjuka och fiktiva nyårslöften som jag kan fnissa åt. De behöver inte vara PK. Och Gott Nytt År på er. Alltså, verkligen. /K

 

Det är så många av mina mer kräsna vänner som tipsat om serien “Jakten på en mördare” som just nu ligger på SVT play, att jag till slut kände att jag var tvungen att se den. Och den är precis så bra som alla säger.

Den har ett sävligt berättartempo, lite från en annan tid, och det tog ett eller två avsnitt innan min sociala medier-hjärna lugnade ner sig och kunde njuta av detta fullt ut. Man får följa polisens arbete i olika mordutredningar och serien kretsar framförallt kring det vidriga mordet på 10-åriga Helén Nilsson 1989 som jag givetvis minns. Och om jag förstått saken rätt så följer inte serien verkligheten ner i minsta detalj, men till stor del. T ex de olika förhören med misstänkta ska vara korrekta ord för ord, och jag som tycker att förhörsteknik är spännande spetsade därför verkligen öronen i de scenerna.

Rollbesättaren får en stor guldstjärna av mig, för serien utspelar sig i Skåne och alla talar skånska. Jag känner dessutom inte igen knappt någon av skådisarna, och det bidrar till att jag nästan glömmer bort att de är just skådisar. När en del poliser väljer att prioritera att fylla i blanketter och skriva värdeord på postit-lappar, över att få fast en barnamördare, så känner jag att jag vill sträcka fram handen till tv:n och örfila upp dem.

Jag vill inte berätta mer och spoila för någon av er som vill se den, men jag kan avslöja att utöver själva handlingen så bjuder serien även på en rejäl nostalgitripp. 1989 var tiden då vi hade Minutenkort istället för internet och mobiltelefoner och DNA-teknik var förhållandevis ny i mordutredningar. En del fantastiska frisyrer och outfits får vi också se, och väldigt mycket cigarettrökande.

Se den! /K

Jag har precis lyssnat klart på “Nazibruden”, en bok av Jessika Devert (utgiven 2017) som berättar den sanna historien om Anna-Lena Joners Larsson, en kvinna som levde sitt liv i den bubbla som är den svenska vit makt-rörelsen men som valde att bryta sig ur rörelsen i samband med att hon blev mamma. Hon har idag tagit ställning mot all form av rasism och boken känns som ett tappert försök att göra upp med sitt förflutna. Jag rekommenderar den, trots att den inte på något sätt är stor litteratur (det är nog ingens intention heller), det är liksom ingen stor läsupplevelse som du borde spara till en ledig dag för maximal njutning, och i början av boken så ger jag nästan upp för jag kan liksom inte ta till mig att människor på riktigt kan vara så ytliga som den unga Anna-Lena. Det känns lite som att hon skulle kunna umgås med hur vidriga och farliga människor som helst, så länge de är kul att festa med. Det är galet. Men jag lyssnade på den i bilen och orkade inte stanna och leta rätt på en annan bok, och nu är jag glad att jag inte bytte. Det absolut bästa med den här boken är att det blir så oerhört tydligt att de som är rasister och nazister, är losers. Det är ingen som mår bra och som känner sig värdefull, som blir nazist. Detta är även min personliga erfarenhet gällande de personer som jag känner/känt som irrat iväg långt ut i rasistträsket. Och när jag säger losers så menar jag inte det som ett skällsord utan som en krass beskrivning.

När Anna-Lena dras med på allvar i rörelsen så plågas hon av ständig värk, Försäkringskassan nekar henne sjukpenning pga att hon missat en teknikalitet som jag tror att många av oss skulle kunnat missa, hon kan inte stämpla, hon har ingen utbildning, ingen stabil framtid. Hon är en av samhällets svaga som faller mellan stolarna. Hon är totalt ekonomiskt beroende av sin sambo, och de nazister som hon lär känna genom honom kommer snabbt att utgöra hela hennes värld. Hon har inga föräldrar som får henne att känna att det är självklart att dra hem till dem med en resväska om hon hamnar i trubbel. Jag tänker att om jag skulle bli så förvirrad så att jag skulle tatuera in ett hakkors, som Anna-Lena gör, så har jag så många omkring mig som skulle göra livet väldigt svårt för mig, nästan omöjligt. Jag ser interventions framför mig, långa diskussioner med många olika vänner, gamla och nya, släktingar som skulle riva upp himmel och jord och aldrig ge sig. När Anna-Lena försvinner ner i det mörka hålet så är det nästan ingen som reagerar. Ja förutom alla andra losers där nere på botten då, som välkomnar henne med öppna armar. Och de utgör en sorglig skara med olika missbruk, funktionshinder och barndomstrauman som ingen tar tag i. Det de har gemensamt är att de inte förmår att ta något som helst ansvar för sina egna liv, det enda de är bra på är att skylla ifrån sig – och de väljer att skylla allt dåligt som händer dem på invandrare. I deras värld är det så enkelt: Inga mörkhyade människor => inga samhällsproblem. Det är så dumt, så okunnigt.

Det som är minst bra med boken är att man aldrig får veta hur illa det var när det var som värst, därinne i Anna-Lenas huvud. Hon berättar om hur hon lade sorgligt mycket tid och energi på att sprida näthat (som losers ofta gör) på sociala medier, men man får aldrig veta exakt vad hon skrev, vilka ståndpunkter hon framhärdade. Jag misstänker att hon skäms alltför mycket, att hon helt enkelt inte klarar att gå hela vägen med sin bekännelse. Det är lite synd för jag tror faktiskt (av naturliga skäl) att många inte riktigt vill tänka på hur vidriga åsikter nazister faktiskt har, men om fler av oss var beredda att stålsätta oss och utbilda oss en aning i det, så skulle kanske också fler av oss reagera starkare vid misstanke om att någon i bekantskapskretsen var på väg i den riktningen. Den nazistiska ideologin är inte, och kommer aldrig att bli, “bara en åsikt”.

Jag inser när jag läser igenom det här inlägget före publicering, att Anna-Lena skulle kunna bli sårad av det jag skrivit om hon tar sig tid att läsa det, och det är självklart inte min mening. Därför vill jag understryka att jag tycker att hon är väldigt modig som skrivit den här boken, hon berättar öppet och ärligt om ett antal ljusskygga personer som ju faktiskt är farliga. En snabb googling visar att hennes ex-sambo inte uppskattar den här boken alls. Och många av de som hon umgicks med när det var som värst är inte de vassaste knivarna i lådan, men som vi vet så kan ju även korkade människor vara farliga. Och det tror jag att Anna-Lena är medveten om, och därmed så har hon min fulla respekt, och mitt fulla stöd på sin resa från loser till ansvarstagande förälder. /K

 

Ps, guldstjärna till Jenny Lindberg som läst in boken och visar att hon bemästrar ett antal svenska dialekter. Roligt!

Nu är det lite drygt en vecka kvar till julafton men jag måste säga att för mig har inte ens vinterkänslan infunnit sig, och definitivt ingen julkänsla. Det är ju så varmt ute? Och egentligen borde jag inte klaga på vädret med tanke på att jag har 6,5 mil till jobbet, men någon minusgrad hade ändå känts lämpligare den 15 december än 6 plusgrader som vi har här i Växjö. Jag ser folk med gigantiska dunjackor på sig ute och frågorna är många. Kollar de i kalendern vad de ska ta på sig när de går ut? Vad kommer de att ta på sig om tempen droppar till tjugo minus? Svettas de inte?

Och att vinterkänslan inte infunnit sig än, betyder för mig att det har varit lite trögt med tedrickandet den här vintern. Kallt väder och te hör nämligen ihop för mig. Jag dricker mycket sällan te under sommarhalvåret, men under vinterhalvåret så brukar det sättas igång och stånkas baljor med te ungefär samtidigt som konsumtionen av värmeljus drar iväg.

Men nu ska jag ta krafttag med mitt tedrickande, inte minst för att det är bra för mig. Och olika sorter ska det vara, inte dricka samma hela tiden utan olika varje dag. Tur då för mig att jag har en svägerska som ser till att jag alltid har en mängd att välja på! Den här samlingen fick jag och Wincent av henne i höstas:

Vi har fått te av bästa Franzi förut, men detta var första gången som ett te kom med en varning. Ett av dem är tydligen “väldigt, väldigt kraftfullt” och man får dosera försiktigt och testa sig fram så att det inte blir för starkt. Och ja, vi ska vara jävligt försiktiga…!

Och nej, givetvis ger jag aldrig upp kaffe för te under vinterhalvåret, svenne som jag är. Jag dricker en kopp kaffe på morgonen året runt, ibland mer men då är det i samband med en fika i gott sällskap. Te dricks alltså utöver denna kaffekopp, helst på kvällen i tv-soffan. Men nu när jag ska dricka krut så kanske det är dags att tänka om gällande tidpunkten? Jag återkommer med rapport. Hoppas jag. /K

Nu trillar årets statistik in för oss som har musik utlagd på Spotify. Jag har bara en låt med The Oaks som ligger där och skramlar, men ändå så får jag en omfattande rapport med en massa roliga siffror. Wincent får tyvärr också rapporter. Jag säger tyvärr eftersom hans statistik med bandet The Killbilly 5’ers är mycket, mycket, mycket bättre än The Oaks statistik och jag måste som en god fru, låtsas vara glad för hans skull. De har en platta från 2012 som det lyssnas på hejvilt därute i världen. Eller vad sägs om de här siffrorna:

Det är ju helt galet! 84 länder?? Jag visste knappt att det fanns 84 länder. Och över 4000 spellistor, dvs mer än 4000 personer har hört en låt med Killbilly och tänkt att “den vill jag höra igen!” och lagt till den på en spellista. Kanske en spellista för träning, pendling, fest. Jag är mycket avundsjuk. Ska vi se hur det gått för The Oaks?

 

Jomen 5 länder klarar jag nog att rabbla. Och 14 spellistor… 2 av dem är mina egna tror jag. De andra, ja det måste ju vara de där människorna som lyssnar på låten varje månad? Det brukar vara 8-12 personer som lyssnat, man får nämligen månadsrapporter också. Det går inte att skriva detta på ett sätt som låter oironiskt så jag tänker inte ens försöka: Stort tack till er som lyssnar. Verkligen.

Var i världen är då Killbilly mest poppis? Svårt att gissa tycker jag men jag hade aldrig nånsin gissat:

Men visst, de sjunger ju om sprit, hårda tider och dåliga damer. Det är inte så långsökt när jag tänker efter. Och var gillar man The Oaks bäst?

Kanada! Det är ju ändå härligt! Kanadensare är ju kända för att vara fredliga och generösa så jag är mycket nöjd med detta. Jag känner dessutom inte en enda människa som bor i Kanada och det är stort att veta att det finns människor som inte känner mig alls, som lyssnar på vår låt!

Lyssnar ni på grejer på repeat? Jag är en stor repeat-lyssnare. Kan köra en enda låt på repeat i timmar om jag snöat in på den. Och Killbilly har ju som sagt ett helt album och en EP på Spotify som man kan köra på repeat, och det har folk gjort:

Och detta är kanske den siffran som gör mig mest grön av avund! 6764 personer har alltså känt under året som gått att nä, det räcker inte att höra skivan en gång! Jag vill lyssna på den om och om igen! Det är ju en dröm för en låtskrivare/artist att någon känner så med nåt man gjort. Och Killbilly har tusentals såna lyssnare! TUSENTALS.

Och så har vi… The Oaks.

Åtta pers. Jag är säkerligen en av dem, när vi repade inför den där spelningen vi hade i somras. Wincent kan möjligen vara en som också kört den på repeat av samma anledning. Och vår kompis Malte kompade ju oss då, så han har säkert också lyssnat på den på repeat vid något tillfälle. Det ger oss fem hardcore repeat-lyssnare som är oidentifierade. Man blir ju verkligen nyfiken på vilka de är. Däremot så har ju The Oaks bara en enda låt, så våra repeat-lyssnare är betydligt mer hardcore än Killbilly-lyssnarna som kan köra runt en massa låtar. När jag tänker efter så vet jag inte ens om jag tycker att det räknas som repeat när det är en hel platta. Jag bara säär!

Sen kommer kanske den coolaste Killbilly-siffran av dem alla. Det här är faktiskt mind blowing:

Av ALLT som finns på Spotify, så är det alltså 52 personer som lyssnat mer på Killbilly än på nåt annat. 52 personer tycker sannolikt att Killbillys platta är den bästa plattan som gjorts. Otroligt häftigt. Men..! Är det inte lite trist att man inte vet vilka de där 52 personerna är? Jo. Anonymt, tråkigt. Hur har det gått för The Oaks..?

Underbart, haha! Vi får veta vem som lyssnat på vår låt flest gånger! Och jag känner ju en Veronica. Så jag messade henne och frågade “är det här du?” och det var det såklart. Jag satt på toa och chattade med henne (TMI? Läs en annan blogg din mes) och skrattade högt! Såå roligt! Och mysigt såklart att man faktiskt får veta vem det är när man har så få lyssnare. Veronica har sett oss live flera gånger och jag ser detta som ett kvitto på att hon inte bara sympati-kommer på våra gig utan att hon faktiskt gillar åtminstone den här låten. The Oaks-merch kommer på posten Veronica! Du är bäst!

Jag avrundar med lite fler av Killbillys fina siffror:

För The Oaks så är årets höjdpunkt dock ingen rapport från Spotity, nej det är tveklöst när vi öppnade för Louise Hoffsten och Tina Ahlin i somras. Jag fick nyligen det här kortet av min mor som ett minne av händelsen:

Jag älskar statistik och ser redan fram emot nästa årsrapport! Tack Spotify och tack till alla er som lyssnat på The Killbilly 5’ers och The Oaks under året! /K