Igår så var det dags att blanda glitterfärg och måla i sovrummet! Jag tycker att det är så ohyggligt tråkigt att preppa inför målning, ni vet plocka undan, tejpa, täcka golvet osv men det är ju bara att göra. Själva målandet är helt okej sen, och det går ju på nolltid när det är en så liten yta.

Jag tänkte att jag skulle ha typ dubbelt så mycket glitter i färgen som rekommenderat, men det visade sig att den burken med glitter var precis så mycket som var rekommenderat till den yta jag tänkt måla, och jag var inte så sugen på att åka till färgaffären igen bara för det så jag blandade i vad jag hade och körde!

Och idag var det dags att hämta den matta som jag måttbeställt på Stenbäcks. Det låter fancy med måttbeställd matta men det är helt enkelt heltäckningsmatta som de klippt till och fållat kanterna på. Det blir som heltäckningsmatta fast ändå inte, golvet är ju helt orört under och mattan kan få ett andra liv i nån replokal nånstans när vi kört slut på den.

Och nu vet jag att ett antal som läser detta kommer att tänka blää, heltäckningsmatta! Usch det är så äckligt, och så är det alltid nån som varit nånstans i England där de hade heltäckningsmatta i badrummet och guuud så äckligt bla bla bla. Själv så tycker jag att heltäckningsmatta är mysigt och skulle gärna ha det i fler rum. Vi har varken barn eller husdjur och går inte med uteskor inne så jag har svårt att se hur mattan skulle kunna bli så himla äcklig. Och dessutom förstår jag inte riktigt varför det är så viktigt att golvet är så himla fräscht hela tiden? Och till dig som på riktigt sitter där hemma och rynkar på näsan och dömer mig och min matta – jag kan meddela att de äckligaste grejerna som händer i vårt sovrum händer ändå inte på golvet! Haha! Varsågod!

Det här var alltså vårt sovrum före, svalt och fräscht och inget fel på det:

Och här är vårt sovrum nu, tadaa!

I min ungdom så bodde jag i USA ett tag och jobbade som au pair för en förmögen familj. De hade en “inredningsperson” som hette Janet, och det var Janet som ringdes in när något i heminredningen skulle förändras. Då kom hon helt enkelt på besök, antecknade noga alla önskemål och sen återkom hon när hon tyckte att hon hittat den soffa/kudde/tavla som saknades. Jag tyckte att hennes jobb verkade superkul, och eftersom barnen alltid var i skolan när Janet kom förbi så brukade jag snällt fråga om jag fick följa henne i hasorna när hon jobbade och det fick jag alltid. Och jag lärde mig många bra saker av Janet, men det absolut bästa tipset hon gav mig är: Ett rum blir trist om allt matchar. Hon tyckte att det var den största skillnaden mellan proffs och glada amatörer; ett proffs ser till helheten i ett rum och håller inte på och tar med sig tygprover till färgaffären för att allt ska matcha exakt. Fördelen med detta är såklart också att du har större chans att kunna fynda! Om du släpper tanken på att allt måste matcha så har du många fler alternativ. /K

Idag är första dagen på min semester! Det känns fantastiskt om än lite märkligt att ha semester utan tankar på att resa nånstans. Planen är att varva diverse roliga praktiska projekt här hemma med att bara chilla och ta det lugnt. Jag har en hög med böcker som jag egentligen velat läsa länge, men det har varit så körigt i huvudet ett tag att jag inte kunnat koncentrera mig. Men nu så har jag all tid i världen att komma ner i varv ordentligt och jag älskar ju egentligen att läsa så det ser jag verkligen fram emot.

Idag har jag varit i färgaffären och handlat lite och imorgon ska jag måla en vägg i vårt fräscha men extremt omysiga sovrum, om jag vaknar och känner för det vill säga..! Jag jobbade faktiskt som målare en gång i tiden så att handla färg för 5 kvadratmeter känns otroligt löjligt. Jag tror att detta är första gången sen jag gav upp min målarkarriär som jag inte köpt alldeles för mycket färg, jag stålsatte mig verkligen den här gången och köpte inte mer än vad som rimligtvis bör gå åt även om pytteburken som jag fick med mig hem mest känns som ett skämt.

Jag frågade i färgaffären om de hade några roliga effektfärger, och killen som hjälpte mig visade mig glitterpigment som man själv blandar ner i färgen efter tycke och smak. Taget! Vill du inte se de andra effekterna, frågade han. Eh nej, you had me at glitter! Eller som vi säger i Småland; glittäh.

Själva väggfärgen tog jag i nån pion/ceriseröd historia, fantastiskt grann. Jag var lite inspirerad av de här underbara blommorna som min kompis Sanna skickade till mig, de står i vardagsrumsfönstret och doftar härligt.

Tänk er pion, och så lite guldglitter i det. Jäsikens så grannt! Det är ganska mörkt i sovrummet så jag tror inte att det kommer att glittra hysteriskt… om inte någon häller i hysteriskt med glitter i färgen såklart. Konstigare saker har ju hänt.

Jag önskar dig en bra start på veckan! /K

Jag håller just nu på att ta mig igenom dokumentären “Vaccinkrigarna” på svt play, men jag får ta lite pauser för jag blir väldigt provocerad av det som sägs i dokumentären. Och när jag säger att jag blir provocerad så är det nog egentligen inte just debatten kring vaccin i sig som provocerar mig mest. Jag blir så otroligt provocerad av denna brist på respekt för kunskap som många i dokumentären uppvisar, och att så många söker sig till facebook-grupper när de ska fatta viktiga beslut.

I dokumentären så upprepar vaccinmotståndarna att man inte ska “lita blint” på vården, på staten, på läkare, på BVC. Inte lita blint. Men vad betyder det att lita blint? Om jag ska bygga ett hus, och anlitar en byggfirma, och låter dem bygga huset utan att hänga över axeln på dem och ifrågasätta allt de gör – är det att lita blint? Jag kan ingenting om att bygga hus. De på byggfirman kanske inte gör annat än bygger hus, och de har kanske byggt hus i decennier. Av en slump så gjorde jag för ett par år sen synundersökning på mannen som byggde vårt hus på 60-talet, och han jobbar fortfarande för att han tycker att det är så roligt. Om jag skulle anlita honom att bygga säg, ett växthus till mig, och jag inte ifrågasätter allt eller ens något moment i bygget, litar jag blint på honom då? Och om det är att lita blint, är det dåligt att lita blint på någon som med största sannolikhet vet så mycket mer om ämnet än vad jag själv gör? Om man är så misstänksam mot andra yrkesmänniskor, säger det något om ens egen kompetens på jobbet?

Jag litar nog blint på folks expertis ganska ofta. Jag utgår ifrån att folk som ägnar sina yrkesliv åt en viss sak, kan mycket om det. Och om jag ska lyssna noga och verkligen engagera mig i en debatt, så vill jag nog att alla parter som deltar i debatten ska ha mycket kunskap om ämnet som diskuteras – annars är det ju ointressant. Jag tar mig för pannan när “Vaccinkrigarna” visar klipp från när människor med långa arbetsliv som kretsat kring vaccin, sitter i tv och debatterar vaccin med en ekonom som har starka känslor kring vaccin. Hur hamnade vi här? Varför detta intresse kring hur nån random person känner kring olika sakfrågor, när vi har tillgång till studier, statistik, dokumenterad historia?

Och missförstå mig inte, jag är inte den som vill håna vaccinmotståndare. Dels så tror jag inte att det hjälper – ju mer vi har hånat SD t ex, desto fler har röstat på dem. Jag har en annan strategi som började omedvetet men som jag nu utövar mer och mer medvetet.

Som optiker så har jag gjort synundersökning på människor som betalat dyra pengar för “ögonträningskurser”, dvs de har betalat för att någon ska visa dem hur man tränar bort sina brytningsfel så att de inte längre behöver glasögon. Den som kan lite om optik (läran om ljuset) och ögats anatomi vet att den metoden funkar inte så som det påstås. Efter ett tag så tyckte jag att det var lite märkligt att jag träffade så många såna patienter, ingen annan optiker som jag pratade med hade träffat mer än någon enstaka under hela sin karriär. Men så var det en kvinna som begärde just att få komma till mig när hon bokade en tid, och hon berättade att mitt namn kommit upp flera gånger i en fb-grupp för just ögonträningsentusiaster, flera skrev att jag var en bra optiker att gå till. Hon hade kört från Lund till Växjö för att träffa mig och jag förstod ingenting. Jaha sa jag, det är ju lite märkligt för jag stödjer inte den typen av verksamhet alls. Nä det är ingen som sagt heller, sa hon, men du skrattar inte åt oss som andra optiker gör, vissa vill inte ens ta emot oss. Jag blev lite beklämd för varför skulle jag skratta åt henne? Hon kom i tid, var artig och betalade ju för sig som alla andra. Som jag såg det så hade hon blivit blåst av nån tvivelaktig “kursledare” som kommit på att man kan tjäna grova pengar på folk som inte trivs med glasögon, vad är det för kul med det? Det är ju bara sorgligt. Och optiker lever ju på att sälja glasögon, så tanken att vi inte skulle vilja pusha för ögonträning som gör glasögon överflödiga är ju inte jättemärklig, om än något misantropisk. Jag svarade sanningsenligt på alla hennes frågor. Jag frågade i min tur vad sån där träning kostade, och hon berättade att hon betalade 4500 kr per föreläsning och att det alltid var fullbokat i salen var åttonde vecka när föreläsaren kom till stan. Jag sa försiktigt att jag hoppas att detta inte har en stor påverkan på din privatekonomi, och hon försäkrade mig om att det hade det inte. Samma kvinna bokade tid hos mig var sjätte månad under flera års tid för att se om hon gjorde några framsteg, och när jag bytte arbetsplats från en stad till en annan så följde hon efter. Idag så har hon accepterat sina glasögon och lägger inte längre pengar på de där föreläsningarna.

Ja, “ögonträning” är ofarligt och vaccinmotståndet är farligt, det är en stor skillnad. Men jag tror att den som vill, förstår vad jag menar med mitt exempel. Ibland måste vi välja om vi helst vill ha roligt på någons bekostnad, eller om vi helst vill att de ändrar åsikt. Vi kan inte få båda. /K

 

Jag har länge letat efter filmen “The long kiss goodnight” med Geena Davis och Samuel L Jackson, av någon anledning så har den inte funnits att hyra/streama nånstans. Men igår så hittade Wincent den på iTunes! Jag blev så glad så glad och vi köpte den givetvis och kollade på den direkt. Och trots att den är så gammal som från 1996 så håller den utmärkt. Det är fullt ös från början till slut och ingen kärlekshistoria som jag ofta tycker är transportsträcka i en actionrulle. Jag vill liksom se en kärleksfilm eller en actionfilm och uppskattar när filmmakarna inte blandar ihop det.

Jag tycker att Geena Davis är fantastisk. Jag älskar henne i Tootsie, A league of their own, Thelma & Louise, Commander in chief (även om inte den serien i sig var så jättebra kanske) och senast såg jag henne i GLOW där hon var fabulös och jätterolig. Det första som jag fastnade för hos Geena Davis är såklart att hon är apsnygg, det går liksom inte att fokusera på nåt annat än henne när hon är i bild. Och sen så är hon rolig, hon är bra på sarkasm som ju är lite ovanligt bland amerikaner, men det är right up our alley här i kalla Norden. Och så är hon en intressant skådis på så vis att hon kan spela både naiva och auktoritära roller, hon känns trovärdig i bägge.

Jag har följt henne ett tag på insta, eller rättare sagt jag har följt “Geena Davis institute” på insta, @gdigm. Det är ett jättespännande konto för oss som gillar statistik, och är intresserade av hur framförallt kön och hudfärg representeras på tv och film. Målet med institutet är att uppmärksamma orättvisor i representation, med mottot “If they can see it, they can be it”. I praktiken så innebär det att de tycker att det är viktigt att barn och ungdomar får se sig själva representerade i olika roller på tv och film oavsett kön/hudfärg/sexualitet osv, och att det påverkar oss negativt på ett undermedvetet plan när vi sällan eller aldrig ser förebilder på tv eller film som vi kan relatera till på ett personligt plan.

En av de saker som jag känner till tack vare @gdigm, är det som kallas “The Scully effect”.

Agent Scully i Arkiv X var en av de första kvinnliga karaktärerna på tv inom STEM (Science, technology, engineering, mathematics). Jag kan ha fel men jag tror också att hon var den första kvinnliga STEM-karaktären som hade en huvudroll i en populär tv-serie? Scullys kännetecken är att hon är objektiv, självsäker, skeptisk och väldigt bra på sitt jobb; fyra egenskaper som var väldigt ovanliga för en kvinnlig karaktär på 90-talet när Arkiv X slog igenom.

Studien som ledde till begreppet “The Scully effect” finns på nätet för dig som vill läsa själv, men om du inte tyar så kan jag förklara lite förenklat i mina egna ord:

De kvinnor som regelbundet kollade på Arkiv X uppgav i studien att de tack vare Dana Scully i högre grad:

Såg STEM som mer intressant och viktigt generellt.

Tyckte att kvinnor borde uppmuntras mer att satsa på STEM som yrkesval.

Var mer benägna att uppmuntra sina döttrar att satsa på STEM som yrkesval.

Kunde hålla med om påståendet “om jag fick välja igen så hade jag satsat på en karriär inom STEM”.

Kunde hålla med om påståendet att “Agent Scully fått dem att känna att de också skulla kunna lyckas i en mansdominerad arbetsmiljö”.

De kvinnor som inte regelbundet såg på Arkiv X höll inte alls med om ovanstående i lika hög grad. En simpel karaktär på tv hade alltså en enorm påverkan på kvinnors förhållande till STEM, bara genom att se en kvinna med en karriär inom STEM. Det är ju liksom inte så att Arkiv X är nån feministserie som pushar nån agenda, utan Agent Scully har alltså haft den här massiva påverkan bara genom att synas, bara genom att finnas. Och det är det som är Geena Davis mål, att vi ska utnyttja detta genom att ge barn och ungdomar positiva förebilder på tv och film och se till att alla är representerade någorlunda rättvist.

Ett annat, lite modernare exempel, är att bågskytte har blivit jättepopulärt i USA bland flickor.  Av de amerikanska flickor som deltog i en studie uppgav 7 av 10 att de börjat med bågskytte efter att ha sett Katniss i The Hunger games. If they can see it, they can be it.

Och nu när jag såg om The long kiss goodnight, så inser jag att dessa tankar har funnits länge hos Geena Davis. Och idag vet jag också att Samuel L Jackson är mycket medveten om hur afroamerikaner porträtteras på tv och film. Så om du vill så kan du se den här filmen och leta efter detaljerna som kanske verkar vara slump, men som med hög sannolikhet är väldigt genomtänkta. Eller så kan du bara se den och njuta av en riktigt påkostad och underhållande actionrulle med riktiga explosioner. They don’t make ’em like that anymore! /K

 

 

 

Vet du med dig att du har lite mörk humor? Alltså att du kan skratta åt sånt som egentligen är djupt tragiskt? Jag med. Jag älskar t ex den tecknade tv-serien “Family guy” just av den anledningen. Jag tycker naturligtvis inte att alla mörka skämt alltid är roliga, men jag är helt övertygad om att det är en egenskap att uppmuntra, det här med att kunna skämta även om sånt som är jobbigt.

När jag var tonåring så spenderade jag ett år i Chicago som au pair, och jag blev placerad hos en judisk familj. Judisk humor är ett välkänt begrepp inom komedi, men det var jag ovetande om när jag flyttade in. Jag bara tyckte att de var så roliga! De skämtade om allt, alltså allt. Förintelsen också. Det fanns liksom inget som var för eländigt eller sorgligt för att inte skämtas om. Och om jag tyckte att föräldrarna i “min” familj var roliga, så var det inget mot deras föräldrar, alltså barnens mor- och farföräldrar. Inga spärrar! Ibland får judar kritik för att de inte gärna gifter sig med någon som inte är av judisk härkomst, men jag kan tänka mig att deras humorkultur nog är en del av det där. Hur kul är det att gifta sig med någon som inte delar ens humor?

Det enda som var lite retligt var att många ord och uttryck som familjen använde när de skämtade med mig sådär, var på jiddisch, judarnas eget språk kan man väl säga. Det betydde att jag som svenne inte riktigt kunde återberätta skämtet likadant. Jag vet inte om de hade misstyckt ifall jag börjat prata en massa jiddisch, men jag kände själv att det hade varit töntigt av mig att liksom prata som en judinna när jag inte är judinna så det gjorde jag inte. Däremot har vi en del ord från jiddisch i svenskan, visste du det? Ord som mish-mash och kitsch t ex, som judar tog med sig till Sverige efter andra världskriget. Metal-bandet Meshuggah har också tagit sitt namn från jiddisch, meshuggah betyder att bete sig helt galet.

Om du inte alls vet vad jag menar med judisk humor så har jag googlat fram ett klassiskt exempel på en judisk vits till dig:

Tre judar är dömda till döden. De står framför exekutionspatrullen. Officeren går fram till den förste juden: Önskar ni en bindel för ögonen? ”Ja, tack.” Officeren ställer samma fråga till den andre och svaret blir ”ja, tack”. Officeren frågar den tredje. Moses svarar: ”Jag önskar inte få någonting som helst från er.” Den andre i raden vänder sig då till Moses och säger med bekymrad röst: ”Moses, ställ inte till med något bråk nu.”

Haha. Tycker du inte att det är kul att skämta om judar och exekutionspatruller? Det är såklart helt okej, och man är alltid fri att undanbe sig humor som man inte själv uppskattar. Tycker du att alla andra bara får skratta åt sånt som du tycker är kul? Det är däremot inte alls okej. Livet är svårt nog som det är, låt folk skratta. /K

Jag tänker ofta att folk har så sjukt dålig fantasi. Det är som att de har så svårt att förstå att den lilla bubbla de lever i, är just en liten bubbla. Jag lever såklart också i en liten bubbla, men jag försöker åtminstone att hela tiden påminna mig om att det finns en hel värld utanför bubblan.

Idag läser jag om hur restauranger över hela landet höjer sina röster för att visa sitt missnöje med vår regerings otroligt dåliga framförhållning kring vilka restriktioner som gäller för kroglivet. Och de har min fulla förståelse. De har scheman som ska läggas och kollektivavtal som ska följas. Jag kan inget om att driva restaurang men jag gissar också att de även behöver tid för att planera sina varuinköp. Förhoppningsvis så har de personal som i nuläget accepterar att inte veta hur de ska jobba om två dar, men det kan man ju inte ta för givet. Och de restauranger som forfarande är vid liv, har dessutom kämpat i motvind i snart ett år nu. Ett helt år..! Vilka hjältar!

Men alla är inte imponerade. På fb läser jag om en kvinna som minsann tycker att ett företag som PM & Vänner Hotel, ett företag som satt Växjö på världskartan i gastronomiska sammanhang, “borde ha kunnat samla i ladorna”. Och dra ballen i gruset vad det provocerar mig att läsa det där. I sitt eget företag så har hon “bara jobbat och sparat till sin pension”, hon har inte “köpt en massa prylar” så hon har minsann en buffert. Och det är ju jättebra, det menar jag uppriktigt utan ironi. Att ha en så stadig företagsekonomi så att en global pandemi inte är något hot mot verksamheten – ännu en som har min respekt! Det är väldigt bra gjort. Men… är det verkligen rimligt att hon jämför sig själv med PM? När jag slår upp hennes namn på allabolag.se så tolkar jag informationen där som att företaget endast försörjer en person, henne själv. Jag gissar också att pandemin inte drabbat hennes bransch särskilt hårt jämfört med de flesta andra. Vidare så tror jag också att hon har möjlighet att jobba hemifrån, utan kostnader för resor eller lokalhyra utöver bostaden. Det betyder att när inkomsterna minskar, så går det att tajta till utgifterna så att de nästan blir obefintliga. Dessa förmåner har aldrig en arbetsgivare som PM. Hur många anställda har de? 50? 100? Jag har ingen aning men vi säger 100. Nämnda kvinnas företag har en halv miljon kronor i tillgångar enligt allabolag. Enligt hennes sätt att se på saken så borde alltså PM alltid ha 50 miljoner kronor på den raden, ifall det t ex skulle komma ett virus som gör att verksamheten går på knäna i ett års tid. Jag vet inte hur mycket PM omsätter på ett år, men hela idén att om de inte har 50 miljoner kronor liggande så har de därmed automatiskt “levt över sina tillgångar”, den är absurd. Jag tycker faktiskt att hon skämmer ut sig när hon uttrycker sig så osympatiskt helt offentligt så att vem som helst kan läsa (ännu en förmån för övrigt, att det hon skriver inte påverkar hennes business negativt).

Jag vet, jag borde inte låta mig dras in i främlingars små bubblor. Men grejen är den att jag har väldigt svårt att vara oberörd när det gäller just PM. Jag älskar det stället. Jag älskar hotellet, bistron, matsalen, bageriet, baren, hela atmosfären så fort man stiger innanför dörren. Jag älskar människorna som jobbar där, de är så kompetenta och så generösa med sin expertis. Jag tycker att det är så underbart att det fortfarande finns företag som sätter hantverket i centrum, där ingen detalj är för liten för att tas om hand med omsorg. Och de förnyar sig ständigt! De utvecklas ständigt, investerar ständigt.

Och nu när jag dagdrömt om dem en stund så är jag inte sur längre – jag är istället tacksam för kvinnan i bubblan. Hon gav mig den knuff jag behövde för att komma till skott och äntligen köpa det där presentkortet som jag tänkt på så länge. På PM såklart. /K

Det har väl knappast undgått någon att vår statsminister aldrig har köpt något på nätet. För mig personligen är det en främmande tanke, sedan flera år tillbaka så görs de allra flesta av mina inköp på nätet. Långt före pandemin så började jag beställa nästan all vår mat på nätet, bokade tid för hämtning på ICA och fick färdigpackade kassar inställda i bilen utan att ens behöva gå in i affären. För de där stapelvarorna som inte är så jättekul att gå och handla så är detta genialt. Men den allra bästa nättjänsten är nog ändå inte ICA, utan apotea. Om du blir krasslig och beställer något medikament på hemsidan så har du det i brevlådan senast kl 7 dagen efter, utan att behöva gå nånstans. Guld!

Har jag då ingen förståelse för vår statsminister? Jo, klart att jag har. Jag tror dessutom inte att han är ensam i sin årskull om att inte ha handlat på nätet. Om jag tänker på honom som privatperson så är detta inget märkligt alls. Lite fördomsfullt så kan jag också misstänka att det många gånger funnits någon kvinna som köpt hem vad han behöver, om han inte haft tid att göra det själv. Men som statsminister för Sverige så tycker jag nog att det är aningen märkligt. EU har flera gånger gjort bedömningen att Sverige är det näst mest digitaliserade landet i Europa – ja med undantag för vår offentliga sektor då. Där ligger vi långt ner på listan, vilket rimmar dåligt med vår svenska självbild.

Den svenska digitaliseringsstrategin har ingen blygsamhet över sig. Målet är att “Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”. Det är väl ett härligt mål! Go away jante! Men går det verkligen att bli bäst i världen på något när regeringschefen samtidigt koketterar med sin okunskap och sitt ointresse? Ja, det gör det kanske, det kanske kvittar fullständigt om han går till apoteket och köper sina ipren eller får dem hemskickade till brevlådan. Han kanske tänker på helt andra saker än shopping när han tänker på digitalisering. Men han förstår nog inte varför svenskar i så hög grad väljer privata vårdalternativ idag, medan det för mig och många andra är självklart. När jag ligger hemma och är sjuk så chattar jag hellre med en läkare än tar mig till en vårdcentral. Kan man hoppas på att detta kommer att vara en av de positiva konsekvenserna av pandemin? Att även den offentliga sektorn satsar på att inte en massa sjuklingar ska trängas i väntrummet i onödan? Hoppas kan man ju alltid. /K

Häromdagen så postade Jörgen Kruth ett klipp från fighten mot Bob Sapp på sin insta, minns ni den? Jag minns att jag trodde att det var ett skämt när jag först hörde talas om det, att just de två skulle mötas i ringen. Och när jag väl fattade att det inte var ett skämt, så tänkte jag att det här vinner Jörgen lätt som en plätt. Jag visste att Jörgen Kruth är en av världens bästa fighters, och Bob Sapp kände jag mest till som en galen karaktär från olika reklamklipp. Men så insåg jag hur mycket tyngre Bob Sapp var än Jörgen Kruth, jag minns inte exakt men det var många kilon som skilde, och då kändes det ändå lite svajigt. Om du är tillräckligt mycket tyngre än din motståndare så behöver du verkligen inte vara lika bra för att vinna. Och alla träffar får du inte in på skicklighet, en del är ren flax.

Men alltihop var över efter 45 sekunder. Jörgen var lätt på fötterna och i toppform, medan Bob Sapp hade lite mer den energinivå som man har när man t ex ätit goa snacks lite för ofta (och inget ont nånsin om snacks på den här bloggen). En klockren knäträff och sen var det slut. Jörgen som tränat väldigt flitigt inför matchen i flera månaders tid var såklart besviken över att allt var över så snabbt.

Något som känns lite absurt när jag sitter och scrollar runt på Youtube och kollar på olika klipp med Jörgen Kruth, är att jag ju faktiskt tränat med honom. Flera gånger dessutom, på olika träningsläger. Jag var en gång i tiden styrelsemedlem och instruktör (kickboxning, kettlebell) på världens bästa klubb Växjö Titans, och Jörgen kom ner hit och tränade med oss, och ibland åkte några av oss instruktörer upp till honom i Stockholm och tränade där. Vid ett tillfälle så kom Omar Bouiche förbi och visade oss några moves. Nu kanske det inte är så många av er som vet vem Omar Bouiche är, men om vi säger att jag var på ett körläger så är det lite som om Aretha Franklin hade kommit förbi och kört ett par låtar med oss. Jag minns att jag var rejält starstruck och idag kommer jag inte ihåg ett enda ord han sa. Däremot så minns jag att han skulle visa något grepp på stackars Uffe, haha. Ulf Elm som alltså är Växjös egen kampsportsguru och Växjö Titans ordförande, och den bäste instruktör jag nånsin haft förmånen att träna för. Omar hade Uffe i nåt grepp samtidigt som han förklarade för oss vad han gjorde och varför. Uffe klappade lite försiktigt på Omar, för att liksom be Omar att släppa lite på greppet. Men Omar var så passionerad kring det han pratade om så han uppfattade inte det alls utan behöll Uffe som i ett skruvstäd. Uffe klappade någon gång till och sen så gav han upp och led istället under tystnad, det kändes säkert som ett bättre alternativ än att avbryta Omar när han var i sitt esse. När Omar väl släppte honom så viskade jag till Uffe “var det skönt?” och Uffe bara blängde på mig och gned sin axel eller vilken led det nu var som Omar hade misshandlat i sitt lås, haha!

Det som är lite trist är att hela den här epoken utspelade sig före selfie-eran. Jag har tack vare Växjö Titans tränat med Waldo Zapata, Louise Sondlo, Madde Vall, Åsa Sandell, Hanna Sillén, Joakim Karlsson och många många fler – men har knappt ett enda bildbevis. Det här är faktiskt det närmaste en selfie som jag hittat:

Har du också nåt sånt där möte före selfie-eran, som du önskar att du hade bildbevis på? Tell me! /K

 

Pranks eller practical jokes är nåt av det tråkigaste jag vet. Jag säger alltså inte att de inte är kul, för min humor är ingalunda nån norm för vad som är roligt, men själv har jag aldrig uppskattat det. Att verkligen gå in för att skrämma nån, att göra så att folk spiller ut saker, att luras och sen skratta HAHA vad dum du är när nån går på det. Dolda kameran kan jag tycka är kul ibland men det beror på. Jag gillar de enklaste grejerna bäst! En av mina favoriter var när Oldsberg körde Dolda kameran, minns ni det? Vid ett tillfälle så var han förklädd som konditor på ett kondis, och folk kom in och köpte bakverk att ta med. När han packade ner en gräddtårta så lade han den försiktigt i kartongen, men sen när han skulle knyta snöre om så gjorde han det raskt och vände kartongen upp och ner under tiden, som man kanske gör när man slår in många olika slags paket men kanske inte just gräddtårtor. Och så filmade de den som hade köpt tårtan, och ögonen blev större och större ju mer Oldsberg ruskade runt tårtkartongen. Sånt tycker jag kan vara roligt, att göra löjliga saker och se hur folk reagerar.

Jag skriver förstås om detta idag eftersom Katarina Wennstam m fl har reagerat på Ola Rapaces avsnitt i “Stjärnorna på slottet”, där han skrämmer de andra deltagarna genom att börja slåss med en ljudtekniker men det hela visar sig vara ett skämt. Ola Rapace är ju en skådespelare med en känd historik av svårigheter med att tygla sitt humör, så jag förstår verkligen att de andra gästerna inte direkt förstod att det var just ett skämt. De sitter tysta runt bordet förutom en av kvinnorna som reser sig för att gå mellan. I efterhand är hon tydlig med att hon blev väldigt rädd och inte tyckte att det var roligt alls.

Och jag är liksom inte upprörd, jag tycker inte att detta är nån katastrof eller så, men visst är det tondövt av SVT med tanke på #metoo och #tystnadtagning att skämta om manliga skådespelare som sätter skräck i sina kollegor. Det är också så intressant att de andra reagerar med att sitta tysta. Hade vilka som helst reagerat så, eller är det för att det är så det funkar i just deras bransch? Män får utbrott och de runt omkring bara väntar tills de lugnat ner sig. Jag gissar att jag hade blivit jätterädd, just eftersom jag vet så lite om Ola Rapace förutom att han just kan vara våldsam. Det är alltid riskabelt att skämta sådär vågat med människor man inte känner. Ola Rapace ska vara väldigt glad över att inte jag var bjuden, jag hade blivit livrädd och kanske hunnit sätta en gaffel i ögat på honom innan jag fattat att allt var på skoj. Jag har nämligen ingen vidare startsträcka när jag blir tillräckligt rädd, en gång när jag stod i mitt kök och lagade mat så höll jag faktiskt på att sätta en kniv i min dåvarande pojkvän när han dök upp från ingenstans (av en slump, inte med flit) och det var svårt att avgöra vem som blev räddast, han eller jag.

Så kör du på med pranks och skräm ihjäl folk för att sen skratta åt det, men välj dina offer väl. Eller gå åtminstone till optikern först och dubbelkolla att bägge ögonen funkar tip-top så att du har ett i reserv om ditt skämt skulle falla platt. /K

Jag spenderar mycket tid på sociala medier, lite mer än jag skulle vilja just nu men jag skyller det på pandemin. Jag har lite svårt att sysselsätta mig med något vettigt, när det mesta som jag egentligen vill göra är sånt som jag inte bör göra enligt rådande restriktioner. Så jag surfar runt ganska mycket både på facebook och instagram, och när jag ser nåt som jag tycker är bra, eller åtminstone inte alls dåligt, så trycker jag “gilla”. Och jag har börjat inse att jag är en av de mer generösa på sociala medier, att väldigt många människor följer olika personer och studerar inlägg noga, men beter sig som att man har ett begränsat antal “gilla” att dela ut som man måste hushålla med så att de inte är slut när man väl gillar något på riktigt. 

När jag var liten så läste jag i “Pelle Plutt” att “höjden av snålhet är att bjuda på utspätt vatten med tilltäppt sugrör”. Idag skulle jag snarare säga att höjden av snålhet är att inte gilla dina vänners inlägg på sociala medier. Det är gratis, tar ingen tid och gör mottagaren glad. Och grejen är att alla mina tummar på olika inlägg har inte kommit sig från någon medveten strategi, det är inget jag behövt bestämma mig för, jag har bara… tryckt. Det är först nu som jag börjat använda tummen högst medvetet, när jag insett hur snåla många är. Till och med mot vänner som startat företag och försöker nå ut, så snålas det med tumme! Jag tar mig för pannan och tänker att med såna vänner behöver man inga fiender. Ibland får jag höra “du gillar ju allt på facebook!” och jag kan känna, vad menar du? Frågan är väl snarare, vad är det som gör att du känner att din tumme är för fin för att tas ut ur förpackningen och användas mitt i veckan när din kompis lagt ut en bild på sig själv, på sin hund, på sin trädgård, på sin kaffekopp eller från sitt jobb? Du sitter där och glor och klarar inte att trycka eller? Vad är det för fel på dig? Är det nåt fysiskt? Måste du spara din tumkraft för annars tar den slut så att du inte kan torka dig där bak eller vad är det frågan om?

Idag drivs det gärna med de som försörjer sig som influencers, många har fortfarande inte förstått att det där är inget för de klena. Influencers är aldrig lediga, de har sällan någon fast inkomst och deras varumärke kan dö över en natt om de gör bort sig. Dessutom måste de ständigt bjuda på sig själva och sin vardag, oavsett om den där vardagen är fabricerad eller ej. Jag har stor respekt för influencers som yrkesgrupp och följer en del av dem på instagram. Och ibland får jag dåligt samvete för det är så sällan som jag köper vad de säljer. Jag kan nog räkna på min ena hand hur många gånger som jag har utnyttjat influencers rabattkoder t ex, ett sätt för dem att tjäna pengar. Jag följer dem alltså och har glädje av det jobb som de lägger ner, men jag betalar inte och därför kan jag få dåligt samvete. Men jag tänker att då kan jag åtminstone gilla, och kommentera. Det är helt gratis och trafiken som jag bidrar med hjälper dem att få nya uppdrag och skriva nya avtal.

Det är töntigt att snåla med tumme och är du en av dem som håller på så mot dina vänner – skärp genast till dig. /K