Hej på er, nu är det ca två veckor sedan jag äntligen opererade mig för att bli platt efter min bröstcancer. Dagen efter operationen svängde ett par vänner förbi och lämnade den här på trappen och jag skrattade så att det nästan kom lite kiss när jag såg vad det var..! För den som undrar vad det är som är så jäkla kul med geléhallon så kan ni läsa om det här: https://katarinaek.maqt.se/2022/01/11/nu-kommer-du-ocksa-att-tanka-pa-detta-nar-du-ser-gelehallon-youre-welcome/

I början av oktober så fick jag besked om att jag skulle bli remitterad av Region Kronoberg till en privat klinik i Hässleholm. När det gått tre månader utan att någon remiss ens låg i startgroparna, så tröttnade jag och bokade tid i Hässleholm själv. I skrivande stund har det gått mer än fem månader och ännu har ingen remiss gått iväg… jag har alltså valt att lägga ut för operationen själv, 75 000 kr gick kalaset på. Om det nånsin trillar in något fakturaunderlag till kliniken så kommer de att återbetala mig motsvarande belopp – men om det aldrig händer så får det vara så. Det är väldigt svårt att sätta ett pris på att vara smärtfri!

Dagen före operationen drog Wincent och jag ner till Hässleholm och tog in på hotell eftersom jag skulle vara på kliniken tidigt på morgonen. Vi lyxade till det med en liten svit eftersom Wincent skulle hänga på rummet hela dagen medan jag opererades.

När Wincent skjutsade mig till kliniken dagen efter så blev jag emottagen av en sköterska som visade mig “min” plats med säng, skåp samt ett draperi jag kunde dra för om jag ville vara lite hemlig. Jag fick svälja en handfull piller och i tur och ordning träffa all personal som var inblandad i min vård under dagen. Vilket team! Proffsiga men samtidigt personliga, en inte helt lätt balansgång.

Och när jag klädde av mig så insåg jag att – vad ska jag ta med mig bh:n hem för? Jag kommer inte att behöva den mer.

Och sen gick själva operationen av stapeln, allt sköttes effektivt men ingen verkade stressad. Det som personalen verkade mest stirriga över var att jag har tendens för åksjuka, så de gjorde allt för att jag inte skulle vakna illamående av narkosen. Det hade ju inte varit hela världen men ganska jobbigt att åka drygt tio mil hem efteråt om man mår väldigt illa. Jag tyckte att det var ganska skönt att de verkade så bekymrade över huruvida jag skulle bli illamående eller ej, för det betydde ju att ingen av dem var orolig för att något skulle gå fel på riktigt – nåt man lätt kan få för sig när man rullas in på en operationssal.

Efter operationen så kände jag direkt efter “blobben” (silikonimplantatet) och jag började stortjuta när jag kände att den var borta. Jag var så jäkla lättad. En kvinna på andra sidan draperiet som skulle in på operation efter mig blev orolig när jag bara grät och grät, så jag kände mig nödgad att hasa över till hennes sida och lugna henne med att hon var i goda händer och att jag bara var väldigt, väldigt glad. Stramet och det onda i nacken som jag gått med i över ett år var puts väck, det kändes nästan som trolleri. Jag satt där i sängen som en idiot och snurrade och vred på huvudet men kunde inte hitta något stramt nånstans, bara mjukt och rörligt. Lycka!

Och som vanligt efter narkos var jag jättehungrig när jag vaknade. Jag började lite försiktigt med några kalla vindruvor så att jag inte skulle må illa, men efter en stund slank allt på tallriken ner och jag fick be om påtår.

Efter en vecka var jag bokad på återbesök hos kirurgen som konstaterade att allt läkte som det skulle. Han frågade om min smärtproblematik hade förbättrats, och jag berättade att jag känner mig som en ny människa. Det gör inte längre ont i nacken, halsen, på bröstkorgen, ut i armen. Han berättade att han hittat ärrvävnad som han valt att bryta upp eftersom hans bedömning var att den hade rimmat med mina besvär. Och där insåg jag att jag faktiskt utgått ifrån att han inte lyssnade på mig under konsultationen när jag ältade var och hur jag har ont – väldigt sorgligt faktiskt men tydligen har jag inte så höga tankar längre om läkare på den punkten. I min journal står det här hemma att “patienten upplever” att implantatet är löst, “patienten upplever” att det rör på sig därinne och mina besvär är “inte direkt relaterade till implantatet”. Ni kan säkert föreställa er hur det då känns när en kirurg faktiskt lyssnar och tar det jag säger på allvar. Han bekräftade också att implantatet låg bakochfram därinne när han öppnade. Och egentligen borde det inte spela någon roll att han sa det, eftersom jag redan visste det. Sedan 1,5 år tillbaka har jag börjat varje dag med att kolla vilket håll det ligger på just idag, hur och var det kommer att göra ont just idag, och när jag åkte till kliniken hade jag redan konstaterat att idag ligger det bakochfram. Men efter allt “patienten upplever” så var det  som balsam för själen att en läkare bara sa som det var. /K

I mitt jobb så blir det en hel del resor, och jag har ofta minst nån hotellnatt varje vecka. Det har gjort att jag har numera en ständigt packad väska med dubbletter av skönhetsprodukter som jag behöver, så att jag ska slippa packa upp och ner samma grejer hela tiden. I början kändes det så dyrt att ha dubbla uppsättningar av allt, men egentligen spelar det ju ingen roll eftersom det inte går åt mer av nånting bara för att jag reser, det bara känns så..!

För den som reser mycket kan jag för övrigt rekommendera kedjan Normal, de har billiga reseförpackningar av mycket om man inte är så kräsen och behöver ett visst märke på tandkräm eller ansiktsrengöring. Man reser så mycket lättare när man har reseförpackningar av allt!

Något som jag inte ens hade tänkt på var att investera i ett resesmyckeskrin – jag hade aldrig ens reflekterat över att de fanns när jag fick ett i julklapp av min kompis Sillen! Tidigare hade jag smyckena i olika smyckespåsar och det var lite rörigt och jag hade dålig översikt. Nu är mina smycken istället samlade på ett ställe, det är lätt att se exakt vad jag fått med mig och det är ingen risk för oönskade repor! Rekommenderas.

Och igår när jag kom hem från några dagars jobb i Nässjö så väntade en efterlängtad försändelse från Jeffree Star!

Det är mitt favoritmärke vad det gäller smink, och jag tyckte att jag redan hade komprimerat mitt urval genom att istället för att ta med hans stora ögonskuggepaletter i normalstorlek när jag reser, investera i mini-versionerna av tre av hans paletter.

Men även tre små paletter kräver en egen liten necessär, och de tar också plats… men nej, jag kan inte bara ha ETT alternativ när jag ska sminka mig på mornarna, det är otänkbart. Då kom jag ihåg att man ju faktiskt kan köpa ögonskuggor styckvis på hans hemsida..! Och egna etuin där man med magnet knäpper fast skuggorna. Så nu har jag designat en egen mini-palett!

Det var rea dessutom, smålänningen var i extas och klickade lyckligt hem nio skuggor och ett etui. Tre stycken mini-paletter har blivit en, och necessären för ögonskugga kan skrotas eftersom den numera enda paletten får plats i en av de andra necessärerna som ändå måste med.

Och nu ser ju den här paletten helt sjuk ut med färger som inte går ihop osv, men alla färger är ju inte tänkta att användas tillsammans. Jag ser främst tre olika färgteman här:

Brunt/blått med aningen svart för lite oumph

Rött/rosa/grått/svart

Turkost/brunt

Skuggan längst upp till höger var väl mest utfyllnad om jag ska vara ärlig (det var ju som sagt rea), men på vintern kan det vara fint med mörkrött och svart och riktigt mörka läppar. Jag vet att många kör antingen markerade läppar ELLER ögon men jag kör markerat allt, haha!

Har du något fiffigt pack-tips för den som reser mycket? Tell me! /K

Hej på er, idag är jag lite sliten för igårkväll var vi på PM och drack drinkar. En bar i Köpenhamn som heter Ruby hade “kapat” PM:s bar och tagit över med personal och egen drinkmeny och vi hade en jättetrevlig kväll. Tack vare att vi fått presentkort från mor så behövde vi inte ha ångest när notan kom, något som annars tyvärr ligger nära till hands nuförtiden när priserna rusat iväg på många ställen.

Rubys specialitet är whisky, och det är ju i vanliga fall ingen favorit hos mig numera. Förr drack jag gärna väldigt rökig whisky men smakpaletten förändras ju som bekant med åren. Någon som däremot är väldigt glad i whisky är Wincent!

Vi behövde såklart lite mat att äta medan vi provade drinkar, och Wincent slog till på en hamburgare. Själv beställde jag in bl a PM:s dubbelfriterade pommes med dijonmajonnäs, det låter kanske inte så spännande men de är grymma!

Drinkarna såg inte mycket ut för världen, men det är lite deras grej på Ruby. Timothy berättade att de har medvetet valt att lägga allt krut på smakerna, och noll möda på garnityr och annat lullull. Och det blev väldigt tydligt när jag fick in min första (och kvällens godaste) drink!

Så här såg kvällens cocktailmeny ut, men de kunde såklart göra alla möjliga andra drinkar också om man ville. Min favorit som är på bild ovan är den översta på menyn, den som heter “Out of the woods”. Jag sa att jag gärna hade legat vid en pool och druckit såna hela dagen, men Timothy sa att han har provat att göra just det och att det inte var något han rekommenderade. Haha!

Jag nämnde också för Timothy att whisky inte riktigt är min grej, så att han inte skulle tro att det var något fel på drinken om jag beställde in något som jag sen inte tyckte smakade bra. Då sa han att deras policy är att de tar tillbaka en cocktail om man inte gillar den, något jag tycker är rent trams. Jag svarade att det kommer aldrig att hända att jag skickar tillbaka en cocktail som det inte är något fel på, bara för att just jag inte gillade den. Han sa att han uppskattade det mer än jag anar… men varken Timothy eller jag hade behövt oroa oss för alla drinkar som han rekommenderade till mig smakade fantastiskt! Jag var så imponerad att jag var tvungen att messa vår kompis Andy som också älskar cocktails. Och vilken hjälte han är! Han låg på soffan i mysbyxor när han fick mitt sms.

Det visade sig att Andy varit på Ruby i Köpenhamn, så han visste precis vad han hade att vänta sig! Sen när vi var nöjda i baren på tredje våningen, så avrundade vi med en (okej, två) drinkar nere i bistrons bar. Det är så mysigt att sitta där och byta några ord med personalen och kolla när bartendern jobbar.

Tack för presentkortet mamma! Vi hade en fantastiskt kväll. /K

Idag är det två månader sedan musikfestivalen Ripplefest drog igång i Austin, Texas – och vi var där. Det känns väldigt avlägset en grå tisdag i november, så jag plockade fram lite bildbevis för att liksom övertyga mig själv!

Som vanligt när vi är i USA så handlade det mesta om att roadtrippa, äta och dricka gott och hänga med sköna människor. En ny favorit för mig är queso, en varm ost/böndipp som är vanlig i New Mexico och Texas.

Wincent och jag började i Denver, Colorado och bilade ner till Texas där vi mötte upp Andy. Han uppskattar precis som vi amerikansk mat och vi uppsökte ett ställe som han läst om före resan, och som även våra lokala vänner rekommenderade om man var sugen på riktig Texas BBQ!

Andy hade trots sina många resor till USA aldrig varit på The Cheesecake factory, så dit styrde vi kosan för en riktigt stärkande frukost en morgon.

Själva musikfestivalen var liten och väldigt mysig. Två utomhusscener som man kunde gå mellan hur man ville, inga köer till baren, toaletter osv. Varmt och skönt dygnet runt, ingen behövde asa runt på kläder att ta på när solen gick ner. Texas är lite old school på det viset att människor är artiga och Austin kändes lite som en småstad trots att det faktiskt bor närmare en miljon människor där.

Som sagt, Ripplefest känns avlägset en dag som idag… men jag ser att biljetterna redan släppts för nästa år. Och drömma kan man ju alltid! /K

Hej på er, hoppas att ni har det skönt i det vackra septembervädret. Jag har semester nu vilket känns kanske mer välbehövligt än någonsin, och veckan som gått har ägnats åt ren återhämtning. Jag har rensat lite på kontoret och i matkällaren men främst har jag tagit det lugnt och bara slappat. Nästa vecka ska vi resa bort och jag längtar!

Förra helgen fyllde jag år, men jag gjorde ingen affär av det utan vi var bara hemma. Däremot hade Wincent köpt present, och jag kunde klura ut vad paketet innehöll genom en lätt skakning…

… biopopcorn! Mina favoritsnacks som han varit nere på Filmstaden och köpt. Vi trodde länge att vi var de enda som åkte dit bara för att köpa popcorn men så är icke fallet. Många köper sina snacks på biografen för att sen kolla på film hemma. Och så som folk bär sig åt på biograf numera, pratar och håller på med sina telefoner, så tycker jag att det är en högst rimlig utveckling.

Dock så fanns det en överraskning bland popcornen!

Ett paket till! Jag håller innehållet för mig själv men jag kan avslöja att det var nåt väldigt grannt från guldsmeden. Jag vill bara visa för er hur väl Wincent känner mig, han visste att jag aldrig skulle vilja äta snacks där det varit paket nedtryckt som någon slagit in med otvättade fingrar. Så han plastade in presenten, haha! Fem stjärnor.

Under veckan som gått har jag också hunnit med en konsultation hos privat kirurg, för att äntligen få bli platt och smärtfri. Jag bokade en tid hos samme kirurg som gjorde min bröstförminskning 2004, han gjorde ett jättebra jobb då och jag hoppas att vi kan upprepa den succén. Och efter att ha valsat runt inom den offentliga vården så var det ett surrealistiskt möte och jag ska försöka förklara varför. Han liksom… han bryr sig inte. Och jag menar det som något positivt. Han bryr sig inte om varför jag vill bli platt, han bara lyssnar när jag säger att det är vad jag vill, och sen koncentrerar han sig på hur han ska utföra själva ingreppet för att jag ska bli nöjd. Punkt. Jag har efter att ha mailat fram och tillbaka med honom, och nu även träffat honom, fortfarande ingen aning om vad han tycker om att jag vill bli platt. Han håller sina åsikter för sig själv och koncentrerar sig på vad patienten vill. Han vill ha ett intyg från psykolog så att han har ryggen fri ifall jag ångrar mig efter operationen, och jag har inga problem med det. Jag tycker rent allmänt att den offentliga vården skulle ta efter detta; kirurgerna opererar och psykologerna sköter den mentala biten. Som det är idag så är det många kvinnor med bröstcancer som får sitta och tvingas lyssna på läkare och kirurgers personliga åsikter om deras val och det är fan inte klokt. Vilka tror de att de är?

Så jag hörde av mig till Cancer-rehab för att se om Regionen kan hjälpa mig med ett psykolog-intyg, men de står utan psykolog så även det får jag lösa privat och betala för själv. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad.

Hursomhelst, det går framåt och jag försöker att koncentrera mig på den tanken. Jag har några kilon kvar att gå ner innan narkosläkaren är nöjd, men jag valde att göra en konsultation redan nu eftersom jag kände att jag behövde få lite hopp och framtidstro. Och det funkade! Detta kommer att lösa sig. Jag vet inte än vad det kommer att kosta, kirurgen ska skicka offert, men detta kommer att lösa sig och jag kommer att vara bekväm i min egen kropp igen. /K

Idag fick jag verkligen en rivstart på dagen när jag stod och skakade mitt morgonkaffe i en shaker och locket for av… grattis till mig som blev tvungen att torka tak, väggar och golv rena innan jag ens fått mitt kaffe. Det var tur i oturen att jag dels var uppe tidigt och hade gott om tid, dessutom doftar ju ändå kaffe gott. En kompis tappade en sillburk i sitt kök vid midsommar och hos honom luktar det nog sill fortfarande, hehe. Ni vet hur det är när det stänker, det är helt omöjligt att hitta vartenda liten droppe. Jag är mest glad att jag inte brände mig för jag fick en del över mig själv också så det var bara att gå raka vägen in i duschen när jag städat klart.

Hej på er! Här sitter jag på en balkong i Jönköping och lever livets glada dagar. Wincent och jag har ett par spelningar med The Oaks i augusti, och vi kände att det vore kul att kunna presentera lite nytt material. Vi har sedan länge konstaterat att det är väldigt svårt att sitta hemma och skriva… tror att många kan relatera till det. Det är så mycket hemma som hela tiden pockar på uppmärksamhet och vi bestämde oss för att dra iväg nånstans där det inte finns någon tvätt som måste hängas eller diskmaskin som måste plockas ur. Så vi drog till hotellet Vox i Jönköping där vi bott förut, och bokade en lyxig svit med både soffgrupp och balkong så att vi kan välja om vi vill sitta inne eller ute och jobba. Hittills har vi suttit mestadels på balkongen eftersom utsikten ut över Vättern är fabulös!

Och, föga förvånande, har vi skrivit mer idag och igår än vad vi gjort under 2023. Så du som planerar att komma till Dädesjö gamla kyrka 11/8 och/eller Moheda kyrka 26/8 för att lyssna – du kan se fram emot lite nyheter på repertoaren.

Hej på er, jag har sen i slutet av oktober haft så himla ont i min arm på den opererade sidan. Ingen värk när jag varit stilla men så fort jag rört mig så har det gjort ont. I mitt fall så kan smärta i armen (eller ryggen eller armhålan) tyda på canceråterfall så ni kan ju fatta ångestpåslaget tills jag fick komma till min fysioterapeut Helena på sjukan som konstaterade att problemet är muskulärt och inget annat. Hon kollade också efter tecken på lymfödem men hittade inget sånt, även det en stor lättnad. Lymfödem är ju inte farligt men kroniskt och det är klart att jag gärna slipper att dra på mig det om det går.

Men som tur är så har jag ju både pengar på kontot och ett fantastiskt kontaktnät, och nu har jag verkligen dragit i alla trådar för att få bukt med min stackars arm. Först ut var ett besök hos Christina på Växjö Zonterapi som satte igång en massa grejer i kroppen (känner fortfarande effekter en vecka senare), och hon rekommenderade ett besök hos fysioterapeuten Thomas på Solbergets Rehab & Fysio, som numera lyxigt nog huserar i Växjö Träningsfabriks lokaler..! Jag kände mig alltså som hemma hos Thomas trots att jag inte fått behandling av honom förut.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Thomas men oj vilken koll han har. Det kändes verkligen som att jag fick väldigt mycket för pengarna.

Han gick metodiskt igenom kroppen tills han hittade vad han sökte, jag behövde inte säga för mycket för oftast sa han “oj här gör det ont va?” innan jag hann säga till. Och jag trodde att problemet kom sig från en eller två faktorer, men det är nog lite mer invecklat än så. Men när jag frågade om det finns hopp om att bli smärtfri igen så sa han att han var 100% säker på det och det var en sån lättnad. Att ha ont lägger sån sordin på hela tillvaron och jag har haft mina mörka stunder när jag tänkt att jag kanske aldrig blir smärtfri igen efter alla operationer och allt trassel med mitt implantat. Men nu känner jag hopp igen om att det nog kommer att bli bra till slut! Förhoppningsvis så går Landstinget med på att ta ut implantatet igen när vi pratat om saken på min ettårs-kontroll som blir i början av 2023 för jag är säker på att kroppen kommer att vara gladare när det är borta. Och om de inte går med på det så kommer jag att råna spargrisen och göra det privat.

Det är verkligen sorgligt vilken klassfråga detta är. Det är verkligen inte alla som har råd att dels operera sig privat om Landstinget säger nej, men även investera i prylar och behandlingar av olika slag. Jag vill inte veta hur mycket pengar jag lagt på mitt välmående under 2022, det är horribla summor. Och jag ger gärna upp mycket annat för att få vara smärtfri och rörlig, det är svårt att sätta en prislapp på att må bra i sin kropp. Men alla har inte den möjligheten och det gör mig ledsen. /K